Fjällvittrans kennel

Vintern är för längesedan slut och aktiviteterna har nu inriktats på lågintensiv, uppbyggande träning med fokus på att förebygga onödigt slitage och skador under jaktsäsong, varvat med övningar för ökat samarbete och hundarnas jaktliga kvalitet. Skogen bjuder på en ”multiarena” för både två och fyrbenta vad det gäller att bibehålla kondition och bygga styrka. Ännu är vattentemperaturen lite för låg för någon egentlig simträning men dopp med korta simturer för svalka under motionsturer eller enklare vattenarbeten med apport funkar fint.

I slutet av maj åkte vi några dagar till vår stuga i Härjedalen för att fylla på vedförrådet inför höstens och vinterns jakt. Det blev intensiva dagar med kroppsarbete för oss tvåbenta och slöa passivitetsdagar med korta motionsturer för de fyrbenta. Dessvärre upptäckte vi när vi kom dit och öppnade stugan att det i under lång frånvaro av mänsklig störning hade det etablerat sig en rävkull under vår stuga. När jag satte nyckeln i hänglåset hörde jag hur det prasslade under stugan och fram stack ett antal nyfikna nosar med plirande ögon. Troligen var rävvalparna runt fem veckor gamla och dofterna väckte såklart entusiasm hos våra fyrbenta som vi fick hållas under strikt kontroll för att de inte skulle mutera till grythundar och fastna under stugan. Rävtiken flyttade dock på valparna en natt och i augusti får vi se om vi kan hitta åt dem igen för att decimera antalet. Jag och de två yngre hundarna stannade ytterligare ett dygn i stugan och hann då med en fin tur på lite drygt fyra timmar upp på kölmarkerna. Det märktes att snötäcket varit tunt i år och att det kommit lite nederbörd. Det gick att färdas obehindrat med låga kängor över myrmarken där det normalt den här årstiden brukar var mer eller mindre oframkomligt. Längst ut på en av åsarna fann vi tre utgrävda myrstackar om fungerat som vinteridè åt björnar. Vintergästerna själva hade såklart lämnat säsongsboendet för nya äventyr. Hundarna markerade och stannad i stånd på flertalet ställen som de inte fick följa upp då det förhoppningsvis var riphönor eller skogshöns som låg på ägg.

I samband med turen ner till Härjedalen hade jag bokat tid på Canirep för frysning av sperma på Aras. I dagsläget har jag ingen egen tik som lämpar sig för avel tillsammans med honom. Ran är självklart för närbesläktad och Terra verkar tyvärr inte vara ett alternativ för en kombination med honom som det var planerat. Till hjälp för insamling fick jag låna en tik i löp från Lille-Mor Öhrdell, stort tack till henne samt till Zelda som uppträdde väldigt lugnt och balanserat. Zelda står hos fodervärd i Lillhärdal och är en tik som vi kommer att träffa mer under sommaren. Första intrycket var dock en mycket stabil mentalitet med goda sociala egenskaper och förmåga att koppla av trots okänd miljö, hundar och hantering av okända människor. Frysningen gick bra och jag har nu enligt Catharina Linde (Canirep) material till ”två bra parningar” (insemineringar) om Aras skulle bli infertil innan jag har lämplig tik för parning.

I mitten av juni var jag ner till Roslagen för en fysisk träff för kursen med inriktning friskvårdsträning av hund som jag läser på distans. Det var en intensiv men intressant helg med huvudtema pulsmätning på hund, beräkning vid pulsträning för att undvika överträning/felträning och olika mätmetoder för att utvärdera fysisk aktivitet/ansträngning samt återhämtning. Det var intressant att se hur olika hundars mentalitet och delvis rastypiska egenskaper inverkade på test- och mätresultat och bekräftelse på att Ran är enormt ”energisnål” vid arbete. Aras och Ran som var med mig ner och knappt varit utanför skogs- fjällkanten skötte sig väl i en för dem helt igenom ovan miljö och hantering. De kopplade av fint under längre teoripass och behöll lugn och kontroll vid fysiska moment i närheten av får, höns, alpackor (katterna höll sig som tur var på avstånd), hästar, första gången i en simpool och hantering av okända vid stretching och blodprovsmätning av glukos och laktat. Här hemma kommer jag att omsätta kunskapen i en träningsplan för egna hundar men kommer även att behöva externa hundar för pulsmätning för ett specialarbete. Kursen läser jag för mitt eget intresse men kommer även på sikt att sätta ihop någon föreläsning om det finns intresse.

