Fjällvittrans kennel

Vi har nu passerat den riktigt fina tiden för jakt och säsongen har nu övergått i den period då fåglarnas beteende ändrats till att vara riktigt svåra att lura och varje dag med brukbart väder är en bonus. Vissa dagar kan dock bjuda på både bra väder och ”snälla” fåglar, något som vanligen hör ihop då bra senhöstjakt i skog och på fjäll oftast bygger på det första. Om inte annat är det betydligt trevligare att vara ute då. Vi har nu ”flyttat” hem efter att ha tillbringat de tre första veckorna + två veckor till i vår stuga i Härjedalen vilket i princip innebär hela säsongen från 25 augusti med några dagars mellanrum då vi varit några dagar till fjälls eller varit hem och hämtat posten.

Föryngringen av ripa till fjälls har varit betydligt sämre än förra året men fläckvis är det riktigt ok. På våra skogsmarker märktes det tydligt att vi hade färre ripkullar än ett normalår men de vi fann innehöll som vanligt väl utväxt fågel redan under sista veckan i augusti och också normalt antal per kull dvs 6-10 fåglar. Det som bar upp skogsjakten var att föryngringen av orre hade gått bättre och vi hade både fler kullar och fler individer i varje kull. De stora nederbördsmängderna under juli månad och fortsatt in under augusti medförde både att myrmarkerna var betydligt mer ”tung-gångna” än vanligt och att knott och mygg inte hade torkat bort. Vi njöt dock av mycket fin jakt tillsammans med Ran, Aras och besök från kommande och tidigare valpköpare.

Under första delen av september anordna vi också skogsprov på egna marker då klubbens ordinarie prov under jaktsäsong ställdes in på grund av att Samebyarna som nyttjar de statliga markerna inte upplät utrymme för jaktprov. Jag startade Ran vid båda proven och vid det första gick hon till ett 2:a pris i ÖKL, 2,5 meter från en fallapport men blev dock kvar på plats. Vid det andra blev det stolpe in och ett 1:a pris i ÖKL efter godkänt jobb på orre. I och med att detta blev hennes 2:a första pris i ÖKL så kvalificerade Ran sig till EKL. Jag anmälde och kom till start på ett särskilt prov i Ramundberget men som tyvärr varade i 10 minuter då Ran inte var frisk från de magproblem som drabbat både henne och Aras under dagarna innan så jag drog henne efter några slag. Troligen hade både ätit i sig kattbajs på vår gård som används som ”toalett” av grannarnas katter framförallt under de perioder vi inte är hemma. Extra roligt var det att Rans syster Gaia var med som en av de startande vid det andra skogsprovet. Dock utan pris denna gång men en hårsmån ifrån då kombinationen orutin hos både Gaia och matte (de hade bara 3 dagars skogjakt under dagarna innan) gjorde att domaren tillika skytten inte hann fram de sista metrarna för att vara i skottposition för den löpande orren.

Jag är lyckligt lottad som har privata jaktmarker att tillgå för att ordna prov vilket dessvärre inte alla har. Utvecklingen med allt färre eller som i år inga ordinarie jaktprov i lokalklubben under jaktsäsong är ingen bra utveckling för avelsutvärdering. Jaktprov för hundar som passerat unghundsstadiet anser jag skall ligga under den jaktbara tiden för att vi skall kunna utvärdera samtliga moment vid jakt.

Ett fåtal dagar då de statliga jaktmarkerna har varit öppna för småviltjakt har vi bytt ut skogen mot fjäll. Vi hade turen att bli medbjudna till ett lite mer otillgängligt område som bjöd på fin jakt då vi ”hittat” till rätt dalgång. Det verkar som att föryngringen har gått riktigt bra på vissa fläckar och kullarna vi fann var stora och fina. Det är en ynnest att få se sina hundar och dess avkommor göra det som de är avlade för, att få känna glädjen och samhörigheten med dem under jakten. Jakt till fjälls innebär ofta långa dagar då vi jagar, vandrar, vilar och äter tillsammans med våra fyrbenta vilket leder till en djup samhörighet, naturen i sin enkelhet ger också en inre ro från den stress vi upplever i vardagen.

Fjälljakten är fantastisk men med de senaste årens utveckling där den storskaliga rendriften mer eller mindre dominerar och snart trängt undan all annan aktivitet på statlig mark har gjort att jag börjat tappa lusten att försöka ta mig ut under de få veckor småviltjakten inte är avlyst. Det svider i mig då jag för varje år ser spåren efter fyrhjulingar gräver sig allt djupare i fjällterrängen på allt större områden. Nya stängsel löper över fjällsluttningarna som bär spår av klövar och på flera ställen trampats ända ner till jordlagret så att vattnet forsar fram i ”nya diken” som skär av gamla vandringsstigar och vattnar ur myrmark – jag funderar lite över begreppet ”hållbarhet” som idag är ett ord på modet…

Vår tik Birka har nu passerat åtta veckor men måste på grund av införselregler för rabiesvaccinering stanna ytterligare 7 veckor hos uppfödaren. Dock känns inte datumet 19 november så långt fram längre. Uppfödaren förser oss kontinuerligt med bilder och korta filmsnuttar men det skall bli otroligt spännande att få träffa henne i verkliga livet. Förhoppningsvis skall detta lilla och helt oskrivna kort formas till den jakthund vi hoppas på och uppfylla de önskemål vi har på mentalitet för att kunna ingå i vidare avel.

Våra avelsplaner för 2024 står fortsatt kvar och håller Ran tidtabellen så förväntar vi oss att hon kommer i löp under februari -24. Denna gång skall jag inte förlita mig på progesterontest utan istället se till att åka i tid för att inte riskera att missa hennes höglöpsdagar. För oss passar en vårkull allra bäst då det inte kommer att störa ut höstens jakt och valparna dessutom kommer att kunna aktiveras ute en hel del under de sista veckorna. Vi kommer själva att behålla en tik då vi upplever att de flesta av de egenskaper vi värderat hos hennes anförvanter också verkar ha nedärvts i Ran, något som vi hoppas fortsätter i kommande avkommor.

Denna höst har vi ”bara” haft två hundar och har därför fått tänka till vad det gäller jakt och vila för att de inte skall bli överansträngda framförallt under de första veckorna. Det var många år sedan vi inte haft ett ”yngre” och ett ”äldre” team som vi kunnat varva och som givit naturlig balans mellan jakt och vila. Mina tankar har både en och två gånger gått till våra ”tanter” ChaCha och Mara som sedan förra hösten fått lämna oss efter varandra. Av och till har det trillat en tår av saknad, tassar som tystnat vid ens sida men som givit fantastiska stunder och minnen som aldrig bleknar. Nu jagar de tillsammans på andra sidan regnbågsbron och kanske de tittar ner någon gång och kan känna sig lite nöjda med sina avkommor.

Vi har också hunnit med att komma ytterligare ett steg närmare mot att sätta upp den planerade jaktkojan på vår norra kölmarker. Under förra veckan började temperaturen sjunka och vi fick bråttom upp och gräva fast markstenarna för att inte riskera att behöva hacka i kälad mark. Platsen ligger på nästan 640 m och den senaste nederbörden hade kommit som snö. När allt är klart kommer det att ge utökade möjligheter att nyttja vårat norr skifte som ligger väglöst.

Vi har fortsatt det arbete vi började med för två år sedan att försöka reducera predatortrycket, i första hand med att placera ut mårdfällor. Några hann vi få på plats men planerar att sätta ut fler under kommande veckor. När snön medger skoterföre blir det lättare att vitja, åtla och flytta dem utefter framgång eller motgång.

I veckan blev det en tur ut för att se på skog och lågfjällsmark som ägs av skogsbolag för att se om det kan vara ett tänkbart alternativ för att arrangera jaktprov på under nästa säsong i lokalklubbens regi. Oktober hör definitivt inte till den bästa delen av jaktsäsongen så någon utvärdering om hur fågeltillgången såg ut gick inte att göra, däremot var biotopen fin och skulle mycket väl hålla för ett jaktprov.

Väderprognosen för slutet av nästa vecka lovar högtryck (väderprognoser stämmer ju sällan..) och vi börjar så smått planera för ytterligare en jakttur på skogen i Härjedalen. Kanske, kanske kommer de utlovade minusgraderna nattetid att frysa myrmarken till hård betong så att vi smidigt kan gå betydligt längre sträckor än då vi sjunker ner till halva vaden.

