Denna sommar precis som tidigare startades Aras och Ran vid klubbens eftersöksprov i Åsarna vid två tillfällen, det ena tillfället i ÖKL och det andra i EKL. För Aras del blev det i tillägg ett extra särskilt eftersök då han gjorde ”en extra sväng” efter annat vilt innan han levererade apportviltet som han tog med sig hem på tillbakavägen. Båda hundarna har otroligt mycket med i ”bagaget” så ingen av dem är direkt svårtränad för att de skall erhålla full pott vid båda momenten. Ran övertog titeln ”provets bästa hund” från sin bror Aras vid båda ordinarie eftersöksprov, det ena tillfället i ÖKL och vid det andra i EKL. Aras fick nöja sig med ”provets bästa hund” vid särskilt eftersöksprov och då EKL.
Mara min gamla men högst vitala dam på snart 13 år går på övertid men vill själv inte höra talas om ordet pensionär…Efter att ha opererat bort en avbiten kindtand blev hon om möjligt ännu piggare och har hängt med i allt från eftersöksträning, till sommarträning med simning och löpning till höstens jakt. Dock får hon i stort sett enbart följa med på skogsjakt då hennes hörsel är kraftigt nedsatt (i stort sett döv) och det går därför inte att vissla på henne om hon skulle tappa oss på fjället. I skogen känner hon igen sig och har också lättar att ta våra spår om så skulle ske.
Denna sommar i mitten av augusti kom jag äntligen iväg på fullbruksläger, något jag funderade på redan sommaren innan men inte lyckades få tid över till. Eftersom både Ran och Aras har stor vilja för apportering, har lätt att koppla av mellan arbetsmoment samt är vana att bli lämnade kvar i skog och på fjäll då jag fäller för den ena av dem kändes det som att vi i alla fall var ett gott stycke på väg för att kunna delta vid de olika momenten. Tyvärr slog sommartemperaturen till igen efter att det legat rätt blygsamt veckorna innan och det blev en pärs för både mig och hundar att orka hålla ”huvudet kallt” i temp runt + 30 grader. Tack vare att båda hundarna vilade mellan momenten under blöta handdukar samt att de inte stressar vid arbete klarade de att genomföra samtliga moment under två dagar. Det enda som inte var med pga att det ej var tillåtet att släppa hundar på sök var fältmomentet samt ”sök under bössa.
Fullbruksprovet består till stor del av av varierade apportmoment där stor vikt läggs vid stadga och korrekt avlämning. Det som jag tycker skiljer sig mest från våra vanliga eftersöksgrenar är förutom en betydligt högre nivå vid vattenmomentet med flera dolda apporter och skott i provocerande syfte är just det sistnämnda – stadga och avlämning. Vid fullbruksprov skall hunden sitta helt tyst och vänta 2 minuter efter skott innan den får sändas på första apport och avlämningen är en sk fördröjd avlämning dvs att hunden skall stå/sitta med apporten i munnen intill föraren en stund innan avlämningen får ske. Inget av momenten är ett problem för mina hundar då de är vana att sitt och vänta på sin tur då jag tränar fler hundar och då jag lagt stor vikt vid avlämningen (det är ju därför hunden hämtar viltet – för att avlämna till mig).
Det som jag tror kommer att bli det mest nervpirrande momentet vid prov förutom slutmomentet med fältdelen (pirrigt om hunden klarat alla övriga moment) är ”smygjakt” med kvarlämnande efter skott. Mina hundar är ju vana att bli lämnade vid ”riktig” jakt och momentet funkade utan problem vid träningen men just det att man inte kan se sin hund efter skottet gör ju att de fem minuter hunden skall vara kvar på plats innan den får kallas in känns otroooligt långa. Vid samtliga moment skall hunden sitta helt tyst, varje ljud leder till kraftig reducering av poäng. Både Ran och Aras är normalt sett tysta så det var inte heller ett problem vid fullbruksträningen. Det jag ser att jag framförallt skulle behöva lägga ned mer träning på är viltspåret för att jag själv skall läsa mina hundar bättre samt självklart några fler dagar med träning (allrahelst jakt) på fält.
Det första jaktdagarna tillbringade vi som brukligt i Hotagenfjällen. Även detta år med ”knallväder” där de höga temperaturerna dagtid endast tillät jakt under tidig morgon och sen kväll. Tillgången på ripa var fullt brukbar men kanske med större andel kullar med små kycklingar varför flera fick flyga vidare.
Även denna gång hade vi sällskap av Camilla och Anton med Rans syster Gaia. Det här året valde vi att gå mer på egen hand då ingen av hundarna längre var unghund. Det värmer ett uppfödarhjärta att sedan få läsa inlägg som ”nyp mig i armen, vår första jakthund och vi har har en hund som vi själva kan skjuta fågel för”. Jag blir alltid extra glad när det är förstagångsägare som får uppleva lyckan av att redan andra säsongen ha en fungerande jakthund samt att det för mig är ett kvitto på att mina tankar vid aveln åtminstone delvis ser ut att ha gått igenom.