Just nu är vi inne i en fas där jag lägger ganska stor vikt vid träning av viltspår både inför prov men framförallt inför höstens jakt. Aras och Ran har olika sätt att arbeta vilket gör att jag måste lära mig ”läsa” dem var för sig under spårarbete. Aras har redan från start varit mer tydlig när han följer spår men efter ett antal spår har jag nu lärt mig läsa Ran och upplever då att hennes arbetssätt kan var minst lika effektivt för att fullfölja spåret.

Vintern börjar lida mot sitt slut, högre upp i skogen är det fortsatt gott om snö även om den under det senaste dygnen med höga dagstemperaturer och blyga minusgrader nattetid nu börjat bli riktigt murken. Uppe till fjälls finns det bitvis riktigt gott om snö, åtminstone på högfjället. I dalgångar och områden som är vindutsatta har snötäcket börjat bli relativt tunt och barfläckaran breder ut sig alltmer. För första året på länge så firar vi påsken på hemmaplan med dagsturer, påsken ligger sent och vägarna i Härjedalen var tveksamma då väderprognosen lovade höga dagstemperaturer i kombination med sol. Vi lider inte brist på fin turterräng i närområdet, varken i skogen eller till fjälls. Hittills har vi hunnit med ett antal fina fjällturer på Edsåsdalens fina fjäll leder och en i Skäckerfjällen samt en ”korvgrillartur” i hemmaskogen. Skäckerfjällsturen blev en riktig långtur då vi startade ut 09.30 från bilen, följde skidleden en bit upp på fjället innan vi vände västerut mot Mansjön och ett första fikastopp. Brant klättring upp och ned i passet till Strydalen, middagmat i Strydalens vindskydd runt 17-tiden och sedan de sista 8 km efter led ner till vägen där vi kom fram till bilen vid 19-tiden. De höglänta myrmarkerna bjuder ännu på härligt före, vårskidåkning på skogen när den är som bäst. Hela flocken kan följa med på dessa turer, de äldre hundarna Mara (12) och ChaCha (11) hänger med lösa utan sele. De njuter till fullo av att få följa med på anpassade turer och som extra krydda passar de självklart på att vika av och stå för både ripa och skogsfågel när tillfälle ges.

Eftersom att jag har varit ledig från jobb från andra veckan i februari till över påsk har det blivit många möjligheter att komma ut på vinterjakt. Under februari hann vi med flera dagsturer och plus att jag låg ute i Anarisfjällen under ett antal dagar tillsammans med Aras, Ran och medlånade syster Gaia. Vinterjakten är svår men ger erfarenhet som brukar märkas då tidig jaktsäsong går över till senhöstjakt och såväl skogshöns som ripa blir allt skyggare. När säsongen var över i Jämtland åkte jag upp först sex dagar tillsammans med Ran och Aras innan Camilla, Anton med Gaia och David anslöt för en avslutande vecka innan säsongen var till ända. För mig som fött upp hundarna är det otroligt värdefullt att få se fler än de valpar/hundar vi sparar ur kullarna. Genomgående har de egenskaper jag eftersträvat i aveln verkat nedärvas i de individer jag sett och fått rapporter om. Det vill säga det där lilla extra vad det gäller fågelhantering som leder till flertal jaktsituationer. Eftersom jag önskar starka hundar blir det också hundar som kräver både dressyr och tydlighet, något som också märks på avkommorna. Extra roligt är det för oss att fått följa Gaias utveckling till jakthund. Under de sista dagarna i Västerbotten men även under dagarna jag hade henne till låns i februari börjar hon alltmer uppvisa de egenskaper som jag ser hos ChaCha vid jakt. Det skall bli otroligt spännande att se henne till hösten.

När jaktsäsongen är slut blir det tid för kortare och längre turer till fjälls. I år har det blivit en tur runt Sylmassivet i högfjällsterräng och en längre tur på nio dagar i Västerbottensfjällen norr om Hemavan/Tärnaby samt lite kortare dagsturer. Under mina turer efter jaktsäsong brukar jag passa på att besöka intressanta områden för jakt. Där riporna spelar brukar det vara övervintringsplatser och därmed vara områden det kan vara värt att återkomma till vid nästa säsong för vinterjakt. På övervintringsplatserna kan det, men behöver inte vara god tillgång på ripa under hösten.

