Med två misslyckade parningar i bagaget var det med lätt nervositet som jag lade ut planerad parning på vorstehklubbens sida för parningar som uppfyller avelsmålen.
Då jag inte förstod varför det inte lyckades med förra hanen (båda visade ju parningsvilja men dessvärre inte på samma dagar)så började redan 6:e dagen att ta första progesteronprovet på Ran för att kunna följa stegring och på så sätt pricka in lämpliga dygn. Prov två togs fyra dagar senare då det första visade ett värde under 0,6 mmol/L och hon därmed var långt från någon ägglossning. Detta prov visade ett värde (5,5 mmol/L) som enligt veterinären indikerade att det troligtvis var en vecka kvar till parning. Trots det åkte jag samma dag ner till Ribbingebäck då jag ändå hade en veckas ledighet till förfogande. Jag kom ner sent på kvällen och vi avvaktade att låta Ran och Bobbo träffas till dagen därpå då det enligt provtagning inte var någon brådska. Ran visade redan vid första mötet att att hon snart skulle kunna tänka att det var ok genom att låta Bobbo lägga huvud och tass på sin rygg. Dock gjorde han inga egentliga försök att kliva upp även om hon uppmuntrade honom i lek.
Jag beställde tid för ett nytt progestrontest på torsdagen men med tisdagens ”uppvisning” i huvudet ringde jag och ombokade till onsdag morgon. Innan vi åkte iväg till veterinären för provtagning släppte vi ihop dem, och då blev det ganska snabbt en första parning. Trots det åkte jag iväg för provtagning då jag gärna ville veta var i löpen hon befann sig och om det var rimligt att denna parnings skulle kunna ge resultat med hänsyn till tidigare veterinärs bedömning av parningsdatum. Provresultatet visade att Ran hade ägglossning (37,6 mmol/L)och att optimala parningsdagar var idag samt 2-3 dgr framåt….Vi släppte ihop dem dagen därpå på morgonen och det då ytterligare en parning. När jag kom hem var Aras mycket intresserad och det höll i fram till fredag kväll, lördag morgon visade han inget intresse för Ran.
Detta blev för mig väldigt tankeväckande och jag är glad att jag lade pengar på flera progesteronprover men kanske mest glad över att jag gick på hundarnas uppträdande och min magkänsla. Hade jag enbart gått på måndagens provresultat utan att följa upp det hade jag med stor sannolikhet missat det dryga dygn som Ran godkänner parning och hanen vill para. Provresultaten visar även att Rans kurva inte följe normalkurvan då hon stiger nästan dubbelt så snabbt och därefter dalar lika snabbt. Att ta flera värden gav mig också svar på varför jag misslyckats vid tidigare försök, då tog jag endast ett prov och följde inte upp som jag gjorde denna gång och åkte helt enkelt försent i hennes löp. Nu går vi väntans tider och kryssar fingrarna att vi får se en kull födas strax innan jultid.
Fältprov – en intressant upplevelse som ligger en bit från vår jakt i skog och på fjäll
Som jag nämnt i tidigare inlägg så hade jag anmält till lokalavdelningens fjällprov i Stora Blåsjön sista helgen i september men som på goda grunder avlystes pga att det var fullt med ren på de upplåtna rutorna där det tidigare i veckor endast förekommit sporadiskt… Med kort varsel fick jag möjlighet att starta på ett särskilt fältprov på Isaksbo som anordnats av annan kennel i första hand för egna avkommor. Dessvärre var det några från den egna uppfödningen som ej kunde komma till start pga av diverse orsaker och jag fick därför möjlighet att starta Ran i EKL och Birka i UKL. Ägare till Bobbo fick också möjlighet att starta hans syster Ottilia i EKL vilket för mig var intressant då detta var på hennes ”hemmaarena”.
Dagen innan provet hade bokats upp som träningsdag och vi fick också möjlighet att delta på denna samt att jag gick två timmar dagen före. Utan dessa träningsdagar hade det inte varit speciellt mycket värt att lägga ut pengar för provstarter då fältet skiljer sig i många avseende från våran jakt i skog och på fjäll. Voljärerna ställde till att börja med trubbel för mina hundar då de troligen fick en ”doftchock” av all fågel då de fick vittring av dem på långa håll ofta på andra sidan stora fält. Jag är glad att jag hade två timmars träning dagen innan heldagsträningen då dessa två timmar mer gick åt att styra bort dem från alla voljärer och få dem att förstå att det även fanns fågel ute i markerna. Dag två, den egentliga träningsdagen fungerade både Ran och Birka över min förväntan och Ran till och med rapporterade fasanlöpor i den tätare vegetationen vid ett flertal tillfällen. Birka höll sig helt lugn i fågelkontakterna trots att det av och till nästan var overkligt mycket fågel som både lyfte och sprang i området där hon stod för ”sin” fågel samt att parsläppskamraterna av och till körde ”halli-galli” trots ägarnas vilda protester. Att träna där det finns mängder av fågel med unga hundar kan vara vara både positivt och negativt då det beroende på mognad kan ge en fin mängdträning men också leda till att ”topplocken” far.
