Ännu ett år har förflutit med jaktupplevelser och vardagliga händelser som jag nu när det gått en och halv månad in på det nya och oskrivna året ska prova att sammanfatta i en krönika för 2022.
Vi startade 2022 i vår timmerstuga i Härjedalen där vi också både firat jul och avslutat det gamla året. Då det var ovanligt lite snö uppe på kölmarkerna och temperaturen gynnsam fick vi ett antal fina jaktdagar och dagar med skidåkning tillsammans med våra hundar. Att få skjuta orrtuppar på stånd för hundarna i midvintertid hör inte till vanligheterna då snödjupet vanligtvis brukar förhindra att de kommer tillräckligt nära för att trycka fast dem för hagelskytte. Under dessa dagar fick vi några riktigt bra chanser för både Ran och Aras vilket resulterade i tre fina tuppar med hem.
Under januari månad gjorde vi kortare jaktturer i närområdena eftersom varken dagsljus, väder eller före var det mest gynnsamma under den tidiga vinterjakten. Vid ett antal turer hade vi sällskap av Rans syster Gaia som fortsatte att utvecklas fint i takt med fler möjligheter och ägarnas allt större erfarenhet av jakt över stående fågelhund.
Under februari månad hann vi med både dagsturer och några flerdagarsturer. De sista veckorna kan jakten funka riktigt bra över stående fågelhund, framförallt dagar med ett antal plusgrader och sol som nästan ger lite dagsmeja. Februari är dock en relativt tidig vintermånad även om det under de senare åren inte varit veckovis ”kylaperioder” som för ett tiotal år sedan men bjuder fortsatt på stor variation och oftast få soliga dagar. Av och till lyckades vi pricka in de där ”guld dagarna” och fick njuta av härliga jaktturer på fjället tillsammans med våra fyrbenta.
Vinterjakten i Jämtland avslutades med en längre tur på nästan en vecka där jag även fick ha med mig Rans syster Gaia till låns. Det blev en blandning av fina dagar som klippta ur en reklambroschyr från STF till Fjällrådets skrämselpropaganda för vad som händer om du inte är väl förberedd för fjällturen. Då vi övernattade i stuga var dåligt väder inte ett större problem än att man fick ligga i stugan och äta godis medan vinden ven i skorstenen och det knakade i väggarna. Vid halvhyfsat väder tog vi kortare turer runt stugan och de fina dagarna blev det fler timmar ute. Vi hade brukbart med fågel och föret var tillräckligt bra för att hundarna skulle komma tillräckligt nära för att jag skulle kunna skjuta med hagel.
Traditionsenligt blev det också en jakttur på skidor med pulka i Västerbottenfjällen med våra två yngre hundar Ran och Aras. Vi rörde oss i kända marker som bjöd på varierat väder, före och en medelgod tillgång på ripor. Tyvärr hade det varit milt väder och därefter kallt vilket medförde att ytan var lite för hård och krispig och mina hasande skidor gav god förvarning till de skygga riporna. Dagar när solen värmde upp snöytan hade vi dock lite mer jaktlycka.
Efter en vecka ute på på egen hand med Aras och Ran mötte jag upp David med de äldre hundarna, Anton, Camilla och Gaia för att fortsätta jakten under den sista veckan för säsongen i Västerbotten. Det blev en vecka med helst strålande väder, om än lite kyliga morgnar men tyvärr med samma före som jag haft tidigare. Hårt skrapigt och på gränsen till risk för skärskador för hundarna. Återigen skymtade jaktlyckan dagar då solen lyckades mjuka upp ytan och vår framfart blev mindre ljudlig. Under denna vecka körde vi skoter upp på fjället med hundarna i kälke vilket innebar att även våra äldre hundar fick möjlighet att jaga på vinterfjäll.
När säsongen för vinterjakt var över i samtliga nordliga län så ägnade vi tiden åt fina turer på härligt vårfjäll med hela flocken. Under senare del av mars och april höll föret fin kvalitet för både skidor och hundar med en hård botten och lite lös snö ovanpå som skonade trampdynor.