Trenden som skapats under de senaste åren med en veckas ”öppet” på fjället för att sedan från och med sista augusti vara mer eller mindre stängt har fortsatt på minst lika hög nivå denna höst. Vi själva har förmånen att at tillgång till otroligt fina skogsmarker som är i privat ägo och således inte omfattas av ”mass-psykosen” av avlysningar för småviltjakt av mer eller mindre horribla anledningar på statlig mark. Det två nya och innovativa möjligheterna att förhindra småviltjakt är ”avlysning under utredning av samebyars ansökan om avlysning” samt ”förbud för löshundsjakt”….Ja jisses bara en ny rennäringslag med begränsningar av rendriftens framfart över fjällen och kanske även begränsningar i de exklusiva möjligheterna att driva jaktföretag för medlemmar i samebyarna kan sätta stopp på den eskalerande idiotin.
Någon provstart har det blivit i höst, framförallt/eller kanske endast i syfte att framtida avel skall uppfylla vorstehklubbens kriterier för avel. Det första skogsprovet i Arvidsjaur var stolpe ut för både Aras och Ran som gjorde varsin provstart. Ran hade ett fint arbete i medvind på ripa som sprang undan, tyvärr uppfattade inte domare och skytt vindriktningen så det stötte riporna på väg fram och det blev ej något godkänt arbete. Aras följde trenden och plockade förtjänstfullt igen en nyslagen ripa i medvind som han stod för men som tog till vingar innan skytten var på plats. Då jag gärna ville försöka ännu en gång med Ran ordnade jag ett prov i vår skog i Härjedalen och då blev det stolpe in istället. Dagen slutade med ett 1;a pris i ÖKL vilket gott och väl räcker till för framtida avel. Ett pris i skog är för mig ett kvitto på att hunden har förmåga att jobba tillsammans med sin förare och hantera fågel trots många gånger svårare vindförhållanden och skyggare fåglar än på övriga underlag. De priser på jaktprov som jag värderar är pris taget på det underlag som hunden vanligen jagar på samt att det är taget under ordinarie jakttid. Jag startade även Ran på fjällprov sista helgen i Oktober i Klimpfjäll. Tyvärr stolpe ut, den ena dagen stal parkamraten ståndet och medan Ran snällt stannade kvar som åskådare när den försvann med hennes ripor över fjällkanten och därmed chansen till pris. Den andra dagen var den längst provdag jag någonsin gått, Ran var en av de tre hundar som matade på i 8 släpp utan att mattas och utan en fågel på fjället.
I Oktober fick vi möjlighet att besöka ”Sydland”, ja så jäkla långt ner som Skåneland. Det var en upplevelse för både mig och hundar att uppleva jakt på helt annat underlag – från hård majsstubb till tjock sockerbetsblast och lättsprungen stubb. Mina norrlandshundar och jag har definitivt ett och annat att lära men oavsett var det fantastiskt kul att se hur snabbt de fixade de luriga fasantupparna i betblasten. Detta tror jag till stor del har att göra med att de får jaga under hela säsongen på framförallt på skog men även fjäll och då snabbt måste anpassa sig till vittringsförhållanden och fåglarnas ändrade beteende. ”Sydenturen” gav mersmak och jag tror att jag gärna återvänder men gärna då med lite allroundjakt då framförallt Aras fixade fina stånd på hare och stöt på rådjur med respekt. Dag fyra brann dock hjärnkontoret för båda mina fyrbenta och de drog av i varsitt rungande hardrev…Under de dagar vi var nere bodde jag hos valpspekulanter, stort tack till dem och vilken förmån att få träffa presumtiva valpköpare under så lång tid. Om den planerade parningen går i lås kommer en valp definitivt att ”exporteras” till ”Sydland”.
Vi fortsätter att jaga då vintern låter vänta på sig. I mitten av oktober gjorde den ett tappert försök under några dygn med – 5 till -6 grader och myrmarken började käla till. Nu är det återigen plusgrader dygnet runt och marken är mjuk och snöfri. Överlevarna bland skogshönsen och riporna som nu i stort sett är helt vita blir allt skyggare och det krävs alltmer skicklighet av både två och fyrbenta för en lyckad jakt. Både Aras och Ran har nu under senhösten bekänt färg och levererat fina skott tillfällen som gjort att vi får goda middagar att se fram emot. Ran har allt oftare börjat uppvisa tendens till rapportering men lämnar däremot inte ståndet om fåglarna är oroliga då hon istället ”vallar ihop dem” i väntan på att jag skall komma. Det är en mycket bra egenskap som ofta leder till fällningar även den tid på året då de flesta i bästa fall bara få höra ett uppflog.
Resan till Arvidsjaur i september var inte bara för att starta hundarna på skogsprov utan framförallt för att se på två presumtiva kandidater för planerad valpkull med Ran. Efter att ha träffat och jagat över båda föll valet på den äldre hunden Fjällsprians Truls (Niddo). Niddo är som jag beskrivit i facebookinlägg en hane mycket typlik på Ran vilket jag hoppas skall borga för en jämn kull. Just nu väntar vi bara på att Ran skall starta löpa och jag gissar att det blir någon gång under senare delen av november. Extra roligt är att ”nygamla” valpköpare har hört av sig och ställt sig lista för valp samt också personer jag känt och jagat tillsammans med under lång tid.
Så länge fortsätter vi att jaga på snöfria marker. Delvis till fjälls på marker som är öppna även om stor del fortsätter att vara stängt av allehanda anledningar….kanske pga att det fortsatt är snöfritt. Det börjar även bli hög tid att få ut mårdfällorna på skogsmarken för att försöka decimera predatorer som går hårt åt skogshönsen.