Nu återstår med lite tur och kalla nätter en fin tid för turåkning till fjälls innan vintern helst släpper sitt grepp. Sedan ser vi fram emot sommaraktiviteter tillsammans med hundarna, finslipning av spår och apport och någon fjälltur innan vi äntligen kommit fram till starten av nästa jaktsäsong. Till hösten kommer jag efter att ha träffat och jagat över de två hanhundarna jag sett ut för kommande parning att delge vilken kombination det kommer att bli vid vår nästa valpkull med planerad parning november-december -22.

De äldre tikarna har nu löpt klart och Ran visar ingen tendens att följa med och flytta på sin egen löp. Jag har därför tagit beslut att avvakta med att para till senhösten 2022. Troligen kommer Ran att löpa under april månad om hon följer sin rytm med 8 månader mellan löpperioderna och då kommer leveransen av valpar bli i slutet av augusti. Detta passar mig dåligt då jag vill nyttja den riktigt fina och bra delen av jaktsäsongen. I slutet av augusti vill jag därför hellre gå med bössan över axeln med hundar i kondition än sitta med papper och penna i handen och signera köpekontrakt.

Parning planeras till december 2022, valparna kommer då att vara leveransklara i slutet av april månad 2023. Jag planerar även själv att behålla en valp och då kommer det att passa bra i tid för att ynglingen skall kunna följa med på sin första jakt till hösten. De valpspekulanter som hört av sig har fått information och glädjande nog är det flera som valt att stå kvar och avvakta.

Eftersom möjligheterna till fjälljakt i Jämtlandslän under framförallt de senaste fyra åren krympt alltmer kommer jag i framtida avel värdera hundarnas egenskaper att hantera skogsfågel och söka på sådant sätt i skogen att det leder till jaktbara situationer allt högre. Fortsatt har jag fina möjligheter till fantastisk skogsjakt i Härjedalen, dels på egna marker och dels på marker som ingår i älgjaktsområdet våra marker ingår i. Ran har under sin andra jakthöst uppvisat samma jaktklokhet som jag sett i leden bakom henne och det har fällts tjäder, orre och ripa för henne sent på säsongen i skog. Jag ser att rapporten inte ligger långt borta och det ska bli spännande att under kommande säsong se om jag kan locka fram den. Hennes mor ChaCha började rapportera under sin tredje jakthöst.

Jag har två intressanta hanar på listan för kommande valpkull, ingen av dessa har tidigare använts i avel. Innan jag bestämmer mig skall jag träffa båda och jaga över dem. En hunds meriter säger lite och inget om andra viktiga egenskaper som tex att vara tyst och kunna koppla av. Ägarna till den ena hanen har jag haft kontakt med sedan i höstas och den andra har jag följt genom facebookinlägg. Jag vill också se att de egenskaper de visar upp både jaktligt och mentalt ser ut att passa ihop med min egen Ran. Ran själv är en sådan hund som man skulle kunna ”glömma” någonstans då hon är helt tyst även då hon sitter och väntar vid ryggsäcken och jag fäller för annan hund. Vad som sedan nedärvs är svårt att råda över men har båda hundar liknande egenskaper är chansen större att även valparna får dem. När valet är klart kommer jag att presentera det. En fördel med att jag skjuter fram parningsdatum är också att jag kommer att få möjlighet att jaga över båda kandidaterna. En annan är att jag kommer att ha ännu lite tid att se om något oönskat hälsoproblem dyker upp hos Ran själv eller något kullsyskon i hennes kull. Hittills har alla varit friska och sex av sju i kullen är också röntgade, samtliga med HD A och ED 0. Det allra bästa är ändå att Ran kan vara med på hela vinterjakten och hela delen av den bästa tiden av höstjakten.

Nu är vi redan inne i mitten av januari på det nya året. Jag hade tänkt lägga upp ett inlägg med en årskrönika av året som gått innan dess. Tiden blev dock för knapp då vi valde att åka direkt ner till vår stuga i Härjedalen efter att jag kom tillbaka från tio dygns jobb vid Sollefteå sjukhus i December och sedan åkte direkt tillbaka på jobb i Januari. Elva dygn i skogen över jul och nyår utan mobilnät, el, rinnande vatten, gatlysen utan annat sällskap än varandra och hundarna är fantastiskt då man kommer hem från en kaotisk tillvaro som numera är normaltillstånd vid en sjukhusavdelning (och säkert vid andra arbetsplatser också). Framförallt tystnaden i midvintermörkret är något man njuter av – det är så tyst ”att man hör naturen andas och sina egna tankar”.