Sommaren har som vanligt gått i ett flygande fläng och vi är nu inne i månaden augusti då vi äntligen når startdatum för jaktsäsongen. Som vanligt har har vi en intensiv jobbperiod under sommaren för att sedan få möjligheten att njuta av lediga dagar och veckor i skogen och kanske…på fjället med våra hundar. Framtiden för fjälljakten är i högsta grad skakig och mycket oviss, skogsjakten på markerna i Härjedalen är däremot säker. Åtminstone för en tid framåt…hur långt de sk ”ursprungsrättigheterna” skall få ta plats på privat mark där vi själva har vårat ursprung långt innan annan näring fått ta plats kan vi bara sia om.

Som vanligt har vi använt tiden mellan jaktsäsongerna till att aktivera hundarna med apportträning i olika former, viltspår och självklart varierad konditions och styrketräning för att de skall bibehålla formen. Målet med träningen har varit att Ran skall startas på skogprov till hösten och kanske fjällprov om det är möjligt att genomföra. För Aras del är målet att vi skall försöka ta oss iväg på ett fullbruksprov om vi får möjlighet att komma med på något. Vi skall också försöka hinna med en start i viltspår anlagsklass med båda hundarna och kanske en start i viltspår ÖKL med Aras om det första går bra.

Under våren och sommaren är det tre hundar ur vår senaste kull som visats upp på prov och utställning med följande resultat. Gaia Specialhundklubbarnas utställning Bringåsen ÖKL Very Good, godkänst anlagsklass viltspår och eftersök ÖKL spår och vatten 10-10 samt bästa ÖKL hund vid ordinarie prov Åsarna 16/7. Norskägda Atle (Pondus) 2 x 3 AK viltspår. Vår egen Ran ÖKL spår och vatten 10-10, bästa hund vatten vid ordinarieprov Åsarna 9/7 samt EKL spår och vatten 10-10 särskilt prov i Offne. Vid Specialhundklubbarnas utställning i Bringåsen fick hon i jaktklass ett Very Good med en fin kritik för rörelser och vinklar.

Ran har precis löpt färdigt vilket passar oss utmärkt inför stundande jaktsäsong. Håller hon ”tidtabellen” kommer hon i löp igen i februari -24 då vi tar nya tag och planerar parning mellan henne och Fjällspirans Truls (Niddo). Det blir i så fall vår/sommarvalpar med leverans i juni vilket är en perfekt tid för oss att ha valpar. Aras har varit oss behjälplig och ”pointat” höglöpsdagarna som stämmer väl överens med det vi fick uppleva i vintras då vi blev något sena med parningen. Denna gång kommer jag inte att använda mig av progesterontest utan lita till ”naturen” och åka upp i god tid. Kombinationen mellan Niddo och Ran är något jag verkligen tror på då båda hundarna är väldigt typlika vilket förhoppningsvis kommer att förstärka de egenskaper jag gärna vill behålla i mina linjer. Ett stort inre lugn, hög motivation till arbete och förmåga att hålla koncentrationen under långa arbetspass/jaktdagar – något som jag tycker är signum för vorstehrasen.

Resultat från Rans kull: Tre i kullen är visad på utställning Gaia, Ran och Atle (Pondus) med resultat mellan Very Good till Ck och BIM (norska Atle) i ÖKL och jaktklass. Samtliga tre har startats i eftersök spår och vatten i Sverige respektive Norge med resultat i UKL, ÖKL (AK) och EKL. Gaia och Atle har godkänt i viltspår anlagsklass och Alte i tillägg 2 x 3 pris ÖKL. Ran och Gaia är startade på jaktprov på fjäll respektive skog där Gaia ännu så länge inte gått till pris men fått fin kritik och Ran har ett 1:a pris i ökl skog. Hela kullen utom en har HD och delvis ED röntgas med ED O och HD A samt BHP beskrivits.

I Niddos kull är samtliga röntgade med resultat HD A. Två har visats på utställning med resultat från Very Good till Cert. En har pris första pris i ÖKL viltspår och två har meriterats på jaktprov Niddo med 2:a pris UKL skog och Hilla 2:a pris ÖKL fält. En i kullen är BPH beskriven.

Strax innan midsommar var det återigen dags att ta farväl av en fyrbent familjemedlem. Mara 13,5 år blev plötsligt blockhalt på det bakben som hon opererat främre korsband för 8 år sedan. Vi lät henne vila med antiinflammatoriskt läkemedel men då hon inte svarade på det efter fyra dagar lät vi veterinär undersöka henne och tog sedan beslutet att släppa hennes själ fri över regnbågsbron. Kanske hade en längre vila med antiinflammatoriskt givit resultat men då utgången var så oviss för att hon skulle kunna återgå i aktivitet ansåg vi att det var bättre att låta henne slippa en sådan period. Mara var den sista av hundarna som följt mig på vinterturen genom större delen av nors-svenska fjällkedjan och varit med vid samtliga långturer inklusive Finska Lappland. Mara var den självklara ”Nannyn” i flocken och hjälpte till med att ta hand om och fostra tre kullar på kenneln tillsammans med tikarna som var mor till dessa. Jaktmässigt var hon en riktig turbo men med en fantastisk kontakt som gav fina möjligheter till att fälla i såväl skog som på fjäll. En arbetsmyra alltid ”will-to-please”, alltid pålitlig då det gällde, en bombsäker apportör i alla lägen och flocken trogen. Jag skulle kunna skriva metervis med text om allt jag fått uppleva tillsammans med henne, upplevelser som skapat minnen att återvända till när saknaden inte river hjärtat ur bröstet på mig längre. Sorgen och saknade efter dessa fyrbenta är en trogen följeslagare, ibland vid ens sida ibland ett steg bakom men ändå alltid närvarande och redo att göra sig påmind, av och till extra påtaglig så att ögonen svämmar över. Priset för att få uppleva denna djupa samhörighet med sina fyrbenta flockmedlemmar som skapas av att vi lever så när inpå varandra under årets all dagar och svetsas samman under jakt och långa turer tillsammans känns högt den dagen man måste ta beslutet för det slutgiltiga avskedet. Spring fritt igen min vän – nu har du återförenats med de övriga från vår flock som jag hållit mitt löfte till att inte hålla kvar den dag det är dags och som har sprungit vägen före dig.

Livet med våra hundar – inte bara en hobby utan en livsstil, ett liv vi valt att leva och vill fortsätta med så länge vi kan och har möjlighet. Ett liv som bjuder på så många fantastiska upplevelser och glädjestunder men och medför svåra beslut och stunder av sorg och saknad som tillsammans väver en matta av erfarenhet.

Sommarsäsongen har inträtt, för två dagar sedan kom värmen efter en relativt kall och blåsig maj månad. Hundaktiviteterna består i konditionsträning vid mountinbike och löpning, styrke- och koordinationsträning med klövjeväskor i terräng, apport och spårträning. Nu när värmen kommit får den mer krävande träningen förläggas till tidig morgon då det är nattfukt i marken som kyler och solen inte hunnit börja värma på samma sätt som under dagen. Alternativet är sena kvällar, ljuset gör att det är rent fantastiskt att sticka ut med hundarna runt 21.30 tiden med cykel eller i löparskor. Simträningen har inte riktigt kommit igång ännu då det behövs några fler varma dygn innan temperaturen i vatten blir lämplig. Däremot tar hundarna korta svalkande dopp under konditionsträning.

I år har jag börjat fokusera mer på spårnoggrannhet hos hundarna, dvs att få dem att verkligen följa spåret med nosen nära backen. Ran och Mara kan motiveras med godisbelöning medan Aras är fullständigt ointresserad av annat än mer jobb. Därför har jag fått hitta olika sätt att belöna dem för spårarbetet. Ofta luras man att tro att hunden skall bli spårnoga genom att belöna spårslutet…men det är ju faktiskt själva spårarbetet som är det viktiga. Slutet kommer de ändå att hitta om de följer spåret. I förrgår lade jag lite längre spår i terräng där det rör sig en hel del klövvilt och i och med det förberedande arbetet har jag både lättare att läsa mina hundar om de slår över på färskt spår plus att de faktiskt har en snabbare återgång till ”rätt” spår.

