Ännu en jul har vi tillbringat i vår stuga vid älven, denna gång något mer kylslaget än vid tidigare tillfällen.
Tanken var att komma ut på någon toppjakt och ev. kanske om föret medgav även lite hundjakt. Nu blev det varken eller framförallt på grund av att vi tvåbenta skiftade av varandra med en ”knallförkylning” som vi ärvde från min avdelning på sjukhuset men också på grund av de bistra temperaturerna. Efter juldagarna blev det dock lite drägligare temperatur och vi kom ut på några skidturer uppe på kölmarkerna. Snötillgången räckte till men föret var bottenlöst så någon hundjakt var inte att tänka på. Dock var det roligt att se så mycket spår efter både skogshöns och längre upp på de högre partierna av kölarna både spår och mindre samlingar med ripor som flydde på håll.
Birka första intryck av ”stugliv” gjorde henne kanske inte helt imponerad.
För Birka var det en första introduktion i ”stugliv” och en första försmak på våra kölmarker. Då vi anlände till stugan dagen innan julafton var det dräglig temperatur utomhus och mindre komfortabelt inomhus efter veckor med sträng kyla. Birka fann snabbt ut att det var smart att krypa in i en Jervensäck med foder och ligga helt stilla till kaminen börjat värma upp den -13 gradiga luften. Hon blev också kvick på att krypa tillbaka under våra täcken efter frukost och invänta att tempen steg från +10 grader till acceptabel rumstemperatur.
Birka som i början av januari uppnår en ålder av fem månader fick följa med på rastningsturerna i skogen runt stugan och kortare skidturer. Livet i stugan ger ypperlig chans att träna kontakt, inkallning, vänta på sin tur och att följa lös bakom mig då jag i stort sett aldrig använder ett koppel på någon av hundarna. Träningen blir också i den miljö där allt detta skall funka under jakt. För mig är det allra viktigaste vid jakten att mina hundar jagar MED mig och därför förstärker deras vilja att hålla kontakt och att tycka att det är meningsfullt att arbeta tillsammans med mig redan från tidig ålder.
När vi vill kapa transportsträckan upp på kölarna under påskarna eller under vinterjakt i Västerbottensfjällen får hundarna åka i vår kälke med ”hundkoja”
När David frisknade till så hann vi med en introduktionstur för Birka i vår ”hundkälke” upp på kölmarkerna. Hon hoppade från första stund direkt in i kälken där hon både fick åka tillsammans med de andra hundarna men även på egen hand då jag körde en del av sträckan uppe på kölarna på skidor med Ran och Aras på drag. Att skumpa runt i vår inbyggda kälke verkade inte bekomma henne det allra minsta. Hittills är vi nöjda med den mentalitet som Birka uppvisat. Fortsatt är hon snabb på att avreagera vid reaktion i nya miljöer eller vid oväntade händelser och har också lätt att finna sig tillrätta och koppla av.
Ran verkar nu vara helt återställd och tillbaka i fin form efter ”skräckhelgen” på Djursjukhuset.
Även om det inte blev någon hundjakt förutom fågelarbeten på skogshöns som låg under snön bredvid våra uppkörda spår så orkade jag trots förkylning ut på relativt långa skidturer med hundarna. Ran verkar ha hämtat sig helt och hållet och orkade utan problem turer på runt 20 km där hon och Aras fick växla mellan att gå på drag och springa lösa. Hundar har en otrolig återhämtningsförmåga men kanske också för att de lever i nuet och inte lägger energi på att oroa sig som vi tvåbenta gör allt för ofta. För henne existerade inte mardrömshelgen för några veckor sedan och hon förstod inte varför jag följde henne med orolig blick och letade minsta tecken på att hon inte mådde bra eller verkade överansträngd.
Fångsten lyste med sin frånvaro i samtliga mårdfällor vi placerade ut under senhösten.
Någon större ”jaktlycka” hade vi inte haft trots att snön kom tidigt och det varit kallt från oktober och riktigt bistert från början av november. Troligen har vi helt enkelt placerat dem ”fel” i förhållande till mårdarnas ”jaktstråk” men vi skall tillbaka lite längre fram och då flytta befintliga samt placera ut fler. Denna gång åtlade vi om och placerade ut två fällor till på markerna. Några fällor hade också slagit igen, troligen beroende på att det under någon dygn innan jul varit plusgrader och tung blötsnö hade dunsat ner på taken. Att fånga mård i fällor är inte direkt som att fånga råttor och vi läser därför alla artiklar vi hittar med uppslag hur man lyckas. Det troliga är att det inte finns något bra sätt då tipsen är olika och råden kring åtelmaterial skiljer sig stort.
Så har vi vänt blad till ett nytt år igen – 2024
Vi ser nu fram emot ett nytt oskrivet år då vi hoppas att de planer vi har för både hundar och jakt faller in och gärna några oväntade och positiva överraskningar i tillägg.