För två år sedan med Atla och Storm på väg för vinterjakt.
För två år sedan då jaktsäsongen var avslutad i Jämtland gick jag med hund och pulka in från Gielas till Vardofjälls naturreservat för 3 dagars ripjakt. Jag hade strålande väder med kalla nätter och sol på dagarna och hyfsat med ripa. I år planerade jag in en två veckorstur med start från Klimpfjäll.
Starten på turen blev fördröjd med två dagar då årets snöstorm gick över Jämtland och delar av Västerbotten. Jag mötte upp med Erik och hundar i Vilhelmina och sedan åkte vi gemensamt till Saxnäs där vi övernattade på Saxnäsgården för att kunna starta i god tid dagen därpå. Efter att ha laddat ordentligt vid frukostbuffèn packade vi ihop och åkte till Klimpfjäll. Bilarna lämnade vi på parkeringen vid slalombacken efter att ha försäkrat oss om att de inte skulle bli ”inplogade” om det skulle dimpa ned en halvmeter snö. Vädret var ok med solglimtar och lite vind. När vi närmade oss Durreskalet tilltog vinden alltmer ju högre upp vi kom.
Den sista kilometern fram till raststugan i Durreskalet var jag tvungen att sätta mig ned i vindbyarna då jag inte kunde hålla balansen utan blåste ikull. Mellan vindbyarna skyndade vi oss upp på fötter och åkte på. Bris som hade fått korn på stugan såg till att vi kunde kravla oss de sista hundra meterna fram. Sedan långturen förra året så visste jag var stugan låg och hade självklart vänt ned igen annars då vädret inte var tillrådigt att fortsätta gå i.
Vi drog in pulkor med packning i stugan där det som tur var fanns en fungerande kammin och dessutom ved att elda med.
Hundarna var mer än nöjda med att få komma inomhus. Den hårda vinden i kombination med blötsnö hade kylt ned dem ordentligt så de kurade ihop sig tillsammans för att få upp värmen. Vi var för sen med att sätta på dem vindtäcken men ingen av oss trodde att det skulle bli så hårt väder den sista biten. Väl inne i passet fanns ingen möjlighet att börja öppna pulkorna då vi i så fall hade blivit av med grejor i vinden. Det enda rätta var att så snabbt som möjligt åka fram till stugan och komme inomhus.
Våra två ”flockar” bestod av Eriks alaskan huskytiken Holly , Sibirean huskyhanen Granit och kh vorstehhane Tromb som är bror till Bris och Storm och min flock av Storm, Bris och Mara. Det var härligt att se att de två flockarna som var helt okända för varandra fram till ett dygn sedan utan krångel fungerade ihop. Mara som blev biten rejält då hon var 7 månader och ibland vill ha lite tid att lära känna nya hundar och bli säker på att de inte tänker ”tugga” på henne lade sig direkt bredvid alaska tiken Holly.
Tromb har vi inte sett sedan han var ett år men mellan honom och Storm var det direkt en avslappnad attityd. Vädret tilltog under kvällen och det kändes bra att stugan var förankrad med grova stålvajrar som gick rätt igenom stugan och bultade i berget utanför. Vi fick passa på mellan vindbyarna då vi skulle fylla på hinken med snö för att smälta till vatten men det gällde att fortsatt hålla i både hink och spade om man ville få med sig allt in. Under natten var det nästan otäckt då det smällde i vajrarna och man såg hur de böjdes och sträcktes. Att det var i stuga och inte tält vi övernattade i kände mycket bra…
Lite längre ut på förmiddagen dagen därpå började vädret lugna på och vi tog ut hundarna för lite rastning samt för att ”känna på” vinden.
Runt ett tiden på dagen bedömde vi att det lugnat på så mycket att vi kunde våga oss på att gå igenom resten av passet mot Tjåkkelestugan. Det hade snöat och drivit en hel del under nattens oväder och fram till ca 4 km till avtaget mot Tjåkkele fick vi spåra innan vi blev omkörda av två skotrar. Väl genom passet blev vinden betydligt lugnare.
Två kilometer från stugan viker man av skoterleden in på skoterförbudsområde och det var återigen dags att spåra i djupsnö. Vädret växlade till sol och vinden blev bara en svag bris.
Sedan jag passerade här på långturen förra våren hade den nya stugan renoverats klart och öppnat. Den var fantastiskt fin med nya vedspisar och helt uppfräschad invändigt med nya golv och väggar.
Vinterlyx – att slippa smälta snö till dricksvatten. Vid Tjåkkele fann vi möjlighet strax nedanför stugan hacka hål i isen och få upp vatten och vid Åtnikstugan finns en kallkälla ca 150 meter från stugan som är markerad med ett järnrör där det går lätt knacka hål på isen.