Fjällvittrans Atle (Pondus) har gått till ett 3 AK på blodspår i Norge (motsvarar 3:e pris ÖKL i Sverige) och Fjällvittrans Gaia har tillsammans med matte Camilla fått godkänt i anlagsklass viltspår i Sverige. Jag siktar mot att under sommaren starta både Ran och Aras i anlagsklass och kanske fram mot hösten i ÖKL om det går bra.

Systrarna Ran och Gaia har ställts ut på Specialhundklubbarnas utställning i Östersund under maj månad , båda fick bedömningen ”Very Good” denna gång. Kritiken för båda såg överlag bra ut men sedan är det ju domarens ”skön” som gäller för de högre betygen. Sammantaget ser exteriören bra ut i kullen då bedömningarna vid utställning på de som visats upp har legat mellan Very Good till CK.

Planen för sommaren är att starta på eftersöksgrenarna i juli och jobba vidare med moment ur fullbruksprovet för ev. start till hösten. Nu närmast i planeringen ligger att fixa grunden till jaktkojan som skall placeras uppe på kölmarkerna i Härjedalen, ett projekt då platsen ligger i väglöst land.

Tillslut blidkades vädergudarna och tyckte att vi kunde vara värda lite härligt vårvinterväder. Den senaste veckan har präglats av en strålande sol från en klarblå himmel och svaga vindar, precis sådant dagar som man drömmer om mitt i ”svartvintern”. Efter två intensiva jobbveckor snabb packade jag pulkan för att hinna med tre dagar ute på fjället innan det traditionsenliga påskfirandet i Härjedalen.

Med högtryck vintertid följer ofta låga temperaturer nattetid. Temperaturmätaren visade -27 grader då jag lämnade Järpen men hann stiga till -15 innan jag lämnade Vålådalen. Solen värmer den här årstiden då den står så högt på himlen, från lunchtid fram till kvällningen var det riktigt behagligt trots att luften fortsatt var kylig.

Då prognosen lovat riktigt låga temperaturer nattetid bestämde jag mig för stugboende istället för tält denna tur. Det blev två nätter med social träning för både mig och hundarna, jag hade inte riktigt räknat med att stugorna redan veckan innan påskveckan i princip var fullbelagda. Sådana här gånger är det skönt att kunna lita på sina hundar att de kan hantera att tryckas ihop med okända människor och hundar på liten yta. Som mest var det 7 hundar inomhus, Aras och Ran är otroligt lugna och det bekommer dem inte om det är andra hundar som skäller utan passerar in och ut på sin plats utan att vända på huvudet. Det var också roligt att se att de kan hantera barn som klänger på dem med lugn trots att de inte är ”barntränade”.

Föret var fantastiskt, nere skogen var spåren väl packade av skotertransporter till stugorna även om det var pulsdjup snö bredvid, uppe på högfjäll var det en hård botten med ca 1,5 dm lössnö ovanpå. Snön var i starten kärv av nattens kyla men fram på dagen blev glidet bättre då solen höjde temperaturen både i luften och snön. Dock blev det aldrig så varmt att det blev tösnö även om det droppade från stugtaken på solsidan.

Jag varierade mellan att följa markerad led och oledat över fjällsluttningarna för att få lite variation då jag varit så många gånger i området tidigare. På så sätt går det att hitta någon ny dalgång eller sluttning att köra genom eller över och få se nya vyer. Föret bjöd på flera möjligheter och av och till följde vi pulkaspår efter andra fjällgäster som också hittat samma väg. Spelglada/galna ripor förgyllde turen för mina fyrbenta vänner som av och till låste i stånd då vittringen bärs så långt över snön och jaktlusten tog över.

Vi startade och avslutade turen i skogen, något som för mig är lite ovanligt den här årstiden då jag vanligen väljer högfjäll under hela turen. Skogsturerna är mer för tidig vinter då vädret kan vara väl hårt uppe på kalfjället. Efter det senaste snöfallet i mitten av mars var föret dock så bra i skogen att jag valde att återuppleva några sträckor som jag inte kört på länge. Sammantaget med utvikningarna från lederna blev det en tur på nästan 11 mil, lite drygt tre mil per dag.

Då jag inte har någon unghund att träna inför höstens jakt denna vår så kommer tiden fram till att snön försvinner gå till att gå tur med hundarna. Eventuella prov får anstå till hösten då jag eventuellt kommer att starta Ran någon fler gång då hon sedan förra hösten har ett första pris på skog taget under den senare delen av september.

Efter att ha suttit i en vecka och väntat på att det skulle sluta storma i hela fjällkedjan och nästan givit upp hoppet så vände vädret plötsligt från lågtryck till högtryck. Dessvärre en prognos som lovade stabilt kallt fram till slutet av veckan men…inga hårda vindar. Efter en hel del övervägande mellan att dra ut på nya jaktmarker eller gamla kända föll valet på det sistnämnda. Största orsaken till det var de utlovade låga temperaturerna, att gå ut på kända marker där jag vet var jag skall söka efter riporna göra att även korta stunder ute kan vara givande. På en nytt område behövs det ofta mer tid ute för att hitta var riporna rör sig, något jag ville undvika om väderprognosen skulle stämma.

Då jag bestämde mig så sent och det var sportlovsvecka i norr och fullbokat på alla boenden i Klimpfjäll blev det en tidig start från Järpen för att hinna köra både upp och ut de dryga två milen på fjället på skidor med full lastad pulka innan mörkret. Efter en kall morgon med temp som under bilfärden låg runt – 20 grader var det inte mer än runt -13 tidig eftermiddag då vi startade från parkeringen vid slalombacken. Innan vi var framme hade dock tempen sjunkit ner mot – 20 grader igen. Både Aras och Ran är välbekanta med sträckan och trots tung pulka med mat och utrustning för 10 dagar och knirkande trög snö under skidor och pulka var vi framme vid stugan på tre timmar. Det här året har vi på grund av dåligt väder och före inte fått någon träning med att dra pulka vid jakt i Jämtlandsfjällen men trots allt fixade vi det även denna gång.

Stugan vi brukar övernatta i är en oisolerad timring och det tar sin tid att värma upp då den är utkyld. Under kalla nätter hinner det kyla ut ordentligt till morgonen så varm sovsäck för både mig och hundarna behövs för att sova. Fördelen med att ha med två vorsteh är ju att de mer än gärna delar säng och ligger riktigt nära.

Veckan vi var ute kan sammanfattas som mycket kylslagen såväl nattetid som dagtid, varierat före med hård men bristande knäckbrödsskare täckt med tunt lager snö på vindutsatta fjällsidor, delvis djup pulssnö längre ner och bitvis riktigt fint före med bärande skare och mjuk snö ovanpå. Riporna satt i större utsträckning i stora flocka som kunde lätta 150-200 meter från både mig och hundarna eller trycka kort stund för att sedan börja springa och lätta utom hund och skott avstånd. Luftfuktigheten var så hög att det i kombination med de låga temperaturerna medförde att det frös fast snö i pälsen på hundarna vilket är mycket ovanligt. Tyvärr frös det i kanten på Rans täcke så att hon förfrös en spene och Aras hann få en lättare ytlig förfrysning på kulorna under en kort tur då jag inte satt på honom den hemmasydda ”pungpåsen”.

Av och till hade vi dock lite jaktlycka när allt stämde och vi fick med oss några ripor hem. Varken Aras eller Ran är längre några unghundar och de börjar få ordentligt med erfarenhet att hantera skygga och listiga fåglar då vi jagar med dem under hela säsongen. Det som ger mig extra tillfredsställelse är att Ran har allt oftare har börjat uppvisa de beteenden jag satt så stort värde på hos hennes mor ChaCha och hennes anförvanter. När ripor eller skogshöns löper undan följer hon inte med framåt utan backar eller rör sig åt sidan för att återigen låsa i stånd från ett annat håll. Till slut får hon fåglarna att stanna då de inte vet vilket håll de skall springa undan åt och heller inte vågar lyfta då de inte får koll på hur nära hunden befinner sig. Då fåglarna har fullt sjå att hålla reda på den fyrbenta gör det att jag får en chans att komma inom hagelhåll. Aras har en liknande taktik om än inte lika uttalad, han mer eller mindre kryper fram på mage för att komma riktigt nära så att han får tryck på dem.