Efter jakten gjord jag två lite längre turer tillsammans med Ran och Aras. Den ena en klassisk tur runt Sylmassivet, tyvärr hade det varit mildväder regn och hård vind. Kombinationen hade skapat hård vallar som vi studsade över på utsatta fjällsidor. Vi råkade även ut för riktigt hård vind i kombination med riklig nederbörd och fick under natten riva tältet för att ta vår tillflykt till närmaste vindskydd. Det hade varit omöjligt att gräva fast tältet med vallar runt då snön var alltför hård. Dagen därpå fick vi dock fint före. Under den andra turen färdades vi delvis för mig i kända områden norr om Tärnaby men som jag inte besökt på många år. Denna tur präglades av stora nederbördsmängder vilket gav tungt före då jag mestadels gick oledat. Det blev några tältnätter då vi rundade fjällmassiv på norsk sida innan vi vände åter via Övre Ältsvattnet mot Tärnasjö och öppna länsstyrelse stugor. Näst sista dagen kämpade vi lite drygt fyra mil i pulsdjup blötsnö så bastun i Tärnasjöstugan, Bullens pilsnerkorv och en öl satt extra fint. Under sådana här turer kommer man verkligen nära sina hundar och det är roligt att se att båda har samma uthållighet att jobba många timmar utan jakten som dragkraft.
Under vinterturer brukar jag kolla av presumtiva områden för kommande vinterjakt. Efter nio dagar på skidor norr om Tärnaby har jag nu funnit områden som jag kommer att återvända till under jaktsäsong.
Påsken stannade vi på för en gångs skull på hemmaplan och gjorde turer i närbelägna fjällområden. Under de medellånga turerna fick hela flocken hänga med medan de äldre fick bli hemma på de längre. Påskdagen gjorde vi en fantastisk tur i Skäckerfjällsmassivet med start från vägen mot Anjan, rundade runt Mansjön för att sedan ta stigningen över till Strydalen om sedan tillbaka till vägen. Vi startade nio på morgonen och var tillbaka i det sista ljuset vid åtta på kvällen.
De kalla nätterna gjorde att vi även fick möjlighet till några fina turer på de höglänta myrmarkerna på höjderna ovanför där vi bor. Perfekt för ”korvgrillarturer” där hela flocken kunde delta. Även om det inte är lika vidsträckta områden som nere på kölmarkerna i Härjedalen räcker det gott till för vårturer.
Maj brytningens tid då skidorna får bytas ut mot jogginskor i skogslandet medan det fortsatt går att göra fina turer på snö på högre höjd. Det är också månaden då vi börjar plocka fram spårselar, lägger träningsspår och aktiverar med alltmer apportträning.
I början av juni var jag ner till Norrtälje på en fysisk träff för kursen med inriktning friskvårdsträning av hund som jag läser på distans. Det var en intensiv men intressant helg med huvudtema pulsmätning på hund, beräkning vid pulsträning för att undvika överträning/felträning och olika mätmetoder för att utvärdera fysisk aktivitet/ansträngning samt återhämtning. Det var intressant att se hur olika hundars mentalitet och delvis rastypiska egenskaper inverkade på test- och mätresultat. Det var också intressant att se hur likartade Rans och Aras testresultat var vilket gav bekräftelse på att båda arbetar ”energisnålt” och snabbt går ner i varv vid vila.
Sommaren ägnade vi som brukligt åt förberedelser inför jakten bla genom att upprätthålla kondition och styrka med anpassad fysträning inför temperatur samt olika former av apportarbete. Det sistnämnda fungerar till stor del till att ge hundarna en meningsfull aktivitet under icke jaktsäsong men också för att bibehålla och stärka samarbetet med hundarna. Trots att ingen av hundarna längre är unghund har jag tilltro till att allt arbete vi utför tillsammans med ett definierat mål är ändamålsenligt i jaktsituationer.
