Fjällvittrans kennel

Det är obeskrivligt härligt att låta hundarna göra det som de är avlade för i första hand, dvs jaga. Höstjakten blev kraftigt förkortad i jämförelse med vad vi blivit vana vid med allt snöfattigare och senare vintrar och därför hoppades vi såklart på lite fler dagar på jakt under vintern. Något som kommit kraftigt på skam då vintern detta år bestämde sig för att ge oss en påminnelse om vad riktig vinter norr om Dalälven innebär. Jag tror inte att jag haft så få dagar på vinterfjäll under den tid jag haft stående fågelhund, en olycklig kombination av ogynnsamt väder (temperatur) och operation av fot som samverkat.

Vi hade kort väg upp på fjället och packningen kördes upp med skoter till stugan där vi skulle övernatta och därför kunde vi starta sent på kvällen. Jag tog Aras och Ran på lina och Birka fick sin vana trogen följa mig lös bakom och på sidan. Återigen otroligt skönt att ha detta moment intränat då ny miljö ofta bjuder på oväntade och starka retningar för en ung hund med begynnande jaktlust. Vid starten fick mina vuxna hundar korn på vittring efter en räv som var ute på födosök och det första kilometrarna gick därför med extra ”turbo”. Aras och Ran som vid det här laget har lång rutin att färdas på fjället höll därefter ett jämnt och starkt tempo uppför fjället och vi var inte så långt efter skotertransporten med packningen.

Absolut bästa möjligheter att ta sig ut under vinterjakt är därför att se till att man har minst några dagar ledigt och övernatta i en stuga uppe på fjället i anslutning till jaktmarken så att man gripa tillfället när det ges. Att sitta hemma och kolla prognoser och invänta ett stabilt högtryck innebär ofta att man inte kommer ut alls. Att chansa och åka ut kan å andra sidan innebära att man sitter fastblåst under några dygn, i bästa fall i en stuga eller lite mer påfrestande om det håller i sig i ett tält. Jag har provat båda och även om det ibland varit lite slitigt väger de där strålande dagarna som man av och till lyckas pricka upp det med råge.

Ett lyckat jaktresultat vid vinterjakten är långt mer sällsynt än under höstjakten, jämförbart med jakt på skogfågel under senhösten. Under vinterjakten spelar föret stor roll, för mjukt innebär att riporna springer undan innan hunden kommer så nära att de kan trycka fast dem tillräckligt för att de skall tolerera att skytten kommer i läge. För hårt och skrapigt medför många gånger att riporna lättar på flera hundar meters håll från både hund och jägare. Sedan måste större hänsyn tas till temperatur men framförallt vind för att inte riskera att hundarna blir för nedkylda. Speciellt behöver man vara uppmärksam att oskyddade delar som ex pungkulor och spenar inte blir frostskadade något som vanligen händer då de pulsar i djup snö vid låg temperatur. Jag brukar smörja med köldsalva utan vatten, dels fastnar inte snön lika lätt och det blir en lite fet och skyddande hinna som delvis skyddar mot nedkylning. Vintertid använder jag långa jakttäcken som räcker över hela ryggen och som är fodrade med tunn ull. Om det inte är för djup snö använder jag magtäcken eller tunna ”springtäcken” under jakttäckena, hela dräkter undviker jag då de vanligen fylls med snö efter några timmars pulsande. Till Aras jag jag sytt en liten ”pungpåse” som jag fäster med gummiband under jakttäcket, den fungerar några timmar men tillslut lyckas kallsnön som är att likna vid fin sand sig in i alla fall.

Birkas första fjälljakt blev en lång räcka av nya intryck, dels att övernatta i stuga tillsammans med flera ny hundar, följa med bakom mig medan de andra hundarna gick på sök och vänta kvar vid ryggsäcken vid fågelsituation. Min filosofi är att våga ställa krav även på den unga hunden vid sådana moment som kommer att vara viktigt att de kan hantera då de är färdig jakthund. Överlag tycker jag att hon hanterade det mesta med godkänt resultat och behöll lugnet trots många och nya intryck. I stugan kopplade hon av fint tillsammans med Aras och Ran men också i bur då vi lämnade henne för att enbart jaga över de äldre hundarna. Ännu är hon relativt omedveten och hennes jaktlust har ännu inte vaknat i någon högre grad. Under denna tur kom hon inte i närkontakt med några ripor då hon fortsatt håller sig alltför nära oss och de ännu är för skygga för att tåla den sammanlagda störningen av både två och fyrbenta på närmare håll. Jag hoppas att väder och före skall ge oss tillfälle att vårträna efter jaktsäsong då riporna är betydligt mer trygga och samarbetsvilliga i jämförelse med under jaktsäsong.