Då tempen låg ner runt -30 grader nattetid och det i bästa fall inte var kallare än runt -14 till -15 grader mitt på dagen för att sedan återigen sjunka snabbt efter någon timme blev det många timmar med ”stugmys”. Inte att underskatta då det är rätt skönt att för en tid få leva helt frånkopplad från radio, tv och telefon endast i sällskap med sina fyrbenta. Det ger även tid att tänka och jag känner en stark oro över vad utredningen av rennäringslagen och framförallt renmarkskommittens arbete som redan från början fått i uppdrag att ta reda på vilka områden samebyarna har/ska ha ensamrätt till, inte OM de ska ha ensamrätt och där ingen hänsyn tas till vilka rättigheter övrig befolkning skall ha som inte ingår som medlemmar i samebyarna (oavsett etnicitet) kommer att medföra. I utredningen tas heller ingen hänsyn till rättigheter som kan följa med övriga kulturer som i flera områden har funnits innan renskötseln startade. Kanske är år 2023 det sista året jag ligger och och tittar upp i det röksvärtade taket och hör hur kylan knäpper i väggarna och brasan sprakar i spisen. Jag hoppas att mina farhågor inte blir besannade men i kontakt med politiker har jag mött en förvånansvärd okunskap vilket känns mer än oroande då det är dessa som skall ta beslut i frågan.

Tyvärr fick vi bege oss hem när temperaturen äntligen börjad ligga på drägliga köldgrader men hann trots med en tur då jag kunde ta med båda hundar och det gick att vara ute några fler timmar. Köldskadan som framförallt Ran ådragit sig gjorde att jag inte ville utsätta henne för att förvärra den genom att var ute ytterligare trots betydligt varmare temperatur utan istället se till att komma hem och låta den läka inomhus. Gårdagen då vi skidade hem bjöd på -13 grader, ymnigt snöfall och vind. Durreskalet välkomnade oss med en riktigt grinig passage med hård motvind och vi fick kämpa på innan vi var igenom och befann oss på Klimpfjällssidan som som vanligt bjöd på både mildare temperatur och svag vind.

Nu är säsongen för vinterjakt definitivt över för våran del istället inriktar vi oss mot att hålla våra mårdfällor aktiva ännu någon vecka och kanske även se om vi kan komma åt någon räv på våra skogsmarker innan 15 april.

Väl hemma så möttes vi av en missnöjd 13-åring som tycket att det var på sin plats med en 12 km vända som en veckas försenad födelsedagspresent. Hur pigg Mara än är för sin ålder var det definitivt det sista året hon var med ut på en flerdagarstur med jakt för två år sedan då hon var 11 år. Nu får hon njuta av anpassade turer såväl jakt som motion så länge hon ser ut att må bra av det.

Igår var det sista dagen på säsongen för ripjakten i Jämtland och jag önskar att jag kunnat skriva att det varit helt fantastiskt…Verkligheten är att jag aldrig varit ute så få dagar i februari någon tidigare säsong. Vädret har varit stabilt – stabilt skitväder med hård vind, plusgrader och nederbörd flera gånger i form av regn och en riktig ”regnstorm” som ödelade föret.

Tveklöst har snöbristen varit som störst i det västra fjällen, både längre norrut och söderut har det sett betydligt bättre ut. Plusgrader och nederbörd i form av regn gjorde att det under januari tinat fram stora helt snöfria områden och i övrigt låg ett tunt snötäcke knappt brukbart för skidor. Under februari föll det mer snö men som pga plusgrader och hård vind snabbt övergick till att bli hård som betong med en skrapig yta för att sedan övergå till bristande skare.

Vi fick några få dagar då både väder och för synkroniserade sig vilket är en förutsättning för en lyckad jakt vintertid. Jag brukar säga att de dagar du kan tänka dig att sitta i en sluttning och skala apelsin barhänt är bra jaktdagar. Ibland kan det även vid riktigt ”skitväder” ge fina jaktsituationer då hundarna står för ripor som trycker i skydd under snön vilket ger extra tid vid uppfloget, men dessa dagar är såklart inte lika njutbara…

Då väder och före inte var alltför gynnsamt gjorde vi någon tur på skogen. Om det rådde snöbrist på fjället så var det tvärtom i skogen. Lite för djupt före för att hundarna skulle kunna ta sig fram tillräckligt snabbt för att få tryck på fåglarna för att ge jaktbara situationer. Sista jaktdagen gjorde vi söndags och valde då skogen i stället för fjället då väderprognosen återigen lovade hård vind. Vi fick några riktigt fina timmar på de mer öppna myrmarkerna på jaktområdet i Almåsa. Sol, mjuk tösnö och lite ripor gav jaktlycka och ett fint avslut på en annars bedrövlig vintersäsong.

Fina dagar i Västerbottenfjällen året då Aras fyllde ett år

Nu sitter jag och hör hur vinden viner i husknutarna och planerar ytterligare några jaktdagar i Västerbotten innan säsongen är avslutas den 15 mars i de nordligare länen. Någon längre jakttur med övernattning i stuga på fjället satte väder och före stopp för i Jämtland men jag hoppas nu på att vinden lägger sig och att det kommer lite ny mjuk snö ovanpå ishinnan längre norrut så att det går att genomföra. Om vädret medger så blir det detta år en tur upp i det området norr om Tärnaby där jag gjorde en fjälltur förra året.

Februari är vanligen den månad då vi förlägger den mesta tiden till fjälls för att få någon fler jaktdag innan säsongen i Jämtland avslutas. Under senare år har det också blivit den tiden av säsongen som småviltjakten inte stängs av under långa perioder och möjliggör för oss att komma ut. Nytt för i höst är att Länsstyrelsen Jämtland har börjat räkna in rapporteringen ”inte jagat” i statistiken för antal jaktmannadagar per kvadratkilometer. Detta har resulterat i att betydligt fler områden har blivit avstängda för enbart innehavare av kommunkort men dessvärre också att ett flertal områden stängts helt för jakt då antalet jaktmannadagar har uppnått fiktivt tak. Förra helgen var väderprognosen dock så usel så att vi snabbt packade om från planerad fjälljakt för att istället åka ner till våra skogsmarker i Härjedalen och se om våra utsatta mårdfällor.

Första dagen gav jag mig iväg ensam med hundarna upp på kölarna men fick snabbt ta mig tillbaka till skoterleden då dimman drog in. Det var så dålig sikt att jag inte ens såg stolparna på högspänningsledningen förrän jag stod under dem…Jag tycker verkligen att kölmarkerna är fantastiska alla tider på året men i dimma ger jag mig inte ut från led/känd stig då referenserna försvinner helt och hållet och markerna är vidsträckta.

Dagen därpå var det strålande sol om än bitande vind. Det blev transport med skoter mellan områdena med fällorna för kontroll, någon förflyttning och åtling med nya rester från tidigare fågelmiddagar. Vi har följt råden att sätta upp dem efter bäckar/älvar och det kändes riktigt bra att vi nu börjat få lön för mödan. Förhoppningen är att det nu under mars månad då mården börjar röra sig mer kommer att gå fler i fällorna. Oavsett är vi väldigt nöjda med fällorna då det syns att djuren verkligen dör ögonblickligen då de går i fällan (ja vi har fått ett antal ekorrar också…).

Medan vädret var obrukbart på fjället så var det helt ok uppe på kölarna trots att det inte riktigt blivit ”korvgrillartid” då vinden trots allt var rätt bitig. Snömängden i Härjedalen är det inte något att klaga på, i förhållande till Jämtland har det ramlat ner ordentligt av den vita varan och temperaturen har till största del hållit sig på minussidan. I tillägg har det inte varit dessa ”regnstormar” som vi haft längre norrut. Föret är dock alltför mjukt för att det skall fungera för jakt med hundarna så det fick bli skidåkning mestadels efter led och skoterspår.

Självklart får fångsten bli apportobjekt för lite övning med nytt vilt. Jag har inte provat annat hårvilt än räv och kanin då vi tränat vilket fungerat fint men tydligen hamnade mården högt uppe på intresselistan för alla tre. Mara blev på sig rollen att kolla att den inte hade ”rymt” från vedboden så snart jag släppte ut henne. Eftersom den hängt ute så var den helt stelfrusen men det verkade inte bekomma hundarna. Nu har den åkt ner i frysen och förhoppningsvis så får den sällskap av fler så att vi kan alternera vilt vid träning under icke jaktsäsong.

Natten till måndag ramlade det ner ytterligare 1o cm snö ovanpå det som redan kommit under från fredag eftermiddag till lördag morgon. Det blev en runda med snöpulsning, bus och kul för hundarna innan vi vände åter upp till ett Jämtland där det isiga underlaget efter ”regnstormen” veckan innan äntligen fått ett mjukt täcke av nysnö.