Som brukligt startade jag hundarna på lokalklubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna. Ran briljerade för året och plockade hem titeln ”provets bästa hund” i ÖKL vid första provet och i EKL vid det andra provet (förra året var ställningen tvärtom). Aras fick i tillägg en extra start då han spårade annat vilt i EKL men sansade sig och tog med sig apportviltet på hemvägen vilket genererade ordentlig poängförlust. Vid omstarten gick han dock på full pott och fick där ta revansch och bli provets bästa EKL hund. Med de tre starterna var vi färdig med eftersöksproven för säsongen.
I mitten av augusti deltog jag med både Aras och Ran vid fullbruksträning under en helg i Österbybruk. Träningen arrangerades av Elsarby jakt och hund och var förlagd i Tobo, Uppland. Under träningshelgen fick vi jobba med de olika momenten som ingår i två av de tre delarna som ingår vid fullbruksprovet, dvs skogsarbetet samt vattenarbetet. Delen med fältarbete kunde inte genomföras då träningen var förlagd innan 16 augusti. Sammanfattningsvis bygger fullbruksprovet till största del på stadga och apport. Två moment som både Aras och Ran till stor del har med sig naturligt och som jag bara förstärkt vid träning. Det var hur som helst otroligt roligt att se att de ”höll ihop” trots långa dagar med många moment, ny miljö, lång väntan mellan momenten och olidlig värme med +28-29 grader (https://heyabhund.com/2020/12/31/ingela-lindfors-fullbruksprov/).
I augusti tog jag beslut på att inte använda Meracus Noblesse (Terra) i avel. Terra har många fina egenskaper som jag definitivt skulle velat bibehålla i avkommor men tyvärr visade sig det sig att ledhälsan i den kull hon själv kom från inte höll måttet. Det i kombination med att jag hade önskat ett lite lugnare temperament hos henne avgjorde att jag tog beslutet. Terra stod hos en fodervärd och det är alltid svårt att avgöra vilka egenskaper hos hunden som förstärks eller dämpas av miljön hunden växer upp och lever i. Jag vill därför rikta ett stort tack till kennelägare och uppfödare Helena Behm som sett till att hela kullen röntgats och varit öppen och ärlig med resultaten. Helena har varit en mycket bra diskussionspartner angående både positiva och negativa egenskaper hos individer i kullen vilket givit ett bra beslutsunderlag. Terra själv har HD A och ED 0, dvs ej defekta leder. Terra har nu ett nytt hem hos Måns i Mörsil där hon redan har börjat fylla en uppskattad funktion framförallt vid eftersök men också som stående fågelhund.
Premiärjakten spenderade vi i Hotagensfjällen i samma dalgång som vi varit de flesta premiärer under snart 20 års tid. Även denna gång hade vi sällskap av Camilla, Anton och Rans syster Gaia och precis som förra året hade vi ett strålande väder. Då vi tältar är varmt och soligt väder en fördel men en nackdel jaktmässigt då temperaturen under dagen ofta blir alltför hög för att hundarna skall må bra av att arbeta. Det blev därför jakt morgon och seneftermiddag och lång siesta under de varmaste timmarna. Som de flesta år var riptillgången fullt tillräcklig för att vi och hundarna skulle känna oss nöjda efter några dygn ute. Extra roligt att Gaia detta år utvecklats så fint att husse och matte fick fälla ripor på egen hand för den hund som de själva tränat fram.