Januari 2021 startade kallt som attan, flertalet dagar med temperaturer långt under brukbart för jakt.Vi försökte nyttja de få timmarna av dagsljus med korta turer uppe på Almåsaberget och de närmaste skogsknallarna där vi har jakt. Vi provade även nya vägnära jaktområden i Oldfjällen då vi inte har så långt dit från torpet i Almåsa.

Kylan höll i sig i stort sett under hela februari, åtminstone de dagar jag var fri från jobb och kunde ge mig ut. Det blev korta turer med väl påklädda hundar. Någon riktigt bra lösning på hur den kalla pudersnön inte skall krypa innanför hundkläderna har jag ännu inte hittat vilket begränsar möjligheterna till vinterjakt när temperaturen ligger lågt. De sista dagarna i februari övergick den stränga kylan över en natt till flertalet plusgrader dygnet runt, föret föll samman totalt och övergick till blött simföre.

Mara still-going…de sista kilometrarna av de dryga två milen till stugan.

Vinterjakten avslutades som tidigare år i Västerbottensfjällen under de första veckorna i mars. Denna gång i sällskap av Camilla (ägare till Gaia, syster till Ran)under de första dagarna. Sambo Anton fick bli hemma med Gaia som hade den dåliga smaken att förlägga sin höglöp vid denna tidpunkt. För Camilla var det den första vinterturen med pulka, den första ripjakten på snö och den första ripmiddagen. För Mara med sina 11 år på nacken var det troligen den sista vinterjakten, åtminstone den sista hon kunde följa med på då vi färdas ut med pulka en längre sträcka med hundarna på drag. Vädret var som vanligt lynnigt som det brukar i början av mars och vi fick både ”stugsittar” dygn när stormen skakade i väggarna, gråa dagar med snöfall och någon riktigt fin dag.

Camilla var efter de inledande dagarna tvungen att vända hemåt då jobbet kallade. För att spara på jaktdagar hade vi avtalat skjuts med en bekant med skoter från skoterleden några kilometer från stugan och tillbaka till bilen. Camilla fick med sig Mara då det kändes tryggast att få henne hem på ett säkert sätt och utan att belasta henne mer efter ett antal jaktdagar. Tillsammans med de två yngre hundarna Aras och Ran fortsatte jag sedan att jaga ytterligare lite drygt en vecka. Vi förflyttade oss lite i området och övernattade både i stuga och tält. Som vanligt då vädret klarnar upp blir nätterna kalla och vi fick nytta av vinterutrustningen, framförallt under tältnätterna. Jakten var som den brukar i mars, vissa dagar riktigt bra, andra då riporna samlats i stora flockar helt omöjlig.

Under mars månad var jag också tvungen att införliva det löfte jag givit min trotjänare Storm som följt mig vid min sida under drygt 15 års tid. Ett löfte som jag ger alla valpar då de drar sitt första andetag i min hand att att vara stark nog att ta avgörandet att förkorta deras liv när det inte finns något hopp eller återvändo och inte behålla dem av ren egoism. Jag lovar dem också att de ska få vila sitt huvud i mitt knä när de drar sitt sista andetag. Det är aldrig ett lätt beslut men denna gång var det ett extra tungt beslut. Storm var den hund som har varit min följeslagare på alla längre äventyr, funnits vid min sida under de flesta svårigheter i livet och givit mig otaliga fantastiska jaktdagar såväl i skog som på fjäll.  Han var den obestridliga ledaren i flocken skapade stabilitet och ingav trygghet för såväl valpar som nykomlingar i flocken. Storm visade mig också vad genuina vorstehegenskaper stod för och hur lätt många moment fungerar när dessa finns på plats. Hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen på andra sidan regnbågsbron och Storm återförenats med sin syster då han var den sista som tog farväl i en kull där alla uppnådde minst 12 års ålder. En sådan hund som Storm med så många av de egenskaper som jag önskar samlade i en och samma hund kommer jag nog aldrig att få uppleva igen. 

