Så är dagarna på snö tillända för oss i Jämtland. En säsong som bjöd på mer snö och kyla än vi haft på länge men där framförallt kylan begränsade möjligheten att komma ut på jakt.
Trots allt lyckades vi hinna med ett antal fina dagar i slutet av säsongen i Jämtland, några av dem där väder, före, ripor, hundar och skytte var på topp och gav oss en fantastisk jaktupplevelse. Aras och Ran är nu i den åldern där deras jaktliga erfarenhet verkligen ger sig tillkänna och deras fysik fortsatt ligger på topp, en ålder man bara önskar att man kunde ”konservera” dem i. Det är bara att erkänna att det är förbaskat roligt att jaga tillsammans rutinerade hundar, det där samspelet och den där blicken man får som säger ”ok, är du med? Ska vi köra?”
Traditionsenligt blev det också en flerdagarstur till Västerbottenfjällen på gamla invanda marker
Tanken var först att prova nytt område längre norrut men tyvärr var varken tiden, föret eller vädret med mig för att utforska nya marker detta år. Som vanligt skidade jag in med packningen i pulka och övernattade i en av de öppna Länsstyrelsestugorna. Föret var till större delen rent miserabelt efter ett onödigt regnväder och därefter återigen rejält med minusgrader dagarna innan jag reste upp. Någon dag med bitvis brukbart före men mestadels var det hårt och skrapigt vilket medförde att jag mestadels fick titta på håll på fina hundjobb även om några lyckade tillfällen gjorde att det blev några vinterripor med hem. När jag var tillbaka och på jobb kom självklart den efterlängtade snön och gav troligen fina jaktdagar för de som var ledig och kunde nyttja dem.
När jaktsäsongen var till ända så blev det ”Birka tid” på fjället
Vårvintern under april bjuder på fina möjligheter att ge unghunden en försmak på kommande arbetsuppgift som stående fågelhund. Riporna som under tidig säsong är varska blir alltmer trygga för att i slutet av april nästan vara ”tröga” vilket ger en unghund utan jaktlig erfarenhet otaliga chanser till träning. Av och till kan det bli lite väl ”provocerande” då de bara flyger en kort bit och landar igen och där får man ha fingertoppskänsla för hur långt ”snöret” är innan ställverket brinner på unghunden. För Birka som anlände till Sverige vid nästan 4 månaders ålder och precis då vinter och kyla slog till har de gånger vi kom ut under våren varit ovärderliga. Vanligen har har valpar vi har vid den åldern fått följa med på korta jakter på skogen och både fått bära fågel vi skjutit och ”skuttat” runt lite i vittring. Birka som kom lite ”fel tid” på året hade däremot inte fått den möjligheten.
Det var fantastiskt roligt att se Birkas utveckling från total omedvetenhet till ett uppvaknande med ett begynnande och alltmer brinnande jaktintresse
För Birkas del blev det en brant inlärningskurva då hon efter bara två dagar då jag visat henne på spår och vittring samt att hon vid två tillfällen fått ”ärva” de ripor som Ran preciserat (läs jag kallade av Ran från ståndet och lät Birka överta det)självständigt började markera och stå för vittring. Den näst sista turen vi gjorde gick hon i ett unghundssök med för mig alldeles lämplig fart och vidd där hon visade egenskaper jag sätter högt värde på vid jakt dvs stor vilja till kontakt och samarbete, nyttjande av vinden samt ett lugn i fågelsituationer. Till att börja med stod hon på lite väl långt håll eller om det var riporna som hann springa undan då hon inte fick tillräckligt tryck på dem men under de sista dagarna nyttjade hon vinden och preciserade på klart jaktbara håll. Jag är såklart medveten om att det är enklare för hundarna att känna vittring på snöföre än barmark och att riporna är betydligt enklare att att hantera utanför jaktsäsong, det finns ju en orsak varför jakten är avslutad. Birka har fortsatt lång väg att gå innan hon är en brukbar jakthund men den erfarenhet hon fått under våren ger en bra grund att bygga vidare på till hösten där kraven på hundens förmåga att finna, precisera och hantera fågel är högre.
Jaktprov för Ran som efter förra höstens starter i skog numera går i elitklass får vänta till hösten
Jag gjorde en anmälan till klubbens vårprov under andra halvan av mars men kombinationen av att vi hade fått hjälp att börja köra virket till vår blivande jaktkoja på kölarna och att Ran trots allt startas i elitklass gjorde att jag avstod. Alla har rätt ha sin filosofi kring hundar jakt och jaktprov, min är att hundar som jagas över och inte längre är unghundar skall erhålla meriter som leder till att de kliver upp till en högre klass eller erövrar jaktchampionattitel under den tid det är tillåtet att fälla vilt, dvs under jaktsäsong. Det är först när du fäller för din hund som du vet om den presenterat viltet på ett jaktbart sätt. Två viktiga moment försvinner i tillägg vid prov utanför jakttid, fällningen när vilt droppar ner framför hundnosen och apport på varmt vilt i samband med skott i direkt anslutning till jaktarbetet.
Det blev tid för någon kortare övernattningstur i tält
Birka fick chansen att prova på ”tältlivet” under en av våra träningsturer, något hon precis som alla tidigare hundar vi haft gillade från första stund. Vårvintern under april-maj är en av de finaste tiderna på året att tälta, ofta finns tillgång till färskvatten i älvar/bäckar som gått upp och vädret är vanligen mer stabilt. Det är sällan särskilt kallt även om det enstaka nätter slår till med låga dubbelsiffriga temperaturer blir det oftast varmt dagtid och all utrustning som blivit kondensfuktigt kan hängas på tork. Jag hann också med en övernattningstur med enbart Aras och Ran då jag provade ett område där jag tidigare endast jagat och då framförallt hösttid vilket gav mersmak till fler och längre turer, gärna i kombination med jakt.
När jakt- och träningssäsong (träning på statlig fjällmark avsluts 20/4 i Jämtland) var över så har vi som vanligt tagit chansen och nyttjat en av de finaste tiderna på året på skidor tillsammans med våra fyrbenta. Ett antal riktigt fina turer med underbart före men nu ser det ut som att vi få ställa undan skidorna och inrikta oss på aktiveter på barmark fram till att nästa jaktsäsong startar.