Resterande del av hösten jagade vi mestadels på våra skogsmarker i Härjedalen då tillgänglighet för småviltjakt på statlig fjällmark inte direkt ökat under de senaste åren. Precis som under de senaste höstarna dominerade avstängningar för samebyarnas (ekonomisk förening som består av renskötande samer som driver eget företag) renskötsel och egen älgjakt för husbehov. Hur många sk ”gästkort” på älgjakt som administrerades av länsstyrelsen i Jämtlandslän under samma period kollade jag inte i år men förra säsongen var det drygt 300 st. Samebyarna ansöker om ”hjälp” vid husbehovsjakt av älg, hemsidor från samiska företag där det säljs älgjakt finns också att finna på nätet…Att vi har tillgång till egen skogsmark och möjlighet att jaga på ytterligare privat skogsmark som ingår i det område vi jagar älg är idag förutsättningen och orsaken till att jag fortsätter att ha vorsteh.
Under hösten startade jag Ran på prov i skog och på fjäll. I skogen genererade det ett 1:a pris i ÖKL under en provdag tredje veckan i september. Första helgen i Oktober startade jag Ran på fjäll i Västerbotten (Klimpfjäll) där hon under den första dagen gick för ett högt pris men innan hon fick kvittera ut resultatet av fint fågeljobb på skygga ripor försvann chansen över fjällkammen tillsammans med parsläppskamraten. Den andra dagen låg dimman tjock, Ran var en av de fyra hundar som höll dagen ut och oförtrutet sökte på i 8 släpp och utan att ge upp trots att vi bara såg två ripor lätta på håll under hela dagen. En egenskap som är nog så viktig då vissa jaktdagar liknar denna jaktdag för oss som jagar i skog och på fjäll under hela säsongen. Efter det blev det inte fler provstarter utan jag nöjde mig med att konstatera att Rans naturliga sätt att respektera fågel i luften men även stånd hos partner även fungerar i provsituation och att hon nu hade de meriter som behövdes för att uppfylla vorstehklubbens krav för avel.
Under september gjorde jag även en tur upp till Arjeplog för träffa två av de hanar jag tittat på för planerad parning med Ran. Valet föll efter att både jagat och umgåtts med dessa under tre dagar på den äldre hanen på 3 år – Fjällspirans Truls (Niddo). Orsaken till det var att han är mycket typlik Ran vad det gäller mentalitet, sättet att jaga och exteriört. Ingen hund har bara positiva egenskaper, självklart inte Ran heller men jag brukar sträva efter så typlika hundar som möjligt. Om flertalet av de egenskaper jag värdesätter eller vill förstärka hos min egen tik finns hos hanen kan man ju alltid ha en förhoppning om att de skall slå igenom hos fler än några valpar i kullen. Niddo kommer från en liten men frisk kull med spännande nytt blod.
I september förlorade jag ChaCha i komplikationer (sepsis) efter genomgången operationer av livmoderinflammation. En avslut som jag tror hade kunnat undvikas om hon fått profylaktisk behandling med antibiotika, något som jag bad veterinären om. Behandlingen sattes in alltför sent och det blev en spridning i bukhålan som veterinären provade att spola ur men ChaCha orkade inte ännu en operation och vi var tvungen att ta beslutet att släppa hennes själ fri över regnbågsbron. Denna maktlöshet att inte kunna hjälpa sin vän är något som tar mig så oerhört hårt. Att förlora ChaCha som fortsatt var pigg och vid god vigör på sitt elfte år och utan problem orkade med flera timmars jakt förmörkade hela hösten och otaliga är de tårar som trillat över förlusten av henne. Fortsatt kommer det stunder av förtvivlan men vi kan också minnas alla fina stunder hon gav oss då hon verkligen var jaktens gudinna. Vi gläds också över de två avkommor vi har efter henne (Aras och Ran)där vi ser att många av de fina egenskaper både jaktligt och mentalt som vi så högt uppskattade hos henne har nedärvts samt de rapporter om detsamma som vi får från ägare till kullsyskon till dem.