Aras och Ran jobbade på fint och framförallt under söndagen då vi hade strålande väder bjöds vi på flertalet fina fågeljobb av hundarna. Tyvärr genererade de inte i annat än skott i luften då avstånden förutom ett fåtal gånger då istället skyttet brast var alltför långa. Jag är dock nöjd med hundarnas arbeten då de istället för att statiskt försöka med samma metod för att hålla fast riporna försökte anpassa sig efter situation plus att de behöll lugnet trots retsamt kacklande ripor som lättade framför dem. Båda två är i en ålder då de har tillskansat sig betydande erfarenhet efter otaliga jaktdagar på fjäll men framförallt i skog i skiftande förhållanden och väder. Trots tom viltsäck kändes dessa jaktdagar otroligt värdefulla då samarbetet vid jakt med de fyrbenta ligger absolut högst upp på topplistan.

Efter avslutande jaktdag blev det skotertranport ner från fjället, för hundarnas del i vår hemmabyggda ”hundkoja” på kälken. Perfekt då vi gärna utnyttjade söndagens vackra väder för jakt istället för skidåkning, något som vi kommer att ha tid för då jaktsäsongen är slut. Jag hoppas att jag kommer ut ytterligare några dagar i Jämtland och med lite tur också kanske någon dag i Västerbotten där vinterjakten sträcker sig fram till mitten av mars i våra norra län.

Stort tack till Camilla och Anton som möjliggjorde att jag kunde komma ut även om min opererade fot ”bråkar” lite och ännu tolererar så långa stunder i skidpjäxan samt till ”vitaminpillret” Åsa som ser det positiva i det mesta. Kommande turer hoppas jag att jag fixar på egen hand på skidor med utrustning i egen pulka.

Dessvärre blev det inte någon parning mellan Niddo och Ran trots att jag denna gång gått på indikationer från min egen hane Aras och därför var på plats i tid denna gång. Ran ställde upp sig under 2,5 dygn men Niddo ”tände” inte riktigt till under den tiden vilket han däremot gjorde då Rans intresse svalnade, det var lite grann som ”när gumman är inne är gubben ute” och tvärtom. Det är första gången jag råkar ut för att parning inte genomförts med tänkt hane då jag kommit i rätt tid. Däremot har jag hört andra som efter att ha provat med en hane fått byta då hundarna inte ”synkat” och där det sedan blivit parningen direkt med den andra hanen. Min bror har norrbottensspets och provade vid första parning precis som jag med samma hane två gånger utan att det blev någon parning, hanen parade däremot andra tikar både före och efter att han provade med sin tik. Inför nästa löp valde de en annan hane och där funkade det direkt och även vid kullen efter. Lite kuriosa är att då Ran slutade ”vika svansen” för Niddo provade vi med att låta henne träffa halvbrodern (i koppel) för att se hur hon reagerade. Uppenbarligen ansåg hon att han var värsta ”hunken”, gav lekinviter och lyfte snyggt på svansen åtsidan för honom.. Varken Ran eller ChaCha (de enda jag tagit progesteronprov på) verkar följa normalkurvan för progesteronstegring och ägglossning och det är också de enda jag kommit försent i löpen till hanen med (Ran under förra året och ChaCha vid löpet innan Rans kull). I tillägg verkar det som att mina tikar ställer upp sig flera dagar innan proverna säger att det är ”optimalt” datum men eftersom både ägg och spermier lever under några dygn har det hittills alltid givit resultat i normalstora kullar.

Det känns otroligt tråkigt att denna parning inte blev genomförd då jag verkligen tyckte att jag i Niddo hade hittat en hane inte bara med andra linjer än vad som är mer frekvent förkommande utan också väldigt typlik Ran i flertalet egenskaper. Mitt motto vid avel är att bara använda hundar som jag själv gärna skulle vilja ha en exakt kopia av (även om det aldrig går att få det) och därför söker jag en partner som i så hög grad som möjligt liknar den hunden vid parning. Det är bara att ödmjukt böja på huvudet och vara tacksam för att det vid de sju kullar vi hittills haft fungerat utan problem.

Jag har varken givit upp Ran eller Niddo i avel men däremot kommer jag inte att prova flera gånger att kombinera just dessa individer. Vi planerar att para Ran vid nästa löp och har redan två hanar i åtanke som jag åtminstone i teorin ser skulle passa både vad det gäller linjer och de egenskaper som beskrivs att de innehar. Tiden fram till dess kommer jag att se till att träffa dessa hanar både i hemmamiljö och ute på tidig höstjakt. Den ena hanen har två kullar sedan tidigare varav den första är drygt ett år och jag kommer därför att ta kontakt med uppfödaren som jag vet rätt nyligen har haft en kullträff för att höra hur de verkar utvecklas. Den andra hanen har jag träffat kullbrodern till, en hund som jag verkligen tycker har flertalet egenskaper som jag sätter värde på.