Ännu ett år har förflutit med jaktupplevelser och vardagliga händelser som jag nu när det gått en och halv månad in på det nya och oskrivna året ska prova att sammanfatta i en krönika för 2022.

Vi startade 2022 i vår timmerstuga i Härjedalen där vi också både firat jul och avslutat det gamla året. Då det var ovanligt lite snö uppe på kölmarkerna och temperaturen gynnsam fick vi ett antal fina jaktdagar och dagar med skidåkning tillsammans med våra hundar. Att få skjuta orrtuppar på stånd för hundarna i midvintertid hör inte till vanligheterna då snödjupet vanligtvis brukar förhindra att de kommer tillräckligt nära för att trycka fast dem för hagelskytte. Under dessa dagar fick vi några riktigt bra chanser för både Ran och Aras vilket resulterade i tre fina tuppar med hem.

Under januari månad gjorde vi kortare jaktturer i närområdena eftersom varken dagsljus, väder eller före var det mest gynnsamma under den tidiga vinterjakten. Vid ett antal turer hade vi sällskap av Rans syster Gaia som fortsatte att utvecklas fint i takt med fler möjligheter och ägarnas allt större erfarenhet av jakt över stående fågelhund.

Under februari månad hann vi med både dagsturer och några flerdagarsturer. De sista veckorna kan jakten funka riktigt bra över stående fågelhund, framförallt dagar med ett antal plusgrader och sol som nästan ger lite dagsmeja. Februari är dock en relativt tidig vintermånad även om det under de senare åren inte varit veckovis ”kylaperioder” som för ett tiotal år sedan men bjuder fortsatt på stor variation och oftast få soliga dagar. Av och till lyckades vi pricka in de där ”guld dagarna” och fick njuta av härliga jaktturer på fjället tillsammans med våra fyrbenta.

Vinterjakten i Jämtland avslutades med en längre tur på nästan en vecka där jag även fick ha med mig Rans syster Gaia till låns. Det blev en blandning av fina dagar som klippta ur en reklambroschyr från STF till Fjällrådets skrämselpropaganda för vad som händer om du inte är väl förberedd för fjällturen. Då vi övernattade i stuga var dåligt väder inte ett större problem än att man fick ligga i stugan och äta godis medan vinden ven i skorstenen och det knakade i väggarna. Vid halvhyfsat väder tog vi kortare turer runt stugan och de fina dagarna blev det fler timmar ute. Vi hade brukbart med fågel och föret var tillräckligt bra för att hundarna skulle komma tillräckligt nära för att jag skulle kunna skjuta med hagel.

Traditionsenligt blev det också en jakttur på skidor med pulka i Västerbottenfjällen med våra två yngre hundar Ran och Aras. Vi rörde oss i kända marker som bjöd på varierat väder, före och en medelgod tillgång på ripor. Tyvärr hade det varit milt väder och därefter kallt vilket medförde att ytan var lite för hård och krispig och mina hasande skidor gav god förvarning till de skygga riporna. Dagar när solen värmde upp snöytan hade vi dock lite mer jaktlycka.

Efter en vecka ute på på egen hand med Aras och Ran mötte jag upp David med de äldre hundarna, Anton, Camilla och Gaia för att fortsätta jakten under den sista veckan för säsongen i Västerbotten. Det blev en vecka med helst strålande väder, om än lite kyliga morgnar men tyvärr med samma före som jag haft tidigare. Hårt skrapigt och på gränsen till risk för skärskador för hundarna. Återigen skymtade jaktlyckan dagar då solen lyckades mjuka upp ytan och vår framfart blev mindre ljudlig. Under denna vecka körde vi skoter upp på fjället med hundarna i kälke vilket innebar att även våra äldre hundar fick möjlighet att jaga på vinterfjäll.

När säsongen för vinterjakt var över i samtliga nordliga län så ägnade vi tiden åt fina turer på härligt vårfjäll med hela flocken. Under senare del av mars och april höll föret fin kvalitet för både skidor och hundar med en hård botten och lite lös snö ovanpå som skonade trampdynor.

Efter jakten gjord jag två lite längre turer tillsammans med Ran och Aras. Den ena en klassisk tur runt Sylmassivet, tyvärr hade det varit mildväder regn och hård vind. Kombinationen hade skapat hård vallar som vi studsade över på utsatta fjällsidor. Vi råkade även ut för riktigt hård vind i kombination med riklig nederbörd och fick under natten riva tältet för att ta vår tillflykt till närmaste vindskydd. Det hade varit omöjligt att gräva fast tältet med vallar runt då snön var alltför hård. Dagen därpå fick vi dock fint före. Under den andra turen färdades vi delvis för mig i kända områden norr om Tärnaby men som jag inte besökt på många år. Denna tur präglades av stora nederbördsmängder vilket gav tungt före då jag mestadels gick oledat. Det blev några tältnätter då vi rundade fjällmassiv på norsk sida innan vi vände åter via Övre Ältsvattnet mot Tärnasjö och öppna länsstyrelse stugor. Näst sista dagen kämpade vi lite drygt fyra mil i pulsdjup blötsnö så bastun i Tärnasjöstugan, Bullens pilsnerkorv och en öl satt extra fint. Under sådana här turer kommer man verkligen nära sina hundar och det är roligt att se att båda har samma uthållighet att jobba många timmar utan jakten som dragkraft.

Under vinterturer brukar jag kolla av presumtiva områden för kommande vinterjakt. Efter nio dagar på skidor norr om Tärnaby har jag nu funnit områden som jag kommer att återvända till under jaktsäsong.

Påsken stannade vi på för en gångs skull på hemmaplan och gjorde turer i närbelägna fjällområden. Under de medellånga turerna fick hela flocken hänga med medan de äldre fick bli hemma på de längre. Påskdagen gjorde vi en fantastisk tur i Skäckerfjällsmassivet med start från vägen mot Anjan, rundade runt Mansjön för att sedan ta stigningen över till Strydalen om sedan tillbaka till vägen. Vi startade nio på morgonen och var tillbaka i det sista ljuset vid åtta på kvällen.

De kalla nätterna gjorde att vi även fick möjlighet till några fina turer på de höglänta myrmarkerna på höjderna ovanför där vi bor. Perfekt för ”korvgrillarturer” där hela flocken kunde delta. Även om det inte är lika vidsträckta områden som nere på kölmarkerna i Härjedalen räcker det gott till för vårturer.

Maj brytningens tid då skidorna får bytas ut mot jogginskor i skogslandet medan det fortsatt går att göra fina turer på snö på högre höjd. Det är också månaden då vi börjar plocka fram spårselar, lägger träningsspår och aktiverar med alltmer apportträning.

I början av juni var jag ner till Norrtälje på en fysisk träff för kursen med inriktning friskvårdsträning av hund som jag läser på distans. Det var en intensiv men intressant helg med huvudtema pulsmätning på hund, beräkning vid pulsträning för att undvika överträning/felträning och olika mätmetoder för att utvärdera fysisk aktivitet/ansträngning samt återhämtning. Det var intressant att se hur olika hundars mentalitet och delvis rastypiska egenskaper inverkade på test- och mätresultat. Det var också intressant att se hur likartade Rans och Aras testresultat var vilket gav bekräftelse på att båda arbetar ”energisnålt” och snabbt går ner i varv vid vila.

Sommaren ägnade vi som brukligt åt förberedelser inför jakten bla genom att upprätthålla kondition och styrka med anpassad fysträning inför temperatur samt olika former av apportarbete. Det sistnämnda fungerar till stor del till att ge hundarna en meningsfull aktivitet under icke jaktsäsong men också för att bibehålla och stärka samarbetet med hundarna. Trots att ingen av hundarna längre är unghund har jag tilltro till att allt arbete vi utför tillsammans med ett definierat mål är ändamålsenligt i jaktsituationer.

Som brukligt startade jag hundarna på lokalklubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna. Ran briljerade för året och plockade hem titeln ”provets bästa hund” i ÖKL vid första provet och i EKL vid det andra provet (förra året var ställningen tvärtom). Aras fick i tillägg en extra start då han spårade annat vilt i EKL men sansade sig och tog med sig apportviltet på hemvägen vilket genererade ordentlig poängförlust. Vid omstarten gick han dock på full pott och fick där ta revansch och bli provets bästa EKL hund. Med de tre starterna var vi färdig med eftersöksproven för säsongen.