Återigen var det trötta och nöjda hundar som inkvarterade sig. I stugan träffade vi en karl som gick fjäll ledar utbildningen i Storuman och som kommit dit någon dag innan från Børgefjell där vädret varit för hårt. Han hade legat fastblåst i Tjåkkele några dygn och hunnit elda så att stugan var varm och var nu rätt sugen på sällskap.
Trots en dålig väderprognos vaknade vi upp till en kall morgon med -25 grader men med en klar himel som lovade bra väder.
Det blev en dag som startade med lite mycket vind men som blev lugnare ut över dagen och det knallfina vädret höll i sig.
Följande dagar vi stannade höll vädret i sig med mestadels sol men också lite mer gråväder som på eftermiddagen kunde spricka upp i sol och blå himel. Vinden höll sig lugn och vi kunde nyttja dagarna.
Föret var dock tungt då snön i stort sett inte alls hade ”packat ihop” förutom på hög höjd och där var inte riporna.
Nere i björskogen var det däremot fullt av spår och hundarna kämpade för att få till jaktbara situationer.
De låga temperaturerna nattetid på runt – 25 till 29 grader och blygsamma dagstemperaturer gjorde att riporna bara klev upp och åt för att sedan krypa ned under snön igen. Att jaga ripor som ligger dolda i snön var inte helt enkelt för varken mig eller hundarna men här märker man vilket fantastiskt luktsinne de har som trots det grejade otaliga fina situationer. Vad mitt skytte anbelangar så är det verkligen dags att ta tag i det, visserligen kan jag delvis skylla på långa hagelhåll och knepiga skjutvinklar då riporna exploderade upp ur snön. Tyvärr kan jag inte förklara alla bomskott med det utan här ligger det brist på träning i grunden. Under tidiga hösten då skyttet förhållandevis är ganska ”enkelt” så märker man inte av dålig träning lika mycket men sent på hösten och under vintern då det verkligen ställs krav så märker man den krassa verkligheten.
Efter några jaktdagar tog vi skoterleden tillbaka mot Klimpfjäll för att sedan vika av ned mot Ransarån. Vi hade hört talas om att naturbevakaren i området hade kört skoter till Ljusliden men fann inte spåret föränn efter ca 6 km tung pulsning.
Efter Ransarån ligger en öppen renvaktarstuga nedanför Skible. Kojan är beboelig med en tveksam och sprucken spis att elda i och ved som ligger under snön. Vi tittade in och tog lite mat innan vi fortsatte ned mot Ransarn.
Spåret följde ån på den norra stranden i fin terräng. Jag minns förra året då jag först åkte på ån men efter det att Storm gått igenom isen så att jag fick fiska upp honom fortsatte ospårat i djupsnö efter stranden kryssande fram mellan björkarna.
Den här gången var resan ned betydligt trevligare även om det krävdes lite teknik att bogsera pulka i utförslöpor då det blev tätare mellan björkarna.
Väl framme vid Ljusliden var det till min förvåning inte en person där, jag hade förberett mig på fullt hus precis som då jag passerade förra året. Det var verkligen skönt att kunna sprida ut oss och äta middag samt torka grejor utan att behöva dela med flera. Ljusliden är annars en stuga som är välfrekventerad av folk som nyttjar det fina fisket på Ransarn.
Här vid foten av Ljuslidenfjället med en mäktig utsikt över Ransarn som idag är reglerad hade Enok Wallin (Ransarkungen) byggt sitt ”slott”. Enok Wallins gamla stuga står fortsatt kvar här på den vackraste platsen i hans rike.
Under vintern döljs stränderna vid den reglerade Ransarn och utsikten på morgonen över sjön mot fjällen (Daevnitjakke, Aavnere och Murfjället)i öster är slående vacker i soluppgången.
Planen var att ta västerut vid Grundvik innan Ranarudden men det hade inneburit att vi måste pulsa i djup snö i stort sett hela vägen (25 km) fram till Åtnikstugan. Istället valde vi att gå längs Ransarn och sedan ta skoterleden ned till Gielas för att sedan ta västerut mot Åtnikstugan. På grund av regleringen då vattenståndet höjs och sänks bildas det ”berg” av is som vi fick köra runt och ibland då de var mer som valar körde över. Man får se upp för stor sprickor isen där hundarna kan trampa ned men det var lite snö på isen vilket gjorde de lättare att upptäcka. Isen på Ransarn är också välkörd med skoter då de som isfiskar inte följer leden efter stranden och dessutom kör mellan hålen.
Vi startade i växlande molnighet och svag vind men utefter dagen slog vädret om med ökande vind och en himmel som blev alltmer mörk. Det är skoterkört fram till Vardofjäll, strax innan Gottern i lä i skogen tog vi mat och vätskepaus. På Gottern träffade vi några fiskare som bjöd på hett sött te och hembakad mjukkaka samt skrapade isen från mina skidor som lagrats under. Efter en stunds pratande om vägval som de tyvärr inte visste så mycket om då de inte var från trakten fortsatte vi vidare.