Här hemma fortsätter vintern som den hittills gjort, dvs rysskyla som när det slår om till mildare väder övergår i hård vind och nederbörd. Träningen med Birka har därför uteslutande föregått på hemmaplan och övervägande inomhus. Nivån på övningarna har övergått från ”dagisnivå” till ”lågstadienivå” där jag framförallt jobbar strukturellt med de första stegen i lydnadapport, dvs hålla kvar och avlämna. Utomhus får hon följa med mig lös både vid kortare rastning och skidåkning, det är bara då vi är i närheten av trafikerade vägar som jag hakar fast ett koppel. Jag tycker att jag på så vis får ”gratis” träning i att den unga hunden redan tidigt lär in beteende att hålla kontakt och vara uppmärksam. Dessutom är det väldigt praktiskt att slippa tjorva med extra linor tillsammans med skidor och stavar. Vid start på skidor så blir det också naturligt för henne att sitta still och vänta precis som de äldre hundarna gör medan jag knäpper fast skidor på fötterna och linor i de vuxna hundarna. Till största del får hon följa med bakom mig då jag åker skidor men då jag kör skejtskär eller åker klassiskt får hon gå på sidan för att inte var i vägen. Jag tar ofta med unghundar på tur till fjälls långt innan de uppnått åldern för att dra i sele, sitter dessa moment så är det inte ett problem att ha med dem lösa och fortsatt ha kontroll över dem även då jag har en pulka på släp. Det är också praktiskt att det är inlärt på äldre hundar då jag vid alltför branta utförskörningar väljer att koppla lös dem för att köra ner pulkan på egen hand och då helst inte vill trilla över hundar som springer i vägen.

Jag har precis börjat fått ner en av mina fötter i skidpjäxorna igen efter nästan tre veckors konvalescens efter operation då en skruv och lös benbit avlägsnades. Med lite polstring över operationsområdet har det funkat fint på de två turer jag provat att göra hemifrån. Vi är redan i mitten av februari och det återstår tyvärr bara två veckor innan jaktsäsongen är slut i Jämtland. Förhoppningsvis kan vädergudarna bli lite blidare och därmed ge oss chansen till någon dag på fjället. För Birka blir det i så fall första fågelkontakten vilket skall bli spännande att se hur hon hanterar. Förhoppningsvis hinner jag komma ut några fler tillfällen under vårvintern med henne då riporna vanligen är betydligt tryggare och lättare för en unghund utan erfarenhet än under tidig vinter.

Hittills är det mestadels kylan som satt stopp för några turer ut i de närmaste fjällen och de ”mellandagar” då temperaturen inte legat på – 20 grader och därunder har det istället varit hård vind oftast i kombination med nederbörd av snö eller snöblandat regn. Vinterjakten är för oss ett sätt att få några extra jaktdagar på fjället tillsammans med våra hundar då tillgängligheten under de senaste jaktsäsongerna ända fram till i november begränsats alltmer. Avstängningar för rendrift och inte att förglömma samebyarnas egen älgjakt för ”husbehov” har utökats betydligt samtidigt som antal gästjaktkort för älgjakt har ökat markant under samma tid. Vinterjakten är också ett ypperligt tillfälle för de unga hundarna att få en försmak och skolning in i sin roll som jakthund. På vintern är det inte så mycket andra dofter som stör och ofta får hundarna vittring av riporna på långa håll. De allra flesta ggr står våra vuxna hundar på hagelhåll men om föret är skrapigt och riporna skygga stannar de och väntar in oss på håll. Vid sådana tillfällen kan 22:an komma till pass, hundarna får vänta kvar och vi försöker smyga fram i skottläge. Vinterjakten ger också tillfälle att ytterligare fila på samarbetet som är så otroligt viktigt framförallt vid skogsjakten. Skidåkning i all ära men den extra kryddan med jakten förhöjer helt klart upplevelsen.

Däremot kan vädret snabbt svänga och bli ganska tufft och dessutom måste man ta hänsyn till kylan och risken för nedkylning för hundarna. Vid vindstilla väder utgör kylan i sig sällan problem för hundarna trots att de är korthåriga så länge de är i rörelse och inte pulsar i djup snö. Vid jakt när snötäcket inte håller för dem och de sjunker ner blir det däremot problem då de lätt förfryser utsatta delar som spenar och pungkulor. Vid det här laget tror jag att jag provat i stort sett det som går att finna på marknaden för att skydda dem mot förfrysning men alltid med samma resultat – kall snö är som sand och kryper tillslut in överallt. Problemet blir nästan större då man klär hundarna då de pulsar i djup snö, snön som kryper in smälter och bildar en iskaka mot de känsliga delarna som då har tendens att förfrysa i ännu högre grad.