Påsken firade vi som brukligt i vår stuga i Härjedalen. Denna gång i sällskap av Camilla, Anton och Gaia. Tyvärr var föret inte det bästa över påsk då det dagarna innan hade varit milt och lite regn. Självklart sjönk temperaturen och det kom ett mjukt lager med snö ovanpå den hårda och skrovliga ytan då vårt sällskap åkt hem. Kölarna bjöd veckan efter påsk på lika fantastiska turer som tidigare år med sol och kok kaffe över en tjärvedsluktande eld. Vi fick även uppleva ett björnmöte med nyvaken nalle som dök upp 15 meter framför oss ur sitt ide och gnuggade vinterns sömn ur ögonen.

Om nu året började lite bistert så fick vi under april och början av maj igen fina vinterupplevelser med ränta. Stabilt väder och fantastiskt före, vi gjorde flertalet fina turer både i skogen uppe på de högre floarna och till fjälls. Först när jag planerade en veckas tur uppe i Västerbottensfjällen slog vädret om och omintetgjorde alla planer. Det blev istället några dagar i Jämtlandsfjällen med antal tältövernattningar i njutbart väder. Den sista tältturen på snö för året gjorde jag tillsammans med Ran och Aras i fjällen norr om Storlien. Flacka lättåkta fjäll som lockar till fler turer och då gärna in på norsk sida.

Under maj genomgick fyra hundar ur vår senaste kull (Kuksapirtin Ura- Fjällvittrans ChaCha) BPH beskrivning och en (Atle) MH då BPH inte finns i Norge. Ur kullen innan (Kuksapirtin Usva-Fjällvittrans ChaCha) har sex av åtta hundar beskrivits med BPH.

Juni och juli – månader då våra hundar aktiveras med mer lågintensiv träning och finputsning av spår och apportarbete. Under förra året blev Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) godkänd eftersökshund efter att ha klarat två 1;a pris blodspår och ett godkänt färskspår. Kullsystrarna Gaia och Ran startades på ordinarie eftersöksprov i Åsarna i juli respektive augusti med godkända resultat. Aras (Kuksapirtin Usva -Fjällvittrans ChaCha) blev bästa ÖKL hund på eftersöksprovet i Åsarna i Juli. Både Ran och Aras startades sedan även i EKL i augusti, Aras presterade trots att Ran var i löpen full pott på båda momenten. Ran däremot tvekade för första gången vid ett vattenarbete, kanske beroende på att hon dagen efter gick in i höglöp. Vår ungtik Terra (Mercus Noblesse) startades i UKL och klarade båda momenten med full poäng vid andra försöket.

Under augusti månad ställdes tre hundar från de två senaste kullarna ut på Vorstehklubbens utställning i Östersund. Bedömningen blev tre excellent vilket får betraktas som ett jämnt och godkänt resultat.

I mitten av augusti blev det så äntligen dags att släppa hundarna på träning. Vi gick uteslutande i skogen i Härjedalen och det såg lovande ut inför säsongsstart. Premiärveckan förlade vi dock till fjälls, en vecka att minnas både vad det gällde tillgång på ripa och väder. Förutom under vandringen till och från dalgången som skedde i hällregn hade vi uteslutande soliga dagar, ett antal även för varma. Det blev lång siesta mitt på dagen och jakt morgon och kväll. Som vanligt är största behållningen att se de yngre hundarna (i detta fall Ran och Gaia som är inne på sin andra säsong) utvecklas under intensiva jaktdagar. Vi gick till samma dalgång där vi tillbringat de flesta premiärveckor och vi blev som sagt inte besvikna. Rans syster Gaia fick tillsammans med ägarna Anton och Camilla verkligen en rivstart på säsongen och det var otroligt roligt att se hur hon tog stora kliv framåt mot färdig jakthund.

Efter första jaktveckan ”stängde fjället….eller åtminstone större delen. De senaste årens utveckling mot allt fler och mer omfattande avlysningar ”av renskötselskäl” och samernas ”egen älgjakt för husbehov” har eskalerat till oanad omfattning. Vi valde därför att i stort sett uteslutande jaga i skog under resterande del av säsongen förutom någon senhöstdag som vi fick möjlighet att ”besöka fjällen”. September bjöd på många fina dagar i skogen och våra yngre förmågor Aras och Ran visade att de båda innehade förmåga att både jaga på ett klokt sätt med god kontakt och hantera de svårare skogshönsen. Denna höst fällde vi första äldre tjädertuppen för Ran och om hon fortsätter att utvecklas kan hon nog efter något år komma upp i nivå med sin mor. Aras som har några fler säsonger i bagaget även om det har varit övervägande del på fjäll fixade fram otal fina möjligheter för oss att fälla orre, en fågel som kan vara lite svår att överlista, åtminstone de äldre fåglarna. Att vi i stort sett uteslutande förlade jakten till skogen betydde för våra äldre hundar ChaCha och Mara att också de fick betydligt fler jaktdagar än om vi varit till fjälls då skogsjakten är mer skonsam.

