Vi är nu inne på ”slutspurten” för valparnas tid hos oss innan de skall skingras och hämtas till sina nya hem. Den är en rolig tid då utvecklingen går i raketfart även om deras tilltag i ”flock” inte alltid ligger inom ramarna för vad vi önskar inomhus vilket innebär att det också är en rätt jobbig tid. Helt enkelt en tid kantad med glädje men också en känsla av att vilja ”slänga ut dem i snön” ett längre tag. Det är intressant att se de små olikheterna i beteende som man börjar skönja hos dem men med det inte sagt att det är den rätta personligheten som de visar fram. Något jag lärt mig på de kullar vi haft är att valpar ofta får en viss roll när de lever i sin flock/kull men när de kommer till en ny miljö kan den ändras. Jag tror att man som valpköpare hämtar en liten individ med en uppsättning anlag, vilka som kommer att dominera och vilka som kommer att dämpas är till största del miljöpåverkan. Helt enkelt vilken roll som man som valpköpare tilldelar valpen/unghunden och vilka förutsättningar man ger den att utveckla sina medfödda anlag.
Vi är otroligt glada för att Ran accpeterade ”Nanny hjälp” från Birka strax innan valparna blev fyra veckor. Det är otroligt att se hur välavvägt hon både leker och fostrar valparna med tillsägelser och hur hon kan plocka ut valpar som för tillfället kan behöva lite extra ”pedagogiska utvecklingssamtal”. Vi hade lite tilltro på att hon skulle klara det då hon fortsatt vid 1 1/2 års ålder är betydligt mer ”valpig” och barnslig än våra hundar från egen uppfödning har varit i den åldern. Det ser nästan ut som att hon klär på sig ”nanny kläderna ” då hon släpps in till valparna och kliver in i sin vuxna roll. Av och till kan vi nästan känna vingslagen från Maras, våran super-Nannys ängalvingar rummet. Direkt hon går ut därifrån så faller hon däremot tillbaka i sitt vanliga lite mer unghundsbeteende. Ran som under en vecka blev rejält sänkt av en magomgång med diarrè efter att ätit större mängd älgbajs är nu tillbaka och leker och fostrar tillsammans med Birka. Helgen som gick stängde hon mjölkbaren för gott vilket fick ske med lite extra tydlighet då valparna inte varit delaktiga vid beslutet. Återigen är det en ynnest att ha hundar som kan lägga den första grunden i att valparna förstår ett nej och som kan fostra och socialisera dem på hundars vis.
För att kompensera för att valparna inte kan vara ut längre stunder och röra sig på varierat underlag med olika grader av utmaningar för balansen har vi skapat ett ”lekland”. Halva vårat lilla hus är avstängt för valparna där vi lagt ut presenning över golven och täckt med balkongmattor för att göra golvet våtsäkert och halkfritt. I det ena rummet har vi byggt nivåskillnader i form av små och stora berg av kuddar och lagt ut utmaningar som balansplattor, IKEA badrumspallar i olika storlekar samt kartonger som vi skurit hål i som ger övningar i att krypa och klättra genom och över dem . I tillägg allehanda bitsäkra leksaker som de kan bära och kampa om. Vi startade redan från början de kom ner i ”stora lekhagen” att så fort de såg ut att vara på väg att bajsa eller kissa lyfta dem till ”valpunderlägg” så att de fick göra ifrån sig där. Ganska snart började de själva springa dit och numera går de mestadels på anvisad plats och gör ifrån sig både nummer ett och två. Detta fick bli lösningen då de är inomhus så mycket och vi inte har kapacitet att lyfta ut åtta valpar för påbörjan till rumsrenhet.
En ovanligt mild januarivecka med plusgrader, regn och vind möjliggjorde att att vi kunde börja ta ut valparna korta stunder för lite miljöombyte. Vi skottade även en ”motionsslinga” i den stackars snön som överlevt mildvädret som vi genom att ta med Birka och Ran lockar dem att springa runt. Vorstehvalpar är inte anpassade efter att vara ute längre stunder i vintertemperatur i norra delen av Sverige så den största delen tillbringar de inomhus samt att vädret får styra om det ens är möjligt att låta dem komma ut en sväng.
En och en halv vecka kvar lite drygt innan de första börjar lämna oss för gott, självklart ser vi fram emot att de skall få fortsätta sin vidare utveckling hos sina familjer då de nu snart har uppnått en ålder då de måste börja fostras som individer. Men det går inte att bortse ifrån att det också ger också ger ett ”knip” i hjärtat då vi väntat på dem i två månader, sett dem dra sitt första andetag och följt deras utveckling till ”nästan små hundar”. Dock har det börjat suga rejält i jakttarmen och vi ser fram emot ett mer hanterbart antal hundar i huset så att vi förhoppningsvis kan nyttja några av de kvarvarande dagarna på vinterjakten. Vi har har också steg II på vårat projekt med väglös jaktkoja att färdigställa, något vi skall passa på att göra medan det är skoterföre så att vi kan transportera upp skrymmande och tungt material. De vuxna och den halvvuxna hunden har fått stå tillbaka en hel del för valparnas räkning och det kommer att kännas bra att få lägga mer tid på dem. Ran och Birka har visserligen fortsatt fullt upp med åttlingarna men med all säkerhet kommer de att uppskatta att mer fokus hamnar på dem själva. Vi kommer också själva att behålla en tik och det skall bli spännande att se vad hon bär med sig från Ran och Echo och hur vi klarar att ta tillvara på det.