Ofta lyfts temperaturen -15 grader som köldgräns för att träna/anstränga hundarna. Jag skulle hellre säga att man får anpassa efter individ. Ingen av de hundar vi har eller har haft har sprungit i maxtempo då vi kör drag eller låter dem springa med lösa vid skidåkning. Jag kan inte se att det orsakat några hälsomässiga problem för dem att springa de sträckor jag klarar att vara ute i temperaturer ner till -30 grader. Däremot så går jag inte ut på jakt med dem i kallare än – 15 numera av ovan nämnda anledningar och vid så låg temperatur blir det endast korta svängar på någon timme.

Nu på morgonen visar temperaturen återigen på -27 grader och de dagar som hon varit utan täcke när vi varit ute är lätt räknade. Hon har nu uppnått en ålder av fem och en halv månad har som jag nämnt tidigare bättre kapacitet i och med ökad kroppsvikt och behåring att hantera låga temperaturer. Dock är det stor skillnad på toleransen hos henne och de vuxna hundarna som inte ser ut att bekommas av – 25 grader.

På grund av kylan får större delen av grundträningen fortsatt förläggas inomhus vilket är en liten nackdel då miljön i stort sett blir densamma. För att öka utmaningen får jag helt enkelt vara lite mer innovativ vad det gäller störningar för att snäppa upp nivån på övningarna. Då jag har börjat jobba mer igen har Birka precis som Ran då hon var unghund fått följa med David till hans arbete för att timmarna hemma inte ska bli för många i sträck. Det ger en god träning i passivitet då hon får ligga plats på sin bädd medan David jobbar samt social träning i möte med nya människor och en del hundar då det är flera som har med sig hund på jobbet. Vid raster får hon träning i ny miljö – vagnshallen som ger massor av nya intryck i form av dofter och intryck.

Under tiden har vi löpande haft kontakt med nya spekulanter som hört av sig och av och till de som stått och väntat sedan tidigare. Det är av stor betydelse för oss att så tidigt få denna möjlighet att lära känna de som planerar att utöka familjen med en fyrbent jaktkamrat. Det går ofta flera år mellan vi har någon kull och vi har hittills haft förmånen att ha god kontakt med de som köpt valp från oss och kunnat följa utvecklingen fram till vuxen hund.

Vi står fast vid att använda den hane som vi planerat sedan tidigare, Fjällspirans Truls. Som jag skrivit i tidigare inlägg så är Ran och Niddo mycket typlika vilket förhoppningsvis borgar för en relativt jämn kull med flera av de egenskaper vi värderar hos dem. Nu hoppas vi på en lyckad parning så att vi kan se fram emot en ny kull föds i slutet av april i början av maj.

Egentligen tycker jag det är härligt när det ”känns” att det är vinter men faktiskt så blir det lite begränsande när kvicksilvret vägrar att lämna – 20 graders sträcket förutom då det det dyker ännu lägre. Det känns som att det tar ”ett kvarts sekel” att klä sig själv och hundar inför varje gång vi skall ut och några längre övningar då hundarna är stilla är inte att tänka på, framförallt inte för Birka.

Jag måste ändå säga att hundarna klarar kylan väldigt bra så länge de är i rörelse och har en förstärkning med ett lättare värmetäcke. Precis som för oss är kyla utan vind inte så svårt att uthärda men om det är – 20 och det drar det allra minsta så blir det betydligt knepigare att tolerera. Det är ytterst sällan jag ser att de besväras av köldkramp i tassarna, egentligen bara då det fallit lätt ”fluff-snö” som trycks in i tassarna. När det händer räcker det att jag tar av mig en vante och värmer genom att hålla runt hela trampdynan och trycka in fingrarna mellan tårna en kort stund så släpper det. Därefter springer de utan problem vilket gör att jag sällan sätter sockor på dem eftersom det händer max 2-3 ggr under en längre tur. Trots att de får rejäla ”mockasiner” så fastnar det aldrig snöklumpar i tassarna oavsett temperatur och snökvalitet som annars skulle vara en anledning att låta dem springa i ”strumpor”.

Igår var det en ”mellandag” med blida -8 grader men nu på morgonen hade temperaturen återigen krupit ned på -20 graders sträcket. Till veckan skall det dock enligt väderprognosen bli plusgrader men då i kombination med hård vind och nederbörd vilket troligen ödelägger möjligheten att ta sig ut på någon fjälljakt.

En fantastisk tur att se tillbaka till även om jag under vissa dagar och ”kyla veckorna” inte haft hållbara argument varför jag inte var idiot om någon kommit och frågat. Om temperaturen faller under några dagar eller nätter är det sällan ett problem att vistas ute utan att ha möjlighet att komma inomhus men om det fortsätter dygn efter dygn är det lite mer påfrestande. Under min långtur fick jag uppleva hur sliten man blir när temperaturen ligger på – 30 och därunder (enligt skoteråkare jag träffade hade jag haft under – 40 flera nätter) och inte stiger till mer än -25 mitt på dagen. Kroppen och psyket jobbar på helfart för att hålla värmen och planera för att ordna med mat och vatten för både mig själv och de fyrbenta, planera rutten och balansera kläder och tempo för att inte riskera att börja svettas och bli blöt. Misstag som leder till att bensinköket lägger av, utrustning eller kläder blir blöta eller att man går för länge innan man äter och dricker (man blir koko i huvudet av att inte äta) finns det inte plats för, marginalerna är små. Pulkan måste packas så att det går snabbt att få fram tält, förstärkningsplagg/vindsäck samt att ”energikickar” och vätska för både mig och hundarna måste vara lättåtkomligt och finnas till hands direkt vi stannar för paus eller för att slå läger. Man blir också väldigt medveten om vad det jag brukar kalla ”ködtrött” innebär dvs att kroppen tappar energi och man känner sig konstant sliten. Det är då det är då dags att så snart det finns möjlighet att komma inomhus och vila under några dagar.

Jag fick ibland frågan vad jag fördrev tiden med i tältet på kvällarna…smälte snö till vatten på bensinköket och fyllde på termosar som med väl åtskruvat lock placerades i botten på min sovsäck för att innehållet skulle vara flytande dagen därpå. I övrigt så tillbringade man tiden i sovsäcken och sov bort tiden för att spara energi och hålla värmen. Om både man själv och hundarna skall må bra under en längre tur framförallt då vädret inte varje dag är som i Svenska Turistföreningens reklam för fjällen handlar det om struktur, planering och ”tänka före”.

Ju senare det blev på säsongen desto fler ljusa timmar på dygnet, desto fler soltimmar och lunchen blev inte endast en snabb energikick från en termos och energibars utan någon timme på en solsluttning av och till på en barfläck. Kalla nätter och soliga dagar gav också fint före och det gick att färdas långa sträckor utan större ansträngning. Vattenförsörjningen som är så primär gick allt lättare i takt med att snön innehöll alltmer vatten och isen började släppa på vattendragen så att det gick att fiska upp färskvatten. Sådana där dagar och veckor när man bara inte vill se ett slut på turen utan bara fortsätta och som gör att man glömmer när det varit jobbigt och gör att man alltid har en plan för en ny tur.

(bilder ovan) Inför långturen designade jag dressar till hundarna, en variant för att springa i som skyddade de centrala men också mer utsatt delarna och en variant att sova i. Sovdressen var sydd i ullmaterial, militärfilt som fodrats med stuvbitar från ullfrottè och springdressen var sydd i powerstretchmaterial som fodrats med avlagda tunna ullunderställ med påsydda ben för att undvika att det tryckte in snö i dräkten.

(bilder nedan) Härliga dagar under långturen med tre av våra fyrbenta, fina minnen att bevara från de hundar vars tassar tystnat vid min sida men som för alltid finns i mina tankar.

Tanken var att komma ut på någon toppjakt och ev. kanske om föret medgav även lite hundjakt. Nu blev det varken eller framförallt på grund av att vi tvåbenta skiftade av varandra med en ”knallförkylning” som vi ärvde från min avdelning på sjukhuset men också på grund av de bistra temperaturerna. Efter juldagarna blev det dock lite drägligare temperatur och vi kom ut på några skidturer uppe på kölmarkerna. Snötillgången räckte till men föret var bottenlöst så någon hundjakt var inte att tänka på. Dock var det roligt att se så mycket spår efter både skogshöns och längre upp på de högre partierna av kölarna både spår och mindre samlingar med ripor som flydde på håll.

För Birka var det en första introduktion i ”stugliv” och en första försmak på våra kölmarker. Då vi anlände till stugan dagen innan julafton var det dräglig temperatur utomhus och mindre komfortabelt inomhus efter veckor med sträng kyla. Birka fann snabbt ut att det var smart att krypa in i en Jervensäck med foder och ligga helt stilla till kaminen börjat värma upp den -13 gradiga luften. Hon blev också kvick på att krypa tillbaka under våra täcken efter frukost och invänta att tempen steg från +10 grader till acceptabel rumstemperatur.

Birka som i början av januari uppnår en ålder av fem månader fick följa med på rastningsturerna i skogen runt stugan och kortare skidturer. Livet i stugan ger ypperlig chans att träna kontakt, inkallning, vänta på sin tur och att följa lös bakom mig då jag i stort sett aldrig använder ett koppel på någon av hundarna. Träningen blir också i den miljö där allt detta skall funka under jakt. För mig är det allra viktigaste vid jakten att mina hundar jagar MED mig och därför förstärker deras vilja att hålla kontakt och att tycka att det är meningsfullt att arbeta tillsammans med mig redan från tidig ålder.

När David frisknade till så hann vi med en introduktionstur för Birka i vår ”hundkälke” upp på kölmarkerna. Hon hoppade från första stund direkt in i kälken där hon både fick åka tillsammans med de andra hundarna men även på egen hand då jag körde en del av sträckan uppe på kölarna på skidor med Ran och Aras på drag. Att skumpa runt i vår inbyggda kälke verkade inte bekomma henne det allra minsta. Hittills är vi nöjda med den mentalitet som Birka uppvisat. Fortsatt är hon snabb på att avreagera vid reaktion i nya miljöer eller vid oväntade händelser och har också lätt att finna sig tillrätta och koppla av.

Även om det inte blev någon hundjakt förutom fågelarbeten på skogshöns som låg under snön bredvid våra uppkörda spår så orkade jag trots förkylning ut på relativt långa skidturer med hundarna. Ran verkar ha hämtat sig helt och hållet och orkade utan problem turer på runt 20 km där hon och Aras fick växla mellan att gå på drag och springa lösa. Hundar har en otrolig återhämtningsförmåga men kanske också för att de lever i nuet och inte lägger energi på att oroa sig som vi tvåbenta gör allt för ofta. För henne existerade inte mardrömshelgen för några veckor sedan och hon förstod inte varför jag följde henne med orolig blick och letade minsta tecken på att hon inte mådde bra eller verkade överansträngd.

Någon större ”jaktlycka” hade vi inte haft trots att snön kom tidigt och det varit kallt från oktober och riktigt bistert från början av november. Troligen har vi helt enkelt placerat dem ”fel” i förhållande till mårdarnas ”jaktstråk” men vi skall tillbaka lite längre fram och då flytta befintliga samt placera ut fler. Denna gång åtlade vi om och placerade ut två fällor till på markerna. Några fällor hade också slagit igen, troligen beroende på att det under någon dygn innan jul varit plusgrader och tung blötsnö hade dunsat ner på taken. Att fånga mård i fällor är inte direkt som att fånga råttor och vi läser därför alla artiklar vi hittar med uppslag hur man lyckas. Det troliga är att det inte finns något bra sätt då tipsen är olika och råden kring åtelmaterial skiljer sig stort.

Vi ser nu fram emot ett nytt oskrivet år då vi hoppas att de planer vi har för både hundar och jakt faller in och gärna några oväntade och positiva överraskningar i tillägg.

Sedan början av november har vi nog haft mer vinter än vi haft på väldigt många år, temperaturen har de flesta dagar legat från -16 grader ner till runt -30 under de värsta dygnen, snötäcket är ca 60 cm. Ett fåtal dagar har vi haft med -4 till -7 grader men inte en dag med plusgrader. För Birkas del har det varit en tuff start häruppe i norr och hon har de dagar temperaturen ligger under -15 på sig dubbla täcken för att hålla värmen då vi är ute. Då Ran fått tagit det lugnt efter omgången på Djursjukhuset och Birka är för ung har Aras fått följa med på skidturerna i hemma skogen, han har sett ut att uppskatta både ”egen tid” och att vara ute trots kylan. Lite ovant känns det dock att vi på grund av snödjup och kyla ha avslutat jakten så tidigt denna höst då vi under de senaste åren blivit vana att kunna jaga långt in i december. Aras har dock inte ”skruvat av” nosen utan kastar runt i stånd av och till, hittills enbart på legor i snön men troligen har vi precis skrämt iväg fåglarna som reagerar på sättningar i snön när vi närmar oss.

Ran har hämtat sig fint och har under veckan som gått inte uppvisat några symtom på varken obalans i tarm eller sviter av den sekundära pankreatiten. Vi har trots allt låtit henne ta det lugnt men under de senaste dagarna har hon fått börja med att springa med på de korta turerna med Birka. Hon står fortsatt på veterinärfoder men har fått trappa upp mängden till normal energinivå vilket uppskattas då hon har återfått sin normala aptit.

Under förra veckan bjöd Avelskommitten in till digitalt möte för diskussion av utkastet till RAS (rasspecifika avelsstrategier) ett dokument som skall ligga till grund för rasens utveckling och skall innehålla mål och handlingsplaner. Det blev intressanta diskussioner under mötet som berörde flera delar bla hälsa, bruksegenskaper, utvärdering av kullar, bredd av avelsbas m.m. Det mynnade ut i en del intressanta åtgärder. Bland annat jobbar man nu på att implementera en enkät för sjukdomsanmälan som skall ligga tillgänglig på nätet där hundägare, uppfödare och hanhundsägare kan gå in och anmäla sjukdom hos egen hund eller avkommor. Tanken är att det på sikt skall ge en tydligare bild av vilka sjukdomar som finns inom rasen och om de återfinns oftare inom vissa linjer. Detta kan både var till hjälp för uppfödare vid val av kombinationer av föräldradjur och göra det lättare för valpköpare som söker information. Det kan också ge en bild av vilka undersökningar och dokumentation som skall krävas att hundar som skall gå i avel behöver och vilka som avkommor bör genomgå. Dokumentet finns att läsa på vorstehklubbens hemsida under raser och korthårig vorsteh.

https://studio.youtube.com/video/gbHtTYegF-M/edit

Birka är nu fyllda 4 månader och hon känns fortsatt balanserad så det ska bli roligt att jobba vidare med henne och se vilka bruksegenskaper som hon besitter och hur jag klarar att förfina dem. Just nu lägger vi grunderna för vidare dressyr med några för mig viktiga moment, stadga, kontakt, samarbete i att hämta och avlämna och inkallning. Stadga dvs kunna sitta och lugnt vänta på sin tur tränar jag dels vid matskål och dörr men också korta sekvenser när mina äldre hundar får arbetsuppgifter. Hämta och avlämna får hon träning i genom att lyfta upp saker från golvet och ge mig samt hämta en liten minidummy som jag lägger ut. Kontakt tränar jag dels att få henne att titta på mig och be om lov vid matskål, dörr och när jag ger henne lov att springa iväg då vi är ute. Inkallning tränar jag vid rätt tillfällen när vi är ute och jag har börjat att lägga in min inkallningssignal på visselpipa då det är lämpligt. Jag har givetvis anpassat övningarna utifrån vad man kan förvänta sig av en 4 månaders valp och det handlar om korta sessioner då förmågan att koncentrera sig är ganska kort hos en så ung individ. För mig har det alltid varit naturligt att börja med enkla övningar tidigt, likväl som att valpar kan lära sig mycket ”skit” så kan de även lära sig bra saker.

Onsdag förra veckan när jag var ute på skidtur med de fyrbenta fick Aras och Ran som vanligt växla mellan att gå på drag och springa lösa. Inte helt ovanligt fann Ran hästbajs som hon stoppade i sig en del av innan jag var framme och skickade iväg henne. Birka som inte var riktigt lika snabb fick i sig någon smula och Aras som gick på drag fick inte vara med på ”festen”. Natten till torsdag mådde Ran inte helt bra utan ville ut och äta gräs innan hon tillslut spydde upp en ”gräskorv”, inte helt ovanligt efter intag av hästbajs. Efter det mådde hon helt fint och torsdagen förflöt utan att hon visade tendens till att hon inte mådde bra. Natt till fredag väckte hon oss på småtimmarna och ville ute men sedan var det lugnt. Dock ville hon inte ha frukost och var fortsatt orolig. Vid morgonrastningen forsade avföringen ur henne som vatten och då jag kollade hur den såg ut så liknade det ”kaffesump”…blod? Tänkte dock att nja den var nog färgad av något hon ätit, själv sprang hon vidare och lekte glatt med valpen.

Någon timme senare tog jag Birka och Ran för en kort rastning innan jag skulle åkte för att köpa skonkost hos veterinären till Ran då hon hade diarrè. Eter lite lek sätter hon sig för att bajsa igen, samma forsande diarrè men denna gång är det inte frågan om det är blod i innehållet eller ej – en stor mängd vattentunn blodfärgad avföring. Det blev veterinärkontakt med en gång och vi fick en tid hos Dille veterinärklinik för en koll. Blodvärdena var ok dock med ett lätt förhöjt infektionsvärde och positivt på pankreasenzym vilket indikerar påverkan på bukspottkörteln. Efter någon timme på kliniken då Ran fått vätska intravenöst samt smärtstillande läkemedel återvände vid hem eftersom hon varken verkade speciellt påverkade eller haft någon mer diarrè. Vad det gällde det förhöjda värdet för pankreasenzym har inte Dille utrustning för mer än att tala om ifall det är positivt eller negativt vilket gör att det hamnar i en gråzon om det är pankreatit eller inte. Den kliniska bilden med uppvisande av symtom får därför styra i väntan på svar för ett exakt värde då de måste sända provet till extern lab. Då Ran var lugn och inte såg ut att må nämnvärt dåligt tog vi därför beslutet att inte fortsätta till djursjukhuset.

Under kvällen ville Ran fortsatt inte ha någon mat men verkade dock lugn. Senare på kvällen blev hon orolig och då jag tog ut henne kom en ännu större mängd vattentunn blodfärgad avföring. Nu vågade vi inte var hemma längre utan ringde Djursjukhuset och anmälde att vi kom in akut. Under natten blev Ran allt sämre och vi fick skriva in henne för övervakning med intravenös tillförsel av vätska, stoppande läkemedel och smärtstillande. Därefter följde en orolig natt för oss på hemmaplan innan vi fick besked av veterinären under lördag förmiddag att Ran levde men dessvärre inte svarade tillfredsställande på behandling. Nya värden var tagna som visade fortsatt lätt förhöjda infektionvärden och förhöjt pankreasezym i parameter med pankreatit. Efter att ha gått vidare i undersökningar med röntgen med kontrast där det konstaterades att det inte var en ileus(tarmvred) eller främmande kropp som stoppade upp och orsakade symtomen fick hon fortsatt behandling med läkemedel och vätska intravenöst.

Efter att ha tillbringat både lördag och söndag med Ran på kliniken då hon fått följa med oss hem under lördag natten (men då det visade sig att hon inte var tillräckligt bra så att vi fick återvända söndag morgon) kunde vi äntligen se en klar förbättring på söndag kväll. Äntligen kunde vi kunde packa med hela ”familjen Knas” som supportrat på patientrummet och Ran och bege oss hem. Natten till idag måndag var helt lugn, i morse började hon äta på egen hand och avföringen som kom under förmiddagen var normal. Hon är fortsatt trött och sliten men rastypiskt nog kan hon såklart tänka sig lite lek med valpen under de korta rastningarna.

Det jag både uppskattar och tycker är svårt med individer som har rastypiska egenskaper för vorsteh är deras ”förmåga” att fortsätta att arbeta och verka helt normala trots att de egentligen inte är friska eller har skadat sig. Samtidigt är det just deras fantastiska arbetsglädje och att de inte ”viker ner sig” för att det tar emot lite som jag gör att jag väljer denna ras. Dock är svårigheten att läsa av dem och söka veterinärvård i tid då man får en ”dålig magkänsla”.

Det är långt till Hamburg…och lika långt tillbaka hem igen. Förra fredagen startade jag med natt tåg från Östersund för att mellanlanda hos bekanta i Skåne innan vi fortsatte till Brunsbek (2 mil från Hamburg) på söndag morgon. Självklart hade det varit både billigare och enklare att fått valpen levererad per flyg men varken jag eller uppfödaren ville sända en 15 v valp i en ”låda” på flyget. Dessutom ville jag få en bild av hur hemmiljön såg ut som Birka tillbringat de första 15 veckorna i. Visserligen hade jag fått mängder av foton och filmer under veckorna som gått men det är trots allt något annat att själv besöka och se tiken som Birka är efter, halvsyskon och övriga hundar som finns i familjen. En eftermiddag och kväll hos uppfödaren gav mig intrycket av att hon fått en mycket bra start i livet.

Efter en hotell övernattning hämtade vi upp Birka hos uppfödaren och fortsatte därefter 6 timmar med bil upp till Skåne. Det blev en snabbintroduktion bland tre nya hundar innan vi fortsatte resan 10 timmar med tåg upp till Östersund. Sammanfattningsvis måste jag säga att mitt intryck av Birka är en otroligt balanserad valp, hon hanterade den långa resan med ro, större delen av resdan låg hon i ryggläge och sov. Endast då hon behövde göra sina behov blev hon orolig och det löste vi en gång mellan vagnarna på sängunderlägg med baksida av plast. Tåget från Lund var givetvis försenat och tåget norrut fick ett hastigt spårbyte vilket resulterade i att jag sprang tillsammans med en 15 v valp genom hela centralstation i Stockholm som var fullpackad med folk som drog sina väskor på hjul. Trots att hon bara träffat mig under ett dygn följde hon mig med fullt förtroende och utan att tveka bland fötter och rullande väskor. Av och till ville hon stanna upp och titta men uppvisade inte oro utan var snarast nyfiken, ett reaktionsmönster väldigt likt vår egen Aras i den åldern.

Här hemma har Birka inom ett dygn blivit en medlem i flocken och anpassar sig fint till husets regler. Aras har växt på sig och sätter numera gränser vilket han inte gjorde mot Ran och valparna i hennes kull. Ran både fostrar och leker med valpen och är den som Birka oftast kryper ihop mot då hon är trött. Till att börja med får Birka lära sig det mest elementära dvs att nej inte är förhandlingsbart, att en av hennes viktigaste uppgifter är att hålla reda på och följa mig och flocken då vi är ute på promenad samt att vänta på tillåtelse vid dörren och matskålen. Det skall bli spännande att följa hennes utveckling och se hur jag kan tillvara ta hennes egenskaper och förhoppningsvis forma henne till en fungerande jakthund.

Om en vecka befinner jag mig i Tyskland för att hämta vår nya flockmedlem vilket skall bli otroligt spännande. Det blir en lång resa men jag kommer att mellanlanda på både upp- och nedväg hos blivande valpköpare i Skåne. Hela resan i ett sträck hade nog blivit