Vår jaktprovssäsong gick inte riktigt som planerat. Vid första skogsprovet i Arvidsjaur höglöpte Ran och provstarten gick därför om intet. Lokalklubbens två fjällprov fick ställas in då samtliga marker avlystes av ”renskötselskäl” och samernas ”egen älgjakt för husbehov”. Något som aldrig hänt under de år jag varit aktiv. Jag fick möjlighet att till en provstart var för Ran och Aras på ett särskilt skogsprov i Orsaskogarna i början av september. Tyvärr genererade det inte mycket mer än god kritik då fågeltillgången inte låg på topp under provdagarna.

Under hösten droppade det in rapporter från hundar ur både senaste och näst senaste kullen som visade på fina resultat både vad det gällde fågeljakt och eftersök. Otso (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) som hamnat lite snett och som jag omplacerade hos en tidigare valpköpare visade redan efter någon vecka att han innehade samma egenskaper som övriga i kullen då den nya ägaren fällt första orren för honom. När gränsen mot Norge öppnade igen fick vi besök av norskägda Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) och vi tillbringade en dag i början av oktober tillsammans till fjälls. Atle har precis som övriga i kullen flera drag som jag känner igen från ChaCha, med lite mer erfarenhet kommer han dessa att finslipas och han kommer med all sannolikhet att bidra till många fina jaktupplevelser till sin husse. Terra (Mercus Noblesse) har hos sin fodervärd fått möjligheten att utvecklas under hösten och det var riktigt roligt att under någon dag i september få se henne i aktion på skog.

Under året har fem av sex hundar ur vår senaste kull (Kuksapirtin Ura-Fjällvittarns ChaCha) HD och ED röntgats, samtliga med HD A och ED 0. Vi ligger i snitt på 65% (vissa kullar 80%) röntgade hundar i de kullar vi tagit fram, hittills endast med HD A. Vi hoppas att vi framtiden kan fortsätta att hålla samma statistik och resultat.

Oktober månad – en månad då det inte är ovanligt att snötäcket redan ligger alltför djupt och förhindrar jakt vilket innebär att varje möjlig dag måste ses som en bonusdag. Oktober 2021 kunde vi fortsatt jaga hela månaden på barmark med bara någon enstaka dag med lätt ”pudertäcke” upp på kölarna. Både ripa och skogshöns blev allt skyggare men Ran visade en otroligt fin utveckling under sin andra säsong. Hon fortsatte att anpassa sig och ge fina tillfällen för att fälla. Under denna månad började jag se mer och mer likhet mellan henne och hennes mormor Bris (syster till Storm) som jag tyvärr förlorade alltför tidigt. De sista dagarna i Oktober steg temperaturen till tvåsiffriga plusgrader och hundarna tog sitt sista bad i tjärnen den 30 oktober, något jag inte varit med om något tidigare år.

Då det fortsatt inte kommit snö i början av november, något som är ovanligt blev det en sista sväng till våra marker i Härjedalen. Det är otroligt stilla i skogen i november, naturen har börjat gå till vila och jakten är verkligen en utmaning. Dagar då den bleka novembersolens strålar lyser över horisonten ”glöder” myrmarken trots att all annan färg har falnat. Natten mellan åttonde och nionde november föll snön, jag och Mara gjorde en sista tur till fots på kölmarkerna och satte upp den första mårdfällan. I november fick vi tillfälle att göra den första jaktturen på skidor i Offerdalsfjällen. En kall start i – 15 grader men drägliga -5 uppe på fjället. Återigen varje jaktdag denna tid på året är en bonus.

Vi avslutade året med elva dagar över jul och nyår i vår stuga i Härjedalen. Tyvärr låg temperaturen nere runt -20 grader flertalet dagar och lägre nattetid. Turerna ute med hundarna fick anpassas efter temperaturen och det blev många timmar med ”stugmys”. Vanligen ligger snön för djup för att det skall gå att jaga med hund uppe på kölmarkerna men slutet av förra året hörde till ovanligheterna. Uppe på kölmarkerna hade det varit hård vind och ute på de öppna myrmarkerna hade snön delvis blåst iväg och delvis packat ihop så att hundar kunde springa nästan obehindrat. Vi fick någon fin jaktdag då vi fick möjlighet att fälla orrtuppar för både Ran och Aras på fina arbeten. Ett fint avslut på de gamla året och nu blickar vi framåt mot 2022.