Provdagen var det tyvärr bara Birka som jag kunde starta så Ran satt igång att löpa i stort sett samma dygn som jag kom ner. Lite tråkigt då jag ändå tror att Ran efter andra dagen med träning hade presterat ett pris i EKL men inget att göra något åt. Birka gick till ett 2:a pris i UKL på en fin fågeltagning på löpande fasan som hon reste precist i etapper och därefter trots tryck i avancen var lika lugn i skott och flog som under träningen. Apporten lämnade en del att önska, dels på grund av att hon fick apportera ett vilt hon inte tidigare tränat på men troligen var den största orsaken att hon vid sina 13 månaders ålder inte orkade ”hålla ihop” i huvudet efter träningsdagarna med mängder av fågel och i parsläpp som hon heller aldrig tidigare tränat på. Söksmässigt gick hon inte lika jämnt och fint som hon brukar, till största del på grund av att hon stördes av de frekventa visslingar och rop som förarna till parkamraterna höll ihop söket på sina hundar med. Det är självklart en vanesak men rent krasst kan jag väl säga att så mycket oväsen i skogen hade knappast genererat några fågelkontakter…Trots allt är jag mer glad över att ha en unghund som uppvisar lyhördhet och får en 4:a i följsamhet då jag vet att jaktlusten hos unga individer stiger markant till säsong två och det då kommer att ställas ännu högre krav på lydnad och hörsamhet. Att redan i ung ålder behöva ta till höga rop och visslingar för att få kontakt och styra sin hund skulle ha oroat mig betydligt mer.
Jag är därför mycket nöjd med hennes 2:a pris, dels på grund av hennes unga ålder på bara 13 månader men också ringa erfarenhet av fältmiljön. En stor behållning för mig var också att se hur balanserad hon fortsatte att vara i fågelkontakter trots den mängd och provokationer som det innebar med både löpande och flygande fågel. Det blir inte fler prov för henne under hösten även om det känns lite lockande då hon är så lugn och hanterar fågel så fint att hon i lite lugnare släpp och med lite mer erfarenhet skulle kunna ha möjlighet att gå till ett högre pris. Jag ser helt enkelt inte någon vits med fler starter på fält då jag hellre vill att hon provas och meriteras på det underlag som vi jagar på, dvs framförallt skog men även fjäll. Till våren är planen att starta henne på vårprov fjäll i UKL då hon fortsatt bara är drygt 1 1/2 år och därmed definitivt räknas som unghund. Fram till dess kommer vi att lägga tiden till att hon skall få mer jaktligt erfarenhet.
Dessvärre gick min plan att starta Birka på Solms i Tyskland i stöpet på grund av att datumet för provet tidigare lades och jag inte hade möjlighet att flytta min ledighet då jag precis startat på nytt jobb. Tråkigt då jag tror att hon definitivt hade haft kapacitet att genomföra alla moment även om det kanske inte i samtliga hade legat på en första prisnivå
Att se Bobbos helsyster Ottilia på fält var en upplevelse, för dagen var det den i mina ögon den absolut bästa hunden såväl vad det gäller sök, följsamhet och inte minst fågelhantering.
Det är en hund som jag alla dagar i veckan skulle ha tagit med mig på jakt då hon troligen skulle ha bjudit på mig på flertal skott tillfällen i både skog och på fjäll. Det kändes extra bra då precis de egenskaper som hon uppvisade är de egenskaper jag sett hos Bobbo under dagarna i Härjedalen.
Vad det gäller fler provstarter för Ran så får jag helt enkelt se, dels om det blir en valpkull men sedan om jag tycker att det är värt besväret då hon inte blir någon bättre jakthund med fler meriter.
