Äntligen har vädret varit så pass brukbart att vi kommit ut på årets första fjälljaktsdagar i slutet av säsongen.
Det är obeskrivligt härligt att låta hundarna göra det som de är avlade för i första hand, dvs jaga. Höstjakten blev kraftigt förkortad i jämförelse med vad vi blivit vana vid med allt snöfattigare och senare vintrar och därför hoppades vi såklart på lite fler dagar på jakt under vintern. Något som kommit kraftigt på skam då vintern detta år bestämde sig för att ge oss en påminnelse om vad riktig vinter norr om Dalälven innebär. Jag tror inte att jag haft så få dagar på vinterfjäll under den tid jag haft stående fågelhund, en olycklig kombination av ogynnsamt väder (temperatur) och operation av fot som samverkat.
Det var nästan en trolsk stämning att köra upp på fjället i pannlampans sken. Dimman bidrog till att jag tappade referenserna och det kändes nästan som att flyta fram bakom hundarna i tystnaden.
Vi hade kort väg upp på fjället och packningen kördes upp med skoter till stugan där vi skulle övernatta och därför kunde vi starta sent på kvällen. Jag tog Aras och Ran på lina och Birka fick sin vana trogen följa mig lös bakom och på sidan. Återigen otroligt skönt att ha detta moment intränat då ny miljö ofta bjuder på oväntade och starka retningar för en ung hund med begynnande jaktlust. Vid starten fick mina vuxna hundar korn på vittring efter en räv som var ute på födosök och det första kilometrarna gick därför med extra ”turbo”. Aras och Ran som vid det här laget har lång rutin att färdas på fjället höll därefter ett jämnt och starkt tempo uppför fjället och vi var inte så långt efter skotertransporten med packningen.
Väderprognosen var blandad men ofta kan det gå att slinka ut en kort stund under de ljusa timmarna (nästan)oavsett vad som utlovas.
Absolut bästa möjligheter att ta sig ut under vinterjakt är därför att se till att man har minst några dagar ledigt och övernatta i en stuga uppe på fjället i anslutning till jaktmarken så att man gripa tillfället när det ges. Att sitta hemma och kolla prognoser och invänta ett stabilt högtryck innebär ofta att man inte kommer ut alls. Att chansa och åka ut kan å andra sidan innebära att man sitter fastblåst under några dygn, i bästa fall i en stuga eller lite mer påfrestande om det håller i sig i ett tält. Jag har provat båda och även om det ibland varit lite slitigt väger de där strålande dagarna som man av och till lyckas pricka upp det med råge.
Det är långt fler parametrar att ta hänsyn till vid vinterjakt med stående fågelhund än under höstjakten.
Ett lyckat jaktresultat vid vinterjakten är långt mer sällsynt än under höstjakten, jämförbart med jakt på skogfågel under senhösten. Under vinterjakten spelar föret stor roll, för mjukt innebär att riporna springer undan innan hunden kommer så nära att de kan trycka fast dem tillräckligt för att de skall tolerera att skytten kommer i läge. För hårt och skrapigt medför många gånger att riporna lättar på flera hundar meters håll från både hund och jägare. Sedan måste större hänsyn tas till temperatur men framförallt vind för att inte riskera att hundarna blir för nedkylda. Speciellt behöver man vara uppmärksam att oskyddade delar som ex pungkulor och spenar inte blir frostskadade något som vanligen händer då de pulsar i djup snö vid låg temperatur. Jag brukar smörja med köldsalva utan vatten, dels fastnar inte snön lika lätt och det blir en lite fet och skyddande hinna som delvis skyddar mot nedkylning. Vintertid använder jag långa jakttäcken som räcker över hela ryggen och som är fodrade med tunn ull. Om det inte är för djup snö använder jag magtäcken eller tunna ”springtäcken” under jakttäckena, hela dräkter undviker jag då de vanligen fylls med snö efter några timmars pulsande. Till Aras jag jag sytt en liten ”pungpåse” som jag fäster med gummiband under jakttäcket, den fungerar några timmar men tillslut lyckas kallsnön som är att likna vid fin sand sig in i alla fall.
Trainee på fjället – Birkas första jakttur innebar många nya intryck
Birkas första fjälljakt blev en lång räcka av nya intryck, dels att övernatta i stuga tillsammans med flera ny hundar, följa med bakom mig medan de andra hundarna gick på sök och vänta kvar vid ryggsäcken vid fågelsituation. Min filosofi är att våga ställa krav även på den unga hunden vid sådana moment som kommer att vara viktigt att de kan hantera då de är färdig jakthund. Överlag tycker jag att hon hanterade det mesta med godkänt resultat och behöll lugnet trots många och nya intryck. I stugan kopplade hon av fint tillsammans med Aras och Ran men också i bur då vi lämnade henne för att enbart jaga över de äldre hundarna. Ännu är hon relativt omedveten och hennes jaktlust har ännu inte vaknat i någon högre grad. Under denna tur kom hon inte i närkontakt med några ripor då hon fortsatt håller sig alltför nära oss och de ännu är för skygga för att tåla den sammanlagda störningen av både två och fyrbenta på närmare håll. Jag hoppas att väder och före skall ge oss tillfälle att vårträna efter jaktsäsong då riporna är betydligt mer trygga och samarbetsvilliga i jämförelse med under jaktsäsong.
Dessvärre lättade riporna på alltför långa skotthåll vid flertalet stånd
Aras och Ran jobbade på fint och framförallt under söndagen då vi hade strålande väder bjöds vi på flertalet fina fågeljobb av hundarna. Tyvärr genererade de inte i annat än skott i luften då avstånden förutom ett fåtal gånger då istället skyttet brast var alltför långa. Jag är dock nöjd med hundarnas arbeten då de istället för att statiskt försöka med samma metod för att hålla fast riporna försökte anpassa sig efter situation plus att de behöll lugnet trots retsamt kacklande ripor som lättade framför dem. Båda två är i en ålder då de har tillskansat sig betydande erfarenhet efter otaliga jaktdagar på fjäll men framförallt i skog i skiftande förhållanden och väder. Trots tom viltsäck kändes dessa jaktdagar otroligt värdefulla då samarbetet vid jakt med de fyrbenta ligger absolut högst upp på topplistan.
Med flera jaktdagar i benen blev det skotertransport ned från fjället till bilen
Efter avslutande jaktdag blev det skotertranport ner från fjället, för hundarnas del i vår hemmabyggda ”hundkoja” på kälken. Perfekt då vi gärna utnyttjade söndagens vackra väder för jakt istället för skidåkning, något som vi kommer att ha tid för då jaktsäsongen är slut. Jag hoppas att jag kommer ut ytterligare några dagar i Jämtland och med lite tur också kanske någon dag i Västerbotten där vinterjakten sträcker sig fram till mitten av mars i våra norra län.
Stort tack till Camilla och Anton som möjliggjorde att jag kunde komma ut även om min opererade fot ”bråkar” lite och ännu tolererar så långa stunder i skidpjäxan samt till ”vitaminpillret” Åsa som ser det positiva i det mesta. Kommande turer hoppas jag att jag fixar på egen hand på skidor med utrustning i egen pulka.