Valparna ur senaste kullen blir i början av juni 6 månader och rapporterna vi får är positiva. Genomgående är utlåtandet att de är lugna även om de såklart har en hel del ”valpbus” i benen. Flertalet har börjat med grunderna i apportering och samtliga visar stor vilja att hämta och bära. Vår egen Taiga är inget undantag, hon har fått provat ”viltbuffè” och visar lika stort intresse att bära trutfågel, kråka, vildsvinsskinn och mård som and och ripa. Hon tar spontant rejält grepp över såväl vilt som apportdummy vilket är en egenskap som jag gärna ser att de har med sig i ”bagaget”. Det underlättar enormt att slippa lägga ner jobbet på att lära dem att inte ta vinggrepp eller allmänt dåliga grepp då detta också ofta leder till att de har lätt att släppa/tappa viltet vid avlämning eller innan.
Från Aras-Padme kullen som är 4 månader äldre är det överlag också positiva rapporter. Däremot verkar de ha en betydligt större turbo-motor än vad jag är van vid från egen avel och att det därför behöver läggas fokus på att träna dem i att växla mellan ” av och på”. Jag gissar att det extra krutet nedärvts från modersidan då både Aras själv och hans kullsyskonen är av det lugnare slaget. Gemensamt drag verkar i alla fall vara stor vilja att bära och hämta med bra grepp samt vilja att jobba tillsammans med sin ägare. I mitten av augusti kommer jag att få möjlighet att se unghundar från båda kullar då jag ordnat en kennelträff under två dagar vid vår stuga utanför Sveg, något jag ser fram emot.
Tiden fram till nu har mest präglats av att vi förstärkt medfödda egenskaper hos Taiga men från och med nu och framåt börjar vi lägga upp övningar där ”leken” övergår i mer och mer kravfas. Målet är att vi skall ha en unghund som till hösten kan få börja delta vid jakt på kortare svängar framförallt i skog, det underlag som numera dominerar jakten för oss. Det är uppenbart att jaktlusten har börjat vakna på allvar hos Taiga, ståndet finns där precis som intresset för spår och beteendet att ”hänga” i luftvittringen. Det viktigaste just nu är kravet på inkallning och stanna, något som jag anser är de två viktigaste momenten oavsett vilket viltslag man tänkt jaga eller på vilket sätt man tänkt jaga med sin färdiga hund. Jag har sällan koppel på Taiga, endast då vi korsar trafikerade vägar eller befinner oss nära dessa. Jag tycker att när jag jobbar med valpen/unghunden lös så tvingar både mig hunden att bli mer uppmärksamma på varandra samt att blir snabbt tydligt vilket brister som finns i kommunikationen. Istället för att använda långlina då jag inte är säker på om störningen blir för kraftig så jobbar jag med avståndet mellan henne och mig. Ju kortare avstånd till mig desto lättare är nå henne och att hon är lydig. Redan från valp har jag lärt henne att följa mig lös och nu lägger jag ett högre krav på att hon kan följa mig lös ”på sida-bakom” under allt längre sträckor när vi är ute på promenader/joggingsvängar. När jag ser att hon får vittring av något så kallar jag in henne eller ger stoppsignal och sedan får hon följa bakom mig. Vi är inne i en tid då skogen är ”barnkammare” och varken hon eller mina vuxna hundar får springa utom sikte för mig utan alltid vara inom avstånd då jag kan se och ha kontroll över dem.
Oavsett och utan tvivel praktiskt för mig att kunna ha med mig flera hundar utan trasslande koppel. Det ger också möjligheten att motionsträna dem med cykel på smala stigar och terräng i skogen där koppel och linor skulle fastna överallt och medföra fara både för mig och hundarna. När det blir tillräckligt hög temperatur i vattnet är det också praktiskt att kunna ha alla hundar lösa och att de följer mig då jag paddlar kajak, simträningen är ett bra komplement under sommaren då det ger både styrketräning och skonsam konditionsträning.
Under våren startade jag både Birka och Ran på lokalklubbens ordinarie vårprov i Mittådalen. Huvudorsaken var att jag gärna ville ha en bedömning på Birka i unghundklass även på fjäll, under hösten startade jag henne i skog och på fält men fjällprovet blev avlyst pga att samebyn förflyttat renar till provområdet veckan innan. Vårprov kan vara en chansning då det gäller före, denna gång drog vi en nitlott på lördagen med genomslagsföre blandat med simdjup i grovkristallig ”slush” och där i mellan barfläckar. Birka jobbade trots allt på och lyckades prestera ett fågeljobb på ripa som jag var stolt över och som ledde till ett 1:a pris i UKL. Det jag var nöjd med var att hon istället för att bli kvar i ståndet på långt håll kontaktade mig då jag kom fram, släppte tog om och låste i nytt stånd med perfekt precisering för jakt. På tillåtelse reste hon rätt på med snärtig avance och blev sedan kvar på stället helt lugn i flog och skott. För mig är det viktigt att hundarna preciserar fågel och inte vara stannar i stånd på långa håll som sällan leder till en jaktbar situation eller har en så trög/försiktig avance att fåglarna hinner springa undan. På söndagen var det turboföre då natten varit kall, Ran som startade fick fina förutsättningar sökmässigt men föret var skrapigt och gav riporna god förvarning så att de ”satt på tårna” då vi närmade oss. Ran startade jag mest för att få egenskapspoäng i elitklass då hon bara hade en start sedan tidigare, återigen pga inställda prov. Ran fick lysande kritik och egenskapspoäng samt uppvisade fullständig lydnad men dessvärre ingen chans att uppvisa fågelarbete som kunde leda till pris.
Till hösten hoppas jag att det blir tillfälle att starta under ordinarie jakttid på fjäll men då det blivit avlyst under flera år efter varandra så planerar jag detta år att anmäla till prov som ligger innan jaktstart. Jag anser fortsatt att våra hundar skall provas under den tid vi jagar och får fälla fågel med undantag för unghundar där vi främst vill se vilka egenskaper de uppvisar innan de hunnit få så mycket erfarenhet. Dessvärre har det medfört att jag inte fått tillfälle att starta då lokalklubbens fjällprov på statlig mark blivit inställda på grund av avlysningar för rendrift och övriga prov redan blivit fulltecknade. En tråkig utveckling men något som det bara är att förhålla sig till och ta de möjligheter som erbjuds att prova hundarna för avel. Av den anledningen kommer jag i första hand att starta Birka och vad det gäller Ran ska jag överväga om jag tycker det är intressant att starta henne fler gånger om det ändå inte kan ske under jakttid. Avelsmässigt håller hennes meritering med tre priser (varav två 1:a priser) i öppenklass på skog under jakttid i mina ögon gott och väl måttet och jag vet inte om eventuellt ytterligare meritering skulle tillföra något i utvärderingen.
Tiden fram till jaktstart kommer som vanligt att ägnas åt jobb, hundträning men också att färdigställa jaktkojan på kölmarkerna så att vi kan använda den under kommande säsong. Fortsatt återstår en hel del arbete då vintern detta år valde att varken komma igång på allvar eller bjuda på någon längre vårvinter med skarföre. Senast vi var uppe vid kojan var i mars då vi hade turen att vara lediga under en vecka med godtagbart vinterföre. I slutet av denna vecka planerar vi att gå upp för att börja arbetet med att isolera tak och väggar och hoppas att vädret håller tillräckligt stabilt för att vi ska kunna bli klara med det under de tio lediga dagar vi har lagt in.