I mitten av augusti deltog jag med både Aras och Ran vid fullbruksträning under en helg i Österbybruk. Träningen arrangerades av Elsarby jakt och hund och var förlagd i Tobo, Uppland. Under träningshelgen fick vi jobba med de olika momenten som ingår i två av de tre delarna som ingår vid fullbruksprovet, dvs skogsarbetet samt vattenarbetet. Delen med fältarbete kunde inte genomföras då träningen var förlagd innan 16 augusti. Sammanfattningsvis bygger fullbruksprovet till största del på stadga och apport. Två moment som både Aras och Ran till stor del har med sig naturligt och som jag bara förstärkt vid träning. Det var hur som helst otroligt roligt att se att de ”höll ihop” trots långa dagar med många moment, ny miljö, lång väntan mellan momenten och olidlig värme med +28-29 grader (https://heyabhund.com/2020/12/31/ingela-lindfors-fullbruksprov/).

I augusti tog jag beslut på att inte använda Meracus Noblesse (Terra) i avel. Terra har många fina egenskaper som jag definitivt skulle velat bibehålla i avkommor men tyvärr visade sig det sig att ledhälsan i den kull hon själv kom från inte höll måttet. Det i kombination med att jag hade önskat ett lite lugnare temperament hos henne avgjorde att jag tog beslutet. Terra stod hos en fodervärd och det är alltid svårt att avgöra vilka egenskaper hos hunden som förstärks eller dämpas av miljön hunden växer upp och lever i. Jag vill därför rikta ett stort tack till kennelägare och uppfödare Helena Behm som sett till att hela kullen röntgats och varit öppen och ärlig med resultaten. Helena har varit en mycket bra diskussionspartner angående både positiva och negativa egenskaper hos individer i kullen vilket givit ett bra beslutsunderlag. Terra själv har HD A och ED 0, dvs ej defekta leder. Terra har nu ett nytt hem hos Måns i Mörsil där hon redan har börjat fylla en uppskattad funktion framförallt vid eftersök men också som stående fågelhund.

Premiärjakten spenderade vi i Hotagensfjällen i samma dalgång som vi varit de flesta premiärer under snart 20 års tid. Även denna gång hade vi sällskap av Camilla, Anton och Rans syster Gaia och precis som förra året hade vi ett strålande väder. Då vi tältar är varmt och soligt väder en fördel men en nackdel jaktmässigt då temperaturen under dagen ofta blir alltför hög för att hundarna skall må bra av att arbeta. Det blev därför jakt morgon och seneftermiddag och lång siesta under de varmaste timmarna. Som de flesta år var riptillgången fullt tillräcklig för att vi och hundarna skulle känna oss nöjda efter några dygn ute. Extra roligt att Gaia detta år utvecklats så fint att husse och matte fick fälla ripor på egen hand för den hund som de själva tränat fram.

Resterande del av hösten jagade vi mestadels på våra skogsmarker i Härjedalen då tillgänglighet för småviltjakt på statlig fjällmark inte direkt ökat under de senaste åren. Precis som under de senaste höstarna dominerade avstängningar för samebyarnas (ekonomisk förening som består av renskötande samer som driver eget företag) renskötsel och egen älgjakt för husbehov. Hur många sk ”gästkort” på älgjakt som administrerades av länsstyrelsen i Jämtlandslän under samma period kollade jag inte i år men förra säsongen var det drygt 300 st. Samebyarna ansöker om ”hjälp” vid husbehovsjakt av älg, hemsidor från samiska företag där det säljs älgjakt finns också att finna på nätet…Att vi har tillgång till egen skogsmark och möjlighet att jaga på ytterligare privat skogsmark som ingår i det område vi jagar älg är idag förutsättningen och orsaken till att jag fortsätter att ha vorsteh.

Under hösten startade jag Ran på prov i skog och på fjäll. I skogen genererade det ett 1:a pris i ÖKL under en provdag tredje veckan i september. Första helgen i Oktober startade jag Ran på fjäll i Västerbotten (Klimpfjäll) där hon under den första dagen gick för ett högt pris men innan hon fick kvittera ut resultatet av fint fågeljobb på skygga ripor försvann chansen över fjällkammen tillsammans med parsläppskamraten. Den andra dagen låg dimman tjock, Ran var en av de fyra hundar som höll dagen ut och oförtrutet sökte på i 8 släpp och utan att ge upp trots att vi bara såg två ripor lätta på håll under hela dagen. En egenskap som är nog så viktig då vissa jaktdagar liknar denna jaktdag för oss som jagar i skog och på fjäll under hela säsongen. Efter det blev det inte fler provstarter utan jag nöjde mig med att konstatera att Rans naturliga sätt att respektera fågel i luften men även stånd hos partner även fungerar i provsituation och att hon nu hade de meriter som behövdes för att uppfylla vorstehklubbens krav för avel.

Under september gjorde jag även en tur upp till Arjeplog för träffa två av de hanar jag tittat på för planerad parning med Ran. Valet föll efter att både jagat och umgåtts med dessa under tre dagar på den äldre hanen på 3 år – Fjällspirans Truls (Niddo). Orsaken till det var att han är mycket typlik Ran vad det gäller mentalitet, sättet att jaga och exteriört. Ingen hund har bara positiva egenskaper, självklart inte Ran heller men jag brukar sträva efter så typlika hundar som möjligt. Om flertalet av de egenskaper jag värdesätter eller vill förstärka hos min egen tik finns hos hanen kan man ju alltid ha en förhoppning om att de skall slå igenom hos fler än några valpar i kullen. Niddo kommer från en liten men frisk kull med spännande nytt blod.

I september förlorade jag ChaCha i komplikationer (sepsis) efter genomgången operationer av livmoderinflammation. En avslut som jag tror hade kunnat undvikas om hon fått profylaktisk behandling med antibiotika, något som jag bad veterinären om. Behandlingen sattes in alltför sent och det blev en spridning i bukhålan som veterinären provade att spola ur men ChaCha orkade inte ännu en operation och vi var tvungen att ta beslutet att släppa hennes själ fri över regnbågsbron. Denna maktlöshet att inte kunna hjälpa sin vän är något som tar mig så oerhört hårt. Att förlora ChaCha som fortsatt var pigg och vid god vigör på sitt elfte år och utan problem orkade med flera timmars jakt förmörkade hela hösten och otaliga är de tårar som trillat över förlusten av henne. Fortsatt kommer det stunder av förtvivlan men vi kan också minnas alla fina stunder hon gav oss då hon verkligen var jaktens gudinna. Vi gläds också över de två avkommor vi har efter henne (Aras och Ran)där vi ser att många av de fina egenskaper både jaktligt och mentalt som vi så högt uppskattade hos henne har nedärvts samt de rapporter om detsamma som vi får från ägare till kullsyskon till dem.

I oktober åkte vi på en liten nätt tur på drygt 100 mil för att prova fågeljakt på ”sydliga breddgrader”. Stort tack till ”Skånepågarna” för introduktionen i fältjakt på varierat underlag från hög majsstubb till täta sockerbetsfält. Det sistnämnda gav både mersmak och en rejäl utmaning för både mig och hundarna. Det var intressant att se hur båda hundar efter lite kalibrering löste hur fasanerna skulle hanteras, troligen tack vare vanan att precisera löpande skogsfågel. Förutom ny och ovan miljö gav mängden spår och vittring av fyrfota djur en extra störning. Förhoppningsvis kan vi göra om turen till hösten och då prova lite mer allsidig jakt och då i första hand med Aras som gjorde fina jobb med stånd på hare och stöt på rådjur utan eftergång. Ran har en bit kvar då hon mestadels spårade men stoppade på signal alla gånger fram till sista dagen då båda hundar var för trötta. Mara min oförskämt pigga dam på snart 13 år skötte sig sin vana trogen och såg ut att tycka att sydlandstrippen var riktigt stimulerande.

I stort sett hela oktober månad bjöd på för årstiden helt otroligt varmt väder och snöfri mark. Vi gjorde flertalet turer framförallt på kölmarkerna i Härjedalen och hade riktigt bra jakt på både ripa och skogsfågel. Så här sent på säsongen är det en utmaning att överlista överlevarna och det märktes tydligt att både Aras och Ran börjat få rutin då vi fick med både en och annan ripa och orre i säcken. En klar fördel är också att båda hundarna fungerar på avståndskommando vid resning och dessutom vanligen stoppar i flog då fåglarna är så pass skygga. Vi som skyttar kan då följa skogskanterna på varsin sida om dem och på så sätt få skottchanser. Till och med under sista helgen i oktober gick vi fortsatt i bara underställströja under dagarna och kunde njuta av paus vid kaffeelden i solsken.

