Nu börjar abstinensen efter några dagars vinterjakt bli påtaglig.
Hittills är det mestadels kylan som satt stopp för några turer ut i de närmaste fjällen och de ”mellandagar” då temperaturen inte legat på – 20 grader och därunder har det istället varit hård vind oftast i kombination med nederbörd av snö eller snöblandat regn. Vinterjakten är för oss ett sätt att få några extra jaktdagar på fjället tillsammans med våra hundar då tillgängligheten under de senaste jaktsäsongerna ända fram till i november begränsats alltmer. Avstängningar för rendrift och inte att förglömma samebyarnas egen älgjakt för ”husbehov” har utökats betydligt samtidigt som antal gästjaktkort för älgjakt har ökat markant under samma tid. Vinterjakten är också ett ypperligt tillfälle för de unga hundarna att få en försmak och skolning in i sin roll som jakthund. På vintern är det inte så mycket andra dofter som stör och ofta får hundarna vittring av riporna på långa håll. De allra flesta ggr står våra vuxna hundar på hagelhåll men om föret är skrapigt och riporna skygga stannar de och väntar in oss på håll. Vid sådana tillfällen kan 22:an komma till pass, hundarna får vänta kvar och vi försöker smyga fram i skottläge. Vinterjakten ger också tillfälle att ytterligare fila på samarbetet som är så otroligt viktigt framförallt vid skogsjakten. Skidåkning i all ära men den extra kryddan med jakten förhöjer helt klart upplevelsen.
Vid bra före kan det vara betydligt lättare att färdas under vinterjakten än under hösten, bla är transportsträckor upp på fjället betydligt enklare att avverka på skidor än till fots.
Däremot kan vädret snabbt svänga och bli ganska tufft och dessutom måste man ta hänsyn till kylan och risken för nedkylning för hundarna. Vid vindstilla väder utgör kylan i sig sällan problem för hundarna trots att de är korthåriga så länge de är i rörelse och inte pulsar i djup snö. Vid jakt när snötäcket inte håller för dem och de sjunker ner blir det däremot problem då de lätt förfryser utsatta delar som spenar och pungkulor. Vid det här laget tror jag att jag provat i stort sett det som går att finna på marknaden för att skydda dem mot förfrysning men alltid med samma resultat – kall snö är som sand och kryper tillslut in överallt. Problemet blir nästan större då man klär hundarna då de pulsar i djup snö, snön som kryper in smälter och bildar en iskaka mot de känsliga delarna som då har tendens att förfrysa i ännu högre grad.
Denna vinter har ju varit betydligt kyligare än vi varit vana under tidigare år, kanske får man gå så långt tillbaka som under -80 talet för att hitta liknande vintrar.
Ofta lyfts temperaturen -15 grader som köldgräns för att träna/anstränga hundarna. Jag skulle hellre säga att man får anpassa efter individ. Ingen av de hundar vi har eller har haft har sprungit i maxtempo då vi kör drag eller låter dem springa med lösa vid skidåkning. Jag kan inte se att det orsakat några hälsomässiga problem för dem att springa de sträckor jag klarar att vara ute i temperaturer ner till -30 grader. Däremot så går jag inte ut på jakt med dem i kallare än – 15 numera av ovan nämnda anledningar och vid så låg temperatur blir det endast korta svängar på någon timme.
För Birka som ”valde” att komma detta år har det hittills varit en tuff första vinter.
Nu på morgonen visar temperaturen återigen på -27 grader och de dagar som hon varit utan täcke när vi varit ute är lätt räknade. Hon har nu uppnått en ålder av fem och en halv månad har som jag nämnt tidigare bättre kapacitet i och med ökad kroppsvikt och behåring att hantera låga temperaturer. Dock är det stor skillnad på toleransen hos henne och de vuxna hundarna som inte ser ut att bekommas av – 25 grader.
På grund av kylan får större delen av grundträningen fortsatt förläggas inomhus vilket är en liten nackdel då miljön i stort sett blir densamma. För att öka utmaningen får jag helt enkelt vara lite mer innovativ vad det gäller störningar för att snäppa upp nivån på övningarna. Då jag har börjat jobba mer igen har Birka precis som Ran då hon var unghund fått följa med David till hans arbete för att timmarna hemma inte ska bli för många i sträck. Det ger en god träning i passivitet då hon får ligga plats på sin bädd medan David jobbar samt social träning i möte med nya människor och en del hundar då det är flera som har med sig hund på jobbet. Vid raster får hon träning i ny miljö – vagnshallen som ger massor av nya intryck i form av dofter och intryck.
Vi börjar så smått invänta att Ran ska börja löpa vilket förhoppningsvis infaller under februari som förväntat.
Under tiden har vi löpande haft kontakt med nya spekulanter som hört av sig och av och till de som stått och väntat sedan tidigare. Det är av stor betydelse för oss att så tidigt få denna möjlighet att lära känna de som planerar att utöka familjen med en fyrbent jaktkamrat. Det går ofta flera år mellan vi har någon kull och vi har hittills haft förmånen att ha god kontakt med de som köpt valp från oss och kunnat följa utvecklingen fram till vuxen hund.
Vi står fast vid att använda den hane som vi planerat sedan tidigare, Fjällspirans Truls. Som jag skrivit i tidigare inlägg så är Ran och Niddo mycket typlika vilket förhoppningsvis borgar för en relativt jämn kull med flera av de egenskaper vi värderar hos dem. Nu hoppas vi på en lyckad parning så att vi kan se fram emot en ny kull föds i slutet av april i början av maj.
I väntan på mildare temperatur..i väntan på någon dag fjälljakt…i väntan på löp