Hösten har övergått i förvinter där mörkertiden innebär få timmar av dagsljus. Eftersom jag inte arbetar mer än 10 dygn per månad har jag ändå haft förmånen att nyttja de dagar med brukbart väder på jakt och då huvudsak i skogen. Oktober bjöd på på en försmak av vintern med rejält med minusgrader nattetid och några få plusgrader dagtid, strålande sol men en kall lite för frisk nordvästlig vind. Den här tiden börjar fåglarna förflytta sig från myrmark till mer torrbacke vilket innebär att det kan vara ganska gott om både skogsfågel och ripa på små områden om man väljer ”rätt ås” för jakt. Jag hade fem riktigt bra jaktdagar i slutet av oktober där Ran återigen fick visa att hon förstått jakten på riktigt genom att hantera både ripa och skogsfågel på ett mycket jaktbart sätt trots att det bara de ”kluriga överlevarna” kvar. Jag gläds alltid lite extra när de unga hundarna som inte varit med så många säsonger tidigt visar framtassarna jaktligt. För Ran är det hennes andra jaktsäsong så det bådar gott för framtiden.

Under hösten har jag fått kontinuerlig rapporter från Erik och hur det går för Otso i hans nya hem både socialt med hans andra hane och jaktligt. Det har varit positiva besked även om det såklart har varit en del jobb för Erik med en hund på två år som inte riktigt haft grunden från valpstadiet. För mig som uppfödare är det i alla fall roligt att höra att Otso nu uppvisar samma gemensamma drag i egenskaper som jag sett i hos de övriga i kullen och som också följer leden bakom.

När gränsen mellan Norge och Sverige återigen öppnade under hösten fick jag chansen att se ytterligare ett kullsyskon till Ran, Atle som bor i Verdal. Atle uppvisade liknande egenskaper som vår egen Ran, dvs lugn i fågel, fint nyttjande av vind och terräng, god kontakt med sin förare och bitvis ett mycket bra sök. Med lite mer fågelkontakt kommer han troligen att bli mer jämn och med säkerhet ge många fina jaktupplevelser till sin husse.

Under hösten har det också droppat in kontinuerliga jaktrapporter från de som har hund både från senaste kullen och kullen innan. För oss värmer det att se hur hundar från vår kennel får arbeta med det som de är avlade för och hur deras egenskaper nyttjas på bästa sätt. Inte enbart deras egenskaper som fågelhundar utan också deras bredare kapacitet tex vid eftersök, sitta med under passjakt och uppmärksamma ägaren på när vilt närmar sig till apportör under jakt.

Det blev tid för ännu en tur ner till Härjedalen. Ytterligare sex dagar då vintern gjorde sitt första trevande försök med minusgrader ner till dubbelsiffrigt. Dagar då de sneda solstrålarna lyser över myrmarken så att den ”glöder” när alla övriga färger falnat är otroligt vackra. Det märks att naturen har gått till vila, det är nästan overkligt tyst i skogen, så tyst så att ”man hör sina egna tankar”. Efter två dagar på barmark kom den första snön och lade sig som ett tjockt täcke. Tyvärr var hade kylan varit för kortvarig så när snön isolerade tinade det under och myrmarken uppe på kölarna blev förrädisk att ta sig över. Jag gjorde ett sista tappert försök med Mara när jag satte upp första mårdfällan men insåg att det nu bara var att invänta att snön tinade ner och myren fick frysa ordentligt så att det skulle bära. Istället fick det bli någon tur nere i skogslandet. Hundarna fann både ripa och skogsfågel men snön hade fått ett litet hårt lager vilket innebar att det inte gick att röra sig tillräckligt tyst för att komma i skottläge vid stånden.

I och med att jag har så långa perioder med sammanhängande ledighet satsar vi i år på att minska antalet predatorer på skogsmarkerna. Det kommer troligen att ta några år men förhoppningsvis kommer vi på sikt att se en stabilare stam av skogshöns, fler ripkullar och inte lika stora svängningar i populationen mellan olika år. Den första mårdfällan är på plats uppe på kölarna och vi kommer att fortsätta sätta ut fler då vi kan vara ute och spåra i snön och följa deras stråk.