En annan orsak är också svårigheterna för lokalavdelningen att få tillgång till statlig mark för att anordna prov under jakttid, den tid som jag förordar att hundar som lämnat unghundsklass skall meriteras på. Det är inte heller helt enkelt att själv anordna eller få delta på särskilda prov som ordnas i närområdet vilket gör att det börjar kosta på alltmer såväl ekonomiskt som tidsmässigt i förlust av jaktdagar. En risk som jag ser med den inriktning med allt färre ordinarie prov är också att det blir samma hundar som provas gång på gång på särskilda prov då det ofta krävs att ägaren har rätt kontaktnät eller utbildning. På sikt kan det leda till att vi kommer att ha övervägande hundar från samma linjer på listan för godkända tikar/hanar. Kanske är det så att det kommer att behöva styras upp från centralt håll med antal starter per hund och säsong så att så många hundar som möjligt provas för att bredden på avelsbasen skall bibehållas? För proven skall ju om jag inte helt missförstått det vara till gagn för avel och inte prestigemässiga meriter för den enskilda hundägaren eller uppfödaren? Själv funderar jag nog i de banorna att meriter våra hundar till den nivå som krävs för att de skall uppfylla de avelsmål som satts upp i Svenska vorstehklubben och om jag vill starta något utöver detta hellre sikta på prov där vorstehns allsidighet provas.
Så har vi också gjort den sista svängen till kojan, tätat och vintersäkrat så att vi kan återkomma och färdigställa till vårvintern.
Jag kan lugnt säga att ”ett intressant projekt” att bygga väglöst är fin omskrivning där en hel del uppgivenhet och svordomar kantat den knaggliga vägen fram till att den nu står på plats. Det som nu fattas med isolering av väggar och tak, transport och installation av kamin och skorsten samt målning får anstå till vårvintern med skoterföre. Att ”ingenting är omöjligt, vissa saker tar bar lite längre tid, fler steg, kostar lite mer svett och kräver lite mer problemlösning” har efter detta bygge tagit en ny dimension…men jag ångrar inte för en sekund att jag förverkligade min vision. Kojan kommer som jag tidigare nämnt att ge oss utökade möjligheter till att jaga med våra hundar, en tillgång som kommit att bli allt viktigare i takt med att möjligheterna till fjälljakt på statlig mark för varje år reducerats alltmer.
Anledningarna till att vi valt vorsteh som ras är flera men den största är den jaktform vi utövar tillsammans med dem.
Jakten ihop med våra hundar är en mycket stor del av vårat liv, vi lägger större delen av vår ledighet till den första månaden av jaktsäsongen så att vi kan ta tillvara både den jaktmässigt bästa delen och dagarna med det mest gynnsamma vädret. Det handlar också om en helhetsupplevelse där vi färdas, bor och lever med våra hundar under längre tid i tält, koja eller stuga. En tid då vi kopplar bort ”verkligheten” med jobb och stress och bara lever för dagen i den bästa tänkbara tillvaron för oss. De år vi har en unghund är det också en spännande tid då vi får utvärdera den träning vi lagt ned innan varit tillräcklig och de egenskaper den besitter skall vara tillräckliga för att den skall ha förutsättningar att fungera jaktmässigt. Birka har hittills varit en positiv upplevelse då hon fungerat från dag ett men hon är fortsatt ung och mycket kan hända till nästa säsong då jaktlusten troligen ökat markant.
Under de senaste veckorna har vi jagat ett antal dagar till fjälls.
Under en veckas tid har det skiftat från snötäckt fjäll med pulsdjup snö i sluttningarna till plusgrader och återigen barmark. Riptillgången har varit sisådär på de områden vi rört oss i, framförallt sedan snön smält bort vilket medfört att riporna troligen förflyttat sig till områden som ger bättre skydd eftersom de nästan helt skiftat färgmässigt. Mestadels har de ripor vi hittat lättat på långa håll, av och till har hundarna stått och vi har klart och tydligt sett dem sitta framför i bjärt kontrast till den mörka och snöfria marken.
I samband med att vi byggde klart det sista på kojan inför vintern passade vi även på att ta någon jaktdag. Skogfågeln var skygg, framförallt i och med att det var mest orre vi fann och de lättade på för långa skotthåll då vi sprang med på löporna som hundarna stod för. Riporna tryckte under täta granar och där gick det att vid något tillfälle komma fram i skotthåll. Behållningen var att se Birka stå ett flertal gånger och behålla fattningen både när de vita riporna klev fram helt synligt framför henne från granarna och att lugnt bli kvar på plats då de lättade innan vi var framme. Återigen vi får se hur det blir till nästa säsong, om hon behåller lugnet eller om jaktlusten tar över.
I skrivande stund har snön återigen börjat dala och fjälltopparna lyser vit, vi får se om det under kommande dagar blir för mycket snö för att hundarna skall ta sig obehindrat fram eller om vi kan ge oss ut på någon ytterligare jaktsväng.