Under november kom och försvann snön, och vi fick nästan en demoversion av alla årstider under några dagar. Sedan fortsatte det att var snöfritt både i skogen och på fjället fram till till tredje helgen i december. Andra advent gick vi på fötterna under de sista dagarna på fjälljakt för året. Riporna hade för länge sedan färgat ut och var helt vita och vi hittade igen dem först på lite drygt 800 m höjd i rester av den snö som kom under november, stråk av gråvide och i stenskravel. Vi hade med oss Rans syster Gaia då husse och matte under en vecka låg sjuka båda två. Återigen är det så roligt att se att flera av de egenskaper som jag så högt värderade hos ChaCha visar sig även hos de avkommor som vi inte själva har haft och tränat. Under dessa dagar startade vi i tvåsiffriga minusgrader nere i dalen och uppe på höjd låg temperaturen runt -6 grader men med en kall nordvästlig vind. Det blev korta jaktturer då det inte längre var speciellt många timmar med dagsljus men trots allt är det dagar som fastnat i minnet från föregående år.

Ran började löpa under december månad och pga att jag själv var på jobb förlitade vi oss på progesteronprov för att pricka in rätt dagar för parning. Denna gång lyckades det inte då Ran kom in i höglöp ca en vecka tidigare än jag beräknat. Vi fick en tur upp till Arjeplog som tyvärr inte resulterade i någon parning men väl en trevlig vistelse och som gjorde mig än mer säker på att valet av hane till planerad kull var rätt. Jag kommer att under 2023 att göra ett nytt försök till parning och då se till att jag åker i god tid.

Först i andra halvan av december hade vi fått tillräckligt med snö för att det skulle gå att inleda säsongen på skidor tillsammans med hundarna.

Det nya året firade vi in Almåsa och till tolvslaget skidade vi upp på Almåsaberget och beskådade fyrverkerierna som sköts upp i byarna runt om berget.

Att blicka tillbaka över det år som gått ger mig en ödmjukhet inför hur mycket våra fyrbenta ger oss i form av meningsfullhet och samhörighet och fantastiska upplevelser tillsammans på jakt och turer i skogen och på fjället. Vi blickar framåt under 2023, det år som vi nu påbörjat och ser med tillförsikt till vad det kommer att innehålla.

Så tuffar vi vidare in på ett nytt år. Julen befann vi oss för en gångs skull på jobb istället för traditionsenligt i vår skogsstuga i Härjedalen. Sista veckan i januari var det därför dags att ta igen ”förlorad” tid i skogen. Förra året var det ovanligt lite snö och fullt brukbart för hundjakt även uppe på kölmarkerna vilket inte hör till det vanligt förekommande. I år var det mer ett normalår med pulsdjup snö utanför körda spår.

Det hade gått nästan tre månader sedan jag stängde stugan efter en sista jakt i höstas och det var ordentligt utkylt efter att det under helgen innan vi kom dit legat på temperatur nedåt -30 grader under några dygn. Vid renoveringen av köket satte vi in en bäddsoffa så att det numera går att tillbringa det första dygnet i enbart den delen av stugan som har betydligt mindre yta att värma upp. Med Jervensäck, fårskinn och tre korthår i sängen så är det inte problem att hålla värmen då man skall sova.

Vi provade trots allt att ta en jakttur uppe på kölarna men tyvärr var föret både alltför djupt och framförallt för skarpt med ett skarlager som brast då hundarna tog sig fram bredvid uppkörda spår. Det fick bli några korta släpp innan vi övergick till att följa skoterspår över de vackra och vidsträckta myrmarkerna. Skarlagret gjorde att vår framfart blev alltför ljudlig även för toppjakt med hundarna i släptåg.

En av de lite mer mulna dagarna då det även kom nysnö ägnade vi åt att försöka skapa bättre förutsättningar för skogsfåglarna genom att flytta och åtla om våra mårdfällor. Fångsten hittills har tyvärr endast blivit ett antal ekorrar….Vi har nu provat att sätta upp dem i ”kluster” efter bäckar och hoppas att vi skall kunna lura någon mård innan säsongen är över. För säkerhets skull införskaffade vi även ”trapperns doftlockmedel” som enligt tillverkarens egen reklam skulle vara så effektivt att det skulle räcka med några droppar…

Kölmarkerna där vi till större delen jagar ligger på drygt 600 meters höjd och erbjuder mestadels orörd gammelskog, något som börjar bli alltmer unikt och sällsynt förekommande. Området är klassat som natura 2000 område vilket innebär att avverkning inte är tillåten och därmed byggs det heller inte vägar genom det. För oss som jagar är sådana här områden otroligt värdefulla jaktmässigt. Jag njuter också betydligt mer av att vandra över dessa vidsträckta myrområden med mer eller mindre orörd skog än över kalhyggen och ungskog även om dessa också kan erbjuda god fågeltillgång. Eftersom markerna till stor del består av ”tung trampad” myrmark ger möjligheten att glida fram på skidor över större ytor vintertid en lite vidare bild av biotoper och områden som det kan vara aktuellt att söka både skogsfågel och ripor under olika tider på hösten.

Stugturerna sent på hösten och tidigt på året innebär korta dagar med få ljusa timmar och ofta påfrestande väder vilket medför en hel del tid för ”stugmys”. Enkelheten i att färdas/jaga tillsammans, äta och sova på liten yta med sina fyrbenta skall inte underskattas som en del i att svetsa samman flocken. Trots att alla våra hundar är medvetna om att jaktterrängen ligger direkt utanför stugan har vi hittills aldrig haft någon hund som provat att ge sig ut på ”egenjakt”. Varken då vi släpper ut dem lösa utanför stugan eller då vi går korta turer med dem efter våra korta rastningsslingor. Otroligt praktiskt att slippa använda koppel men jag tror också att det kan bidra till att hundarna i högre grad samarbetar och håller kontakt även under jakt.

Denna sommar precis som tidigare startades Aras och Ran vid klubbens eftersöksprov i Åsarna vid två tillfällen, det ena tillfället i ÖKL och det andra i EKL. För Aras del blev det i tillägg ett extra särskilt eftersök då han gjorde ”en extra sväng” efter annat vilt innan han levererade apportviltet som han tog med sig hem på tillbakavägen. Båda hundarna har otroligt mycket med i ”bagaget” så ingen av dem är direkt svårtränad för att de skall erhålla full pott vid båda momenten. Ran övertog titeln ”provets bästa hund” från sin bror Aras vid båda ordinarie eftersöksprov, det ena tillfället i ÖKL och vid det andra i EKL. Aras fick nöja sig med ”provets bästa hund” vid särskilt eftersöksprov och då EKL.

Mara min gamla men högst vitala dam på snart 13 år går på övertid men vill själv inte höra talas om ordet pensionär…Efter att ha opererat bort en avbiten kindtand blev hon om möjligt ännu piggare och har hängt med i allt från eftersöksträning, till sommarträning med simning och löpning till höstens jakt. Dock får hon i stort sett enbart följa med på skogsjakt då hennes hörsel är kraftigt nedsatt (i stort sett döv) och det går därför inte att vissla på henne om hon skulle tappa oss på fjället. I skogen känner hon igen sig och har också lättar att ta våra spår om så skulle ske.

Denna sommar i mitten av augusti kom jag äntligen iväg på fullbruksläger, något jag funderade på redan sommaren innan men inte lyckades få tid över till. Eftersom både Ran och Aras har stor vilja för apportering, har lätt att koppla av mellan arbetsmoment samt är vana att bli lämnade kvar i skog och på fjäll då jag fäller för den ena av dem kändes det som att vi i alla fall var ett gott stycke på väg för att kunna delta vid de olika momenten. Tyvärr slog sommartemperaturen till igen efter att det legat rätt blygsamt veckorna innan och det blev en pärs för både mig och hundar att orka hålla ”huvudet kallt” i temp runt + 30 grader. Tack vare att båda hundarna vilade mellan momenten under blöta handdukar samt att de inte stressar vid arbete klarade de att genomföra samtliga moment under två dagar. Det enda som inte var med pga att det ej var tillåtet att släppa hundar på sök var fältmomentet samt ”sök under bössa.

