Den finaste tiden av höstjakten har passerat och varje dag som från och med nu bjuder på njutbart väder och godtagbart med samarbetsvilliga fåglar får ses som en bonus. Det är alltid med lite sorg som jag betraktar hur dagarna blir kortare och vintern kryper närmare men samtidigt har vi många riktigt fina jaktdagar i oktober och sent som i december att se tillbaka på under tidigare år. Birka har fortsatt att utvecklas och det är tydligt hur hennes jaktlust har ökat med antal dagar på skogen. Fortsatt har hon en lång väg att gå innan hon fått erfarenhet nog att kunna hantera olika förutsättningar och svårigheter som både väder, tid på säsongen och fåglarnas beteende utgör för att hon snabbt skall kunna ställa om och erbjuda skott tillfällen vid i stort sett varje kontakt. Trots att hon är född sent på året och bara uppnått en ålder av 13 månader så tycker jag att hon mestadels har fungerat på den nivå som går att förvänta av en unghund. Vi har fällt flertalet ripor för henne på skogen och även fått skottchans på vuxen orre som hon presenterat fint med fast stånd och rapp och precis avance.
Provmässigt har Ran och Birka startat en dag var på särskilt skogsprov som jag anordnat på våra kölmarker. Dessvärre fick jag inte tag i någon domare som kunde döma under den mest gynnsamma tiden för jakt och prov. En kombination av ökat predatortryck från rovfågel och övergång till den del av säsongen då både ripor och skogfågel inte är lika stationära gjorde att vi hade betydligt sämre tillgång än under prov tidigare år. Vanligen har vi haft både ripkullar och även fina orrkullar som erbjudit flertalet fågelkontakter för startande hundar men så inte denna gång. Första dagen då jag startade Birka blev resultatet EFF (ej för fågel) för samtliga hundar. Birka fick trots att jag inte var helt nöjd med hennes insats under de första släppen då hon i brist på fågel prioriterade färska klövviltsspår (troligen hade vi knuffat en älg framför oss) och jag fick hålla ihop hennes sök med visslingar en fin kritik. Detta på grund av att helhetsintrycket bedöms och hon i de senare släppen gick som hon brukar i fin kontakt med god reviering utan störande visslingar från min sida. Dag två då jag startade Ran hade alla hundar chans på fågel även om det som för Rans del var en gammeltupp på öppen tallhed…Vid jakt är jag otroligt tacksam över Rans förmåga att alltid ”gräva fram” någon fågel trots skral tillgång men vid prov kunde jag gärna se att hon inte var lika effektiv alla gånger. Tuppen hade troligen stenkoll på både hund och provgrupp och vis av sin ålder på sin vakt. Ran gjorde sitt bästa att ringa och hålla fast den men den var inte samarbetsvillig nog för att generera ett pris i EKL. Jag hade anmält Ran till helgens fjällprov i Stora Blåsjön där mark beviljats av Länsstyrelsen som inte fann fog för samebyns överklagan. Provgrupperna skulle ha följe av naturbevakare vilket föranledde att provledningen tog sig en extra sväng på provmarkeran under helgen…och plötsligt var det fullt med ren där tidigare i veckan endast förekommit sporadiskt…Klubben avlyste därav på goda grunder det enda fjällprov under jakttid för året.
Vi har också haft besök av Fjällspirans Echo (Bobbo) som gästat oss för någon dags jakt innan provstart på det särskilda prov som jag anordnade. Målet var att både få se honom i aktion på det underlag som jag själv till nästan uteslutande jagar på och som också är Rans arena samt en förhoppning om att han också skulle hålla måttet för en merit. Båda målen uppnåddes dvs jag fick se att han har kvaliteèrna för att kunna utvecklas till en brukbar skogshund samt att han den andra provdagen gick till ett 2:a pris. Även om jaktprovsmeriter inte är avgörande så är det ändå en pusselbit som gärna får finnas på plats vid avel. I övrigt uppvisar Bobbo de egenskaper som Ran själv har och som jag högt värderar hos en jakthund, förmåga att växla mellan aktivitet och vila som gör att de kopplar av direkt vid rast och inte lever om när de får vänta på sin tur att släppas. Han uppvisade också snabb anpassning till nytt underlag och för varje jakttur nyttjade han vind och terräng allt bättre samt att han har den försiktighet i vittring som krävs för att lyckas med fågeltagningar på skogen. Om Bobbo skulle gå på jakt i skogen under en säsong är jag övertygad om att han skulle kunna bli en hund som jag skulle få mycket glädje av och som också med mer erfarenhet än någon dag skulle kunna gå till ett högre pris. Ett stort tack till Britt-Marie som givit oss möjlighet att se Bobbo såväl jaktligt som i vardagssituation samt även under eftersök och apportarbete.
Echo är den hane som vi nu bestämt oss för att använda till Rans planerade kull och parning som kommer att bli vid löp under oktober-november (https://www.resultatdatabasen.se/vorstehavel/Breed/showbreed.asp?breed=1377).
Vi har sent omsider också kommit iväg på en fjälltur men dessvärre var det skralt med ripa i den dalgång som vi förra året hade en fin jakt i. Kanske berodde det på att vi denna gång kom dit nästan två veckor senare och att riporna som börjat byta fjäderskrud inte var tillräckligt skyddade av den växtlighet som finns där i kombination med att vi såg mer rovfågel än förra året. Trots allt fann vi lite ripor långt ner på låg höjd, framförallt i tät björk och under granar vilket kanske stärker vår teori att de letat sig till områden med bättre skydd. Birka kan nu lägga till några fjälldagar till sin jaktliga erfarenhet men jag hoppas att vi skall hinna ut några fler dagar och förhoppningsvis med lite större tillgång på ripor innan snön sätter stopp. Aras och Ran jobbade rutinerat på då båda vid det här laget har samlat en stor erfarenhet av fjälljakt. Med på turen var Rans syster Gaia som nu fått fler jaktdagar i benen och har blivit en riktig fågelfinnare. Lydnaden kanske inte sitter i alla situationer men behållningen för mig är att se att hon har samma målmedvetenhet, förmåga att nyttja vind och terräng som gör att hon finner fågel som Ran samt glädjen hos husse, matte och hund när de lyckas i gemensamt arbete – för det är ju för jaktdagarna vi har hundarna.