I oktober åkte vi på en liten nätt tur på drygt 100 mil för att prova fågeljakt på ”sydliga breddgrader”. Stort tack till ”Skånepågarna” för introduktionen i fältjakt på varierat underlag från hög majsstubb till täta sockerbetsfält. Det sistnämnda gav både mersmak och en rejäl utmaning för både mig och hundarna. Det var intressant att se hur båda hundar efter lite kalibrering löste hur fasanerna skulle hanteras, troligen tack vare vanan att precisera löpande skogsfågel. Förutom ny och ovan miljö gav mängden spår och vittring av fyrfota djur en extra störning. Förhoppningsvis kan vi göra om turen till hösten och då prova lite mer allsidig jakt och då i första hand med Aras som gjorde fina jobb med stånd på hare och stöt på rådjur utan eftergång. Ran har en bit kvar då hon mestadels spårade men stoppade på signal alla gånger fram till sista dagen då båda hundar var för trötta. Mara min oförskämt pigga dam på snart 13 år skötte sig sin vana trogen och såg ut att tycka att sydlandstrippen var riktigt stimulerande.
I stort sett hela oktober månad bjöd på för årstiden helt otroligt varmt väder och snöfri mark. Vi gjorde flertalet turer framförallt på kölmarkerna i Härjedalen och hade riktigt bra jakt på både ripa och skogsfågel. Så här sent på säsongen är det en utmaning att överlista överlevarna och det märktes tydligt att både Aras och Ran börjat få rutin då vi fick med både en och annan ripa och orre i säcken. En klar fördel är också att båda hundarna fungerar på avståndskommando vid resning och dessutom vanligen stoppar i flog då fåglarna är så pass skygga. Vi som skyttar kan då följa skogskanterna på varsin sida om dem och på så sätt få skottchanser. Till och med under sista helgen i oktober gick vi fortsatt i bara underställströja under dagarna och kunde njuta av paus vid kaffeelden i solsken.
Under november kom och försvann snön, och vi fick nästan en demoversion av alla årstider under några dagar. Sedan fortsatte det att var snöfritt både i skogen och på fjället fram till till tredje helgen i december. Andra advent gick vi på fötterna under de sista dagarna på fjälljakt för året. Riporna hade för länge sedan färgat ut och var helt vita och vi hittade igen dem först på lite drygt 800 m höjd i rester av den snö som kom under november, stråk av gråvide och i stenskravel. Vi hade med oss Rans syster Gaia då husse och matte under en vecka låg sjuka båda två. Återigen är det så roligt att se att flera av de egenskaper som jag så högt värderade hos ChaCha visar sig även hos de avkommor som vi inte själva har haft och tränat. Under dessa dagar startade vi i tvåsiffriga minusgrader nere i dalen och uppe på höjd låg temperaturen runt -6 grader men med en kall nordvästlig vind. Det blev korta jaktturer då det inte längre var speciellt många timmar med dagsljus men trots allt är det dagar som fastnat i minnet från föregående år.
Ran började löpa under december månad och pga att jag själv var på jobb förlitade vi oss på progesteronprov för att pricka in rätt dagar för parning. Denna gång lyckades det inte då Ran kom in i höglöp ca en vecka tidigare än jag beräknat. Vi fick en tur upp till Arjeplog som tyvärr inte resulterade i någon parning men väl en trevlig vistelse och som gjorde mig än mer säker på att valet av hane till planerad kull var rätt. Jag kommer att under 2023 att göra ett nytt försök till parning och då se till att jag åker i god tid.
Först i andra halvan av december hade vi fått tillräckligt med snö för att det skulle gå att inleda säsongen på skidor tillsammans med hundarna.
Det nya året firade vi in Almåsa och till tolvslaget skidade vi upp på Almåsaberget och beskådade fyrverkerierna som sköts upp i byarna runt om berget.
Att blicka tillbaka över det år som gått ger mig en ödmjukhet inför hur mycket våra fyrbenta ger oss i form av meningsfullhet och samhörighet och fantastiska upplevelser tillsammans på jakt och turer i skogen och på fjället. Vi blickar framåt under 2023, det år som vi nu påbörjat och ser med tillförsikt till vad det kommer att innehålla.