Uppe på fjället har snön lagt sig så att det är skidor som gäller om man skall ta sig fram. I söndags var det en sådan där riktigt vacker novemberdag med sneda solstrålar över vita vidder. I tillägg drog det bara en svag bris så i solsluttningarna kunde man nästan inbilla sig att det var vårvinter. Då vi startade var vi dock övertygade om att midvintern är i antågande, -15 grader satte oss på prov men stigningen upp på fjället såg till att vi fick upp värmen. Väl uppe på fjället låg temperaturen på runt behagliga -5 grader. Det blev en kort tur då timmarna med dagsljus är få. Riporna var skygga och hundarna markerade löpor och spår men de flesta gånger resulterade det hela bara i att vi såg gropar, spillning och frön från björk där de sovit och ätit då de lättade långt innan varken vi eller hundarna var framme. I slutet av dagen fick Ran till den enda jaktbara situationen. Det är i alla fall härligt att ha möjlighet att fortsätta jaga även om den bästa delen av säsongen är över. Vinterjakten är trots allt något speciellt även om den innebär utmaningar inte bara i form av svårare jakt utan också väder och underlagsmässigt. Vi ser fram emot åtminstone ett antal fina dagar under resterande del av säsongen fram till februaris slut och sedan en vecka i Västerbottensfjällen.

Äntligen är mitt konsultuppdrag som ”hyr-syrra” inom sjukvården avslutat och jag kan se fram emot en lång ledighet. Den första veckan har jag tillsammans med hundarna tillbringat för återhämtning i får skogsstuga. Någon kortare tur ut på våra kölmarker har det också blivit. Vädret har slagit om till ”höst” vilket gav fin temperatur att vara ute i även om det av och till var både dimma och lite väl blött både uppifrån som regn och nedifrån i form av mer än vattensjuka myrmarker. Kanske var det inte bara jag som tycket att det var nog så blött eftersom vi inte fann kullar där vi brukar. Helt tomt var det dock inte utan hundarna fann ett antal fina ripkullar och någon mindre tjäder och järpkull, troligen finns det mer fågel men vi var inte ute på någon större yta.

Förra helgen passade vi på att ställa ut i Östersund. Resultatet blev ”Excellent” för kullsyskonen Gaia och Ran och detsamma för Aras som också blev placerad som två i sin grupp. Ett helt godkänt och jämnt resultat för hel- och halvsyskonen, allt från Excellent och uppåt är ju också till stor del ”domarens skön” dvs vilken typ av hund som domaren föredrar. Aras har ställts ut två gånger tidigare och då avslutat med CK. Terra (Meracus Noblesse) följde med som ”trainee” och observatör. Nästa gång då hennes fodervärdshusse har tid får hon delta i ringen.

Terra (Meracus Noblesse) har gjort ytterligare en start i eftersök Ukl och filade då till sina resultat till toppoäng dvs 10-10. Aras och Ran startade i EKL men rampade sig totalt båda två på spåret, visserligen hade de bara gått två spår med elitvilt innan men gjort det klockrent. Vid provet gjorde ”Billan” precis som sin halvbror ”Bull” dvs avvek i annat ärende och glömde sin uppgift (läs drog av på annat färskt vilt, de gick spåren bredvid varandra). Vattnet plockade båda hem med full pott…

Modifiering av utrustning och fastsättning är under utveckling

Eftersom bössan fick vara hemma under våra korta träningsturer passade jag på att göra ett försök med ett eget arbete som är en del i en utbildning jag påbörjat om friskvårdsträning av hund. Min plan var att pulsmäta mina egna hundar under jakt och jämföra med pulskurvor under träning inför jakt. Under träningsturer har jag fäst utrustningen runt bröstkorgen på hundarna och fått få ”glapp”. När jag släppte dem på jakt och de inte var inom omedelbar närhet av mig kändes fastsättningen alltför osäker. Att tappa utrustning för lite drygt 3000 kr ”någonstans” inom några hundar meter och utom synhåll i kuperad skog och myr var inget som lockade. Jag provade därför att sätta fast den på ett bredare halsband men kunde konstatera att Garmin hade rätt…det funkade inte. Det blev alltför mycket ”glapp” för att få ut något resultat eftersom halsbandet inte gick att spänna tillräckligt hårt om hunden skulle kunna andas. Jag skall klura lite på det och se om jag kan hitta något ”säkert” sätt att fästa fast den under ett mer heltäckande jakttäcke.