Vi tyckte att vi hade haft gott om tid då vi gav oss av men då vi de sista 12 kilometern fick hjälpas åt att spåra genom tung blötsnö i motvind och snöfall tog det betydligt mer tid än vi förväntat. Det var betydligt lättare att gå bakom både för hundarna som fick en ”mental morot” då de nu började bli rejält trötta efter 37 km efter spårad led och sedan avslut i djupsnö. Vi hjälptes åt att spåra och bytte av varandra efter några kilometer eller brantare backar. Enligt den naturbevakare som vi träffat tidigare skulle det varit skoterkört till Åtniken men antingen hade de drivit igen helt eller så hade de kört på andra sidan dalgången för något spår fann vi inte. Vi höll oss mestadels så lågt vi kunde efter myrmark men fick undvika att gå på Vojmån då den här sträckan är ganska ström och isen dålig. Av och till fick vi pulsa högre upp på sluttningen samt nyttja broar. Strax innan det blev helt mörkt nådde vi fram till stugan, den sista biten hade vi gått halvmörker men snön lyste upp.
Både vi och hundarna var nöjda att få komma in efter 8 1/2 timme och 49 km. I stugan fanns redan en ripjägare från Vilhelmina som jag också träffade för två år sedan. Han hade legat där sedan två dagar så stugan var varm och det fanns vatten inne. Vi tryckte in oss, sex hundar packning och två personer på så liten yta vi kunde.
Under natten hade snövädret dragit bort och vi vaknade till en strålande morgon och -25 grader.
Åtnikstugan i dagsljus.
Snöfallet under gårdagen hade inte förbättrat föret och snön var egentligen alltför djup att jaga i.
Vi stannade i 3 dagar varav vi jagade i två. Tyvärr var det betydligt sämre med ripa det här året än för två år sedan. Nere i björkskogen var det i stort sett omöjligt för hundarna att jaga så vi fick gå på lite högre höjd, men de flesta ripor höll dock till längre ned. Morgnarna startade med – 25- 29 grader, ”kölddimma”, lätt snöfall och gråväder som gjorde det svårt att se om det gick uppför eller nedför.
Vid mitt på dagen lättade kölddimman och det klarnade upp till strålande väder. En av de här dagarna fick jag nytta av Astron, Bris gick igenom en snöbrygga över en jokk och föll ned i djupt hål. Jag hörde henne skrika men kunde inte helt klart lokalisera exakt var. Med hjälp av pejlen kunde jag se att hon var 240 m från mig och jag skidade så fort jag kunde mot henne. Precis då jag kom fram lyckades hon klösa sig upp på egen hand, med is i ”håret” skidade vi så fort vi kunde mot stugan då det var -17 grader och temperaturen var fallande. Bris klarade sig bra, kall och med två tilltygade bak klor fick hon värma upp sig i sin ullpyjamas under min sovsäck.
En standardfrukost – rostad müssli med torkad kiwi, äpple, tranbär och 3,6 % fet norsk torrmjölk
Mat för både mig och hundar under 12 dagar blir både tungt och tar plats. Lösningen blir att till större delen använda torkat för oss alla. Förra våren inhandlade jag en tork och gör nu till större delen min egen ”torrmat”, det blir både godare och billigare. Den här turen kompletterade jag dessutom med rökt lax, tjälknöl av älg och salami. Eftersom vi skulle bo i stugor tog jag också med mjölmix för att baka stekpannebröd.
Hundarna gick på torrfoder med fetthalt 21 % kompletterat med laksolja, torkad vom och konvalescensfoder på påse och burk. Tidigare har jag använt torrfoder med 30 % fetthalt men fått problem med att de slutat äta. Då jag använt 50/50 torrfoder 21% fett och 30 % fett har det däremot fungerat bra. Den här turen var inte mer än 12 dagar och jag räknade därför med att de skulle klara sig på sitt standardfoder med tillskott. Det blev dock lite tuffare än jag beräknat med snö att pulsa i både under turdagarna och jaktdagarna och de hade nog haft nytta av att jag blandat med lite fetare foder.
Efter tre dagar i Åtniken skidade vi vidare mot västerut mot norska gränsen där vi tog söderut mot Remdalen. Andra dagen vi var i Åtnikstugan passerad fyra sotare på skoter, de var ute och sotade skorstenarna på länsstyrelsen stugor och hade kört från renvaktarstugan i Remdalen till Åtniken. Vi visste därmed att det fanns ett 2 dygn gammalt spår att följa. Det hade återigen varit en kall natt och väntade därför en stund in på förmiddagen så att kölddimman lättade och temperaturen steg till – 22 grader.
