Det har varit riktigt rackarns kallt under lång tid nu, egentligen sedan början av november då vi hämtade hem Birka.
Egentligen tycker jag det är härligt när det ”känns” att det är vinter men faktiskt så blir det lite begränsande när kvicksilvret vägrar att lämna – 20 graders sträcket förutom då det det dyker ännu lägre. Det känns som att det tar ”ett kvarts sekel” att klä sig själv och hundar inför varje gång vi skall ut och några längre övningar då hundarna är stilla är inte att tänka på, framförallt inte för Birka.
Jag måste ändå säga att hundarna klarar kylan väldigt bra så länge de är i rörelse och har en förstärkning med ett lättare värmetäcke. Precis som för oss är kyla utan vind inte så svårt att uthärda men om det är – 20 och det drar det allra minsta så blir det betydligt knepigare att tolerera. Det är ytterst sällan jag ser att de besväras av köldkramp i tassarna, egentligen bara då det fallit lätt ”fluff-snö” som trycks in i tassarna. När det händer räcker det att jag tar av mig en vante och värmer genom att hålla runt hela trampdynan och trycka in fingrarna mellan tårna en kort stund så släpper det. Därefter springer de utan problem vilket gör att jag sällan sätter sockor på dem eftersom det händer max 2-3 ggr under en längre tur. Trots att de får rejäla ”mockasiner” så fastnar det aldrig snöklumpar i tassarna oavsett temperatur och snökvalitet som annars skulle vara en anledning att låta dem springa i ”strumpor”.
Igår var det en ”mellandag” med blida -8 grader men nu på morgonen hade temperaturen återigen krupit ned på -20 graders sträcket. Till veckan skall det dock enligt väderprognosen bli plusgrader men då i kombination med hård vind och nederbörd vilket troligen ödelägger möjligheten att ta sig ut på någon fjälljakt.
Jag hörde på radio att det inte varit sådan kyla som vi haft denna vinter sedan 2012, det året jag gick långturen genom norsk-svenska fjällkedjan tillsammans med tre av våra hundar.
En fantastisk tur att se tillbaka till även om jag under vissa dagar och ”kyla veckorna” inte haft hållbara argument varför jag inte var idiot om någon kommit och frågat. Om temperaturen faller under några dagar eller nätter är det sällan ett problem att vistas ute utan att ha möjlighet att komma inomhus men om det fortsätter dygn efter dygn är det lite mer påfrestande. Under min långtur fick jag uppleva hur sliten man blir när temperaturen ligger på – 30 och därunder (enligt skoteråkare jag träffade hade jag haft under – 40 flera nätter) och inte stiger till mer än -25 mitt på dagen. Kroppen och psyket jobbar på helfart för att hålla värmen och planera för att ordna med mat och vatten för både mig själv och de fyrbenta, planera rutten och balansera kläder och tempo för att inte riskera att börja svettas och bli blöt. Misstag som leder till att bensinköket lägger av, utrustning eller kläder blir blöta eller att man går för länge innan man äter och dricker (man blir koko i huvudet av att inte äta) finns det inte plats för, marginalerna är små. Pulkan måste packas så att det går snabbt att få fram tält, förstärkningsplagg/vindsäck samt att ”energikickar” och vätska för både mig och hundarna måste vara lättåtkomligt och finnas till hands direkt vi stannar för paus eller för att slå läger. Man blir också väldigt medveten om vad det jag brukar kalla ”ködtrött” innebär dvs att kroppen tappar energi och man känner sig konstant sliten. Det är då det är då dags att så snart det finns möjlighet att komma inomhus och vila under några dagar.
Till och mig och tre hundar gick det åt ca 7-8 liter vätska per dygn, vätska som i stort sett uteslutande måste utvinnas från torr och kall snö.
Jag fick ibland frågan vad jag fördrev tiden med i tältet på kvällarna…smälte snö till vatten på bensinköket och fyllde på termosar som med väl åtskruvat lock placerades i botten på min sovsäck för att innehållet skulle vara flytande dagen därpå. I övrigt så tillbringade man tiden i sovsäcken och sov bort tiden för att spara energi och hålla värmen. Om både man själv och hundarna skall må bra under en längre tur framförallt då vädret inte varje dag är som i Svenska Turistföreningens reklam för fjällen handlar det om struktur, planering och ”tänka före”.
Självklart hade jag fantastiska dagar och veckor under turen, dagar med underbart före och temperatur som gjorde det njutbart att både färdas och övernatta i tält.
Ju senare det blev på säsongen desto fler ljusa timmar på dygnet, desto fler soltimmar och lunchen blev inte endast en snabb energikick från en termos och energibars utan någon timme på en solsluttning av och till på en barfläck. Kalla nätter och soliga dagar gav också fint före och det gick att färdas långa sträckor utan större ansträngning. Vattenförsörjningen som är så primär gick allt lättare i takt med att snön innehöll alltmer vatten och isen började släppa på vattendragen så att det gick att fiska upp färskvatten. Sådana där dagar och veckor när man bara inte vill se ett slut på turen utan bara fortsätta och som gör att man glömmer när det varit jobbigt och gör att man alltid har en plan för en ny tur.
(bilder ovan) Inför långturen designade jag dressar till hundarna, en variant för att springa i som skyddade de centrala men också mer utsatt delarna och en variant att sova i. Sovdressen var sydd i ullmaterial, militärfilt som fodrats med stuvbitar från ullfrottè och springdressen var sydd i powerstretchmaterial som fodrats med avlagda tunna ullunderställ med påsydda ben för att undvika att det tryckte in snö i dräkten.
(bilder nedan) Härliga dagar under långturen med tre av våra fyrbenta, fina minnen att bevara från de hundar vars tassar tystnat vid min sida men som för alltid finns i mina tankar.