Fullbruksprovet består till stor del av av varierade apportmoment där stor vikt läggs vid stadga och korrekt avlämning. Det som jag tycker skiljer sig mest från våra vanliga eftersöksgrenar är förutom en betydligt högre nivå vid vattenmomentet med flera dolda apporter och skott i provocerande syfte är just det sistnämnda – stadga och avlämning. Vid fullbruksprov skall hunden sitta helt tyst och vänta 2 minuter efter skott innan den får sändas på första apport och avlämningen är en sk fördröjd avlämning dvs att hunden skall stå/sitta med apporten i munnen intill föraren en stund innan avlämningen får ske. Inget av momenten är ett problem för mina hundar då de är vana att sitt och vänta på sin tur då jag tränar fler hundar och då jag lagt stor vikt vid avlämningen (det är ju därför hunden hämtar viltet – för att avlämna till mig).

Det som jag tror kommer att bli det mest nervpirrande momentet vid prov förutom slutmomentet med fältdelen (pirrigt om hunden klarat alla övriga moment) är ”smygjakt” med kvarlämnande efter skott. Mina hundar är ju vana att bli lämnade vid ”riktig” jakt och momentet funkade utan problem vid träningen men just det att man inte kan se sin hund efter skottet gör ju att de fem minuter hunden skall vara kvar på plats innan den får kallas in känns otroooligt långa. Vid samtliga moment skall hunden sitta helt tyst, varje ljud leder till kraftig reducering av poäng. Både Ran och Aras är normalt sett tysta så det var inte heller ett problem vid fullbruksträningen. Det jag ser att jag framförallt skulle behöva lägga ned mer träning på är viltspåret för att jag själv skall läsa mina hundar bättre samt självklart några fler dagar med träning (allrahelst jakt) på fält.

Det första jaktdagarna tillbringade vi som brukligt i Hotagenfjällen. Även detta år med ”knallväder” där de höga temperaturerna dagtid endast tillät jakt under tidig morgon och sen kväll. Tillgången på ripa var fullt brukbar men kanske med större andel kullar med små kycklingar varför flera fick flyga vidare.

Även denna gång hade vi sällskap av Camilla och Anton med Rans syster Gaia. Det här året valde vi att gå mer på egen hand då ingen av hundarna längre var unghund. Det värmer ett uppfödarhjärta att sedan få läsa inlägg som ”nyp mig i armen, vår första jakthund och vi har har en hund som vi själva kan skjuta fågel för”. Jag blir alltid extra glad när det är förstagångsägare som får uppleva lyckan av att redan andra säsongen ha en fungerande jakthund samt att det för mig är ett kvitto på att mina tankar vid aveln åtminstone delvis ser ut att ha gått igenom.

Trenden som skapats under de senaste åren med en veckas ”öppet” på fjället för att sedan från och med sista augusti vara mer eller mindre stängt har fortsatt på minst lika hög nivå denna höst. Vi själva har förmånen att at tillgång till otroligt fina skogsmarker som är i privat ägo och således inte omfattas av ”mass-psykosen” av avlysningar för småviltjakt av mer eller mindre horribla anledningar på statlig mark. Det två nya och innovativa möjligheterna att förhindra småviltjakt är ”avlysning under utredning av samebyars ansökan om avlysning” samt ”förbud för löshundsjakt”….Ja jisses bara en ny rennäringslag med begränsningar av rendriftens framfart över fjällen och kanske även begränsningar i de exklusiva möjligheterna att driva jaktföretag för medlemmar i samebyarna kan sätta stopp på den eskalerande idiotin.

Någon provstart har det blivit i höst, framförallt/eller kanske endast i syfte att framtida avel skall uppfylla vorstehklubbens kriterier för avel. Det första skogsprovet i Arvidsjaur var stolpe ut för både Aras och Ran som gjorde varsin provstart. Ran hade ett fint arbete i medvind på ripa som sprang undan, tyvärr uppfattade inte domare och skytt vindriktningen så det stötte riporna på väg fram och det blev ej något godkänt arbete. Aras följde trenden och plockade förtjänstfullt igen en nyslagen ripa i medvind som han stod för men som tog till vingar innan skytten var på plats. Då jag gärna ville försöka ännu en gång med Ran ordnade jag ett prov i vår skog i Härjedalen och då blev det stolpe in istället. Dagen slutade med ett 1;a pris i ÖKL vilket gott och väl räcker till för framtida avel. Ett pris i skog är för mig ett kvitto på att hunden har förmåga att jobba tillsammans med sin förare och hantera fågel trots många gånger svårare vindförhållanden och skyggare fåglar än på övriga underlag. De priser på jaktprov som jag värderar är pris taget på det underlag som hunden vanligen jagar på samt att det är taget under ordinarie jakttid. Jag startade även Ran på fjällprov sista helgen i Oktober i Klimpfjäll. Tyvärr stolpe ut, den ena dagen stal parkamraten ståndet och medan Ran snällt stannade kvar som åskådare när den försvann med hennes ripor över fjällkanten och därmed chansen till pris. Den andra dagen var den längst provdag jag någonsin gått, Ran var en av de tre hundar som matade på i 8 släpp utan att mattas och utan en fågel på fjället.

I Oktober fick vi möjlighet att besöka ”Sydland”, ja så jäkla långt ner som Skåneland. Det var en upplevelse för både mig och hundar att uppleva jakt på helt annat underlag – från hård majsstubb till tjock sockerbetsblast och lättsprungen stubb. Mina norrlandshundar och jag har definitivt ett och annat att lära men oavsett var det fantastiskt kul att se hur snabbt de fixade de luriga fasantupparna i betblasten. Detta tror jag till stor del har att göra med att de får jaga under hela säsongen på framförallt på skog men även fjäll och då snabbt måste anpassa sig till vittringsförhållanden och fåglarnas ändrade beteende. ”Sydenturen” gav mersmak och jag tror att jag gärna återvänder men gärna då med lite allroundjakt då framförallt Aras fixade fina stånd på hare och stöt på rådjur med respekt. Dag fyra brann dock hjärnkontoret för båda mina fyrbenta och de drog av i varsitt rungande hardrev…Under de dagar vi var nere bodde jag hos valpspekulanter, stort tack till dem och vilken förmån att få träffa presumtiva valpköpare under så lång tid. Om den planerade parningen går i lås kommer en valp definitivt att ”exporteras” till ”Sydland”.

Vi fortsätter att jaga då vintern låter vänta på sig. I mitten av oktober gjorde den ett tappert försök under några dygn med – 5 till -6 grader och myrmarken började käla till. Nu är det återigen plusgrader dygnet runt och marken är mjuk och snöfri. Överlevarna bland skogshönsen och riporna som nu i stort sett är helt vita blir allt skyggare och det krävs alltmer skicklighet av både två och fyrbenta för en lyckad jakt. Både Aras och Ran har nu under senhösten bekänt färg och levererat fina skott tillfällen som gjort att vi får goda middagar att se fram emot. Ran har allt oftare börjat uppvisa tendens till rapportering men lämnar däremot inte ståndet om fåglarna är oroliga då hon istället ”vallar ihop dem” i väntan på att jag skall komma. Det är en mycket bra egenskap som ofta leder till fällningar även den tid på året då de flesta i bästa fall bara få höra ett uppflog.

Resan till Arvidsjaur i september var inte bara för att starta hundarna på skogsprov utan framförallt för att se på två presumtiva kandidater för planerad valpkull med Ran. Efter att ha träffat och jagat över båda föll valet på den äldre hunden Fjällsprians Truls (Niddo). Niddo är som jag beskrivit i facebookinlägg en hane mycket typlik på Ran vilket jag hoppas skall borga för en jämn kull. Just nu väntar vi bara på att Ran skall starta löpa och jag gissar att det blir någon gång under senare delen av november. Extra roligt är att ”nygamla” valpköpare har hört av sig och ställt sig lista för valp samt också personer jag känt och jagat tillsammans med under lång tid.

Så länge fortsätter vi att jaga på snöfria marker. Delvis till fjälls på marker som är öppna även om stor del fortsätter att vara stängt av allehanda anledningar….kanske pga att det fortsatt är snöfritt. Det börjar även bli hög tid att få ut mårdfällorna på skogsmarken för att försöka decimera predatorer som går hårt åt skogshönsen.