Från Harrsjön vid norska gränsen finns det en gammal linjegata att följa genom björkskogen och upp över fjället till Remdalen. Det är dock 200 höjdmeter på 1 1/2 km vilket innebär mycket brant stigning men de gick med stighudar och lojala hundar.
Väl uppe på Vaaltanvaartoe var det en fin utsikt över Vojmånsdalgång som vi följt mot gränsen.
Vi fortsatte sedan ned mot renvaktarstugan vid Vaaltanjaevri och vidare mot Remdalen.
Remdalen är en lång flack dalgång med en ringlande grusås som skapar lite av ett månlandskap. I förgrunden ser man Durrespiken på långt håll då det i övrigt är ett lågfjällsområde.
Så var vi tillbaka vid Tjåkkele och inkvarterade oss i stugan. Efter morgonen och förmiddagens tur från Åtniken behövde både hundarna och jag mat och några timmars vila. Trots att vi under dagen gått 25 kilometer blev det en eftermiddags-kvällsjakttur, vädret hade klarnat upp och temperaturen stigit till -10 grader.
Sedan vi sist övernattat i Tjåkkele hade riporna gästat området, sluttningarna runt om stugan var trampade upp och ned av ripor.
Till och med på dasstaket var det spår – inte av ”Karlsson på taket” men däremot av en ripa.
Fortsatt fann vi riporna i björkskogen men sedan vi var här sist hade vinden packat ihop snön något och det bar åtminstone bitvis bättre för hundarna. Det var precis som att riporna kände på sig att det var de sista jaktdagarna då de försökte springa undan från hunden. Mara hade under de här dagarna vi jagat lärt sig att släppa ståndet och gå runt och trycka fast dem från ett annat håll om de försökte ”promenera iväg”. Tidigare har hon inte klarat det utan att ”peta upp” dem, nu fixade hon det vid ett flertal tillfällen. Rent jaktligt är det något som jag uppskattar då det annars går många tillfällen förlorade under sen höst och vinterjakt.
Bris fick stå för säsongens sista jaktliga insats, det sista ståndet strax innan det blev slut på skjutljuset.
(bilden är från Ullådalen maj 2012)
Den sista dagen på säsongen blev det ingen jakt då dagens system inte tillåter köp av jaktkort för mer än fem dagar fram i tiden. Förhoppningsvis kommer kanske någon lösning i framtiden då det blir möjligt att både boka och betala jakt via internet, sådana system finns ju redan för fiskekort. Under den är turen hade jag fått lov till undantag och löst tre dagar på distans med förskottsbetalning. Våren hade nu börjat sitt intåg, trots kalla nätter var det takdropp mitt på dagen, snösparvarna for kvittrande omkring i flock och de två sista morgnarna bjöd riporna på ”konsert”.
Under de kommande veckorna kommer riporna att ändra både färg och beteende och det är därför bra att jaktsäsongen avslutas så att det får lugn och ro från åtminstone tvåbenta jägare. Senare ut i april kanske vi bör tänka oss om både en och två gånger innan vi går ut och håller jaktprov och träningar då det är tiden då riporna ska få koncentrera sig på att muta in områden och bilda par. Nu är det bara att kryssa fingrarna för en bra vår och försommar som ger förutsättningar för föryngring.
Efter tolv dagar på fjället vände vi nu hemåt mot och bilen, den här gången i fint väder, måttlig vind och välkörda skoterspår.
Det hade börjat märkas att hundarna varit ute under många dagar. Kombinationen långa turer och jakt i djupsnö hade tagit mer på dem än enbart turåkning under lika många dagar Under jakten hade jag inte sett att de mattats något men nu under hemvägen såg jag att de inte hade samma energi som vid starten. Strax innan Durreskalet blev det därför en snackspaus både för att ge energi och ge en mental kick.
Tredje gången gillt, tredje gången jag passerade Durrskalet fick jag äntligen se hur det såg ut. Tidigare gånger har jag sett några meter framför mig pga hård vind och snöfall. Fjällsidorna i den trånga dalgången är imponerande branta men lavinfaran är obefintlig då berget är i dagen på båda sidor. Däremot förstår man att vinden pressad ihop och blir otroligt stark. Hundarna lade in en extra växel då vi passerade raststugan, kanske ville de inte bli kvar där ännu en gång?
De sista åtta kilometern ned till Klimpfjäll var skoterleden välkörd och bred som en europaväg. Skotrarna som trafikerade den hade starka motorer och passerade i farter som på autobahn =( .
Både jag och hundarna andades ut då vi nådde bilen med livet i behåll. Vädret var härligt soligt och jag hade inte så stor lust att packa ihop prylarna och vända bort från de gnistrande fjälltopparna. Hundarna fick mat och jag tog lunch i snödriva innan vi trots allt vände hemåt.