Dessvärre blev det inte någon parning mellan Niddo och Ran trots att jag denna gång gått på indikationer från min egen hane Aras och därför var på plats i tid denna gång. Ran ställde upp sig under 2,5 dygn men Niddo ”tände” inte riktigt till under den tiden vilket han däremot gjorde då Rans intresse svalnade, det var lite grann som ”när gumman är inne är gubben ute” och tvärtom. Det är första gången jag råkar ut för att parning inte genomförts med tänkt hane då jag kommit i rätt tid. Däremot har jag hört andra som efter att ha provat med en hane fått byta då hundarna inte ”synkat” och där det sedan blivit parningen direkt med den andra hanen. Min bror har norrbottensspets och provade vid första parning precis som jag med samma hane två gånger utan att det blev någon parning, hanen parade däremot andra tikar både före och efter att han provade med sin tik. Inför nästa löp valde de en annan hane och där funkade det direkt och även vid kullen efter. Lite kuriosa är att då Ran slutade ”vika svansen” för Niddo provade vi med att låta henne träffa halvbrodern (i koppel) för att se hur hon reagerade. Uppenbarligen ansåg hon att han var värsta ”hunken”, gav lekinviter och lyfte snyggt på svansen åtsidan för honom.. Varken Ran eller ChaCha (de enda jag tagit progesteronprov på) verkar följa normalkurvan för progesteronstegring och ägglossning och det är också de enda jag kommit försent i löpen till hanen med (Ran under förra året och ChaCha vid löpet innan Rans kull). I tillägg verkar det som att mina tikar ställer upp sig flera dagar innan proverna säger att det är ”optimalt” datum men eftersom både ägg och spermier lever under några dygn har det hittills alltid givit resultat i normalstora kullar.
Det känns otroligt tråkigt att denna parning inte blev genomförd då jag verkligen tyckte att jag i Niddo hade hittat en hane inte bara med andra linjer än vad som är mer frekvent förkommande utan också väldigt typlik Ran i flertalet egenskaper. Mitt motto vid avel är att bara använda hundar som jag själv gärna skulle vilja ha en exakt kopia av (även om det aldrig går att få det) och därför söker jag en partner som i så hög grad som möjligt liknar den hunden vid parning. Det är bara att ödmjukt böja på huvudet och vara tacksam för att det vid de sju kullar vi hittills haft fungerat utan problem.
Jag har varken givit upp Ran eller Niddo i avel men däremot kommer jag inte att prova flera gånger att kombinera just dessa individer. Vi planerar att para Ran vid nästa löp och har redan två hanar i åtanke som jag åtminstone i teorin ser skulle passa både vad det gäller linjer och de egenskaper som beskrivs att de innehar. Tiden fram till dess kommer jag att se till att träffa dessa hanar både i hemmamiljö och ute på tidig höstjakt. Den ena hanen har två kullar sedan tidigare varav den första är drygt ett år och jag kommer därför att ta kontakt med uppfödaren som jag vet rätt nyligen har haft en kullträff för att höra hur de verkar utvecklas. Den andra hanen har jag träffat kullbrodern till, en hund som jag verkligen tycker har flertalet egenskaper som jag sätter värde på.
Här hemma fortsätter vintern som den hittills gjort, dvs rysskyla som när det slår om till mildare väder övergår i hård vind och nederbörd. Träningen med Birka har därför uteslutande föregått på hemmaplan och övervägande inomhus. Nivån på övningarna har övergått från ”dagisnivå” till ”lågstadienivå” där jag framförallt jobbar strukturellt med de första stegen i lydnadapport, dvs hålla kvar och avlämna. Utomhus får hon följa med mig lös både vid kortare rastning och skidåkning, det är bara då vi är i närheten av trafikerade vägar som jag hakar fast ett koppel. Jag tycker att jag på så vis får ”gratis” träning i att den unga hunden redan tidigt lär in beteende att hålla kontakt och vara uppmärksam. Dessutom är det väldigt praktiskt att slippa tjorva med extra linor tillsammans med skidor och stavar. Vid start på skidor så blir det också naturligt för henne att sitta still och vänta precis som de äldre hundarna gör medan jag knäpper fast skidor på fötterna och linor i de vuxna hundarna. Till största del får hon följa med bakom mig då jag åker skidor men då jag kör skejtskär eller åker klassiskt får hon gå på sidan för att inte var i vägen. Jag tar ofta med unghundar på tur till fjälls långt innan de uppnått åldern för att dra i sele, sitter dessa moment så är det inte ett problem att ha med dem lösa och fortsatt ha kontroll över dem även då jag har en pulka på släp. Det är också praktiskt att det är inlärt på äldre hundar då jag vid alltför branta utförskörningar väljer att koppla lös dem för att köra ner pulkan på egen hand och då helst inte vill trilla över hundar som springer i vägen.
Jag har precis börjat fått ner en av mina fötter i skidpjäxorna igen efter nästan tre veckors konvalescens efter operation då en skruv och lös benbit avlägsnades. Med lite polstring över operationsområdet har det funkat fint på de två turer jag provat att göra hemifrån. Vi är redan i mitten av februari och det återstår tyvärr bara två veckor innan jaktsäsongen är slut i Jämtland. Förhoppningsvis kan vädergudarna bli lite blidare och därmed ge oss chansen till någon dag på fjället. För Birka blir det i så fall första fågelkontakten vilket skall bli spännande att se hur hon hanterar. Förhoppningsvis hinner jag komma ut några fler tillfällen under vårvintern med henne då riporna vanligen är betydligt tryggare och lättare för en unghund utan erfarenhet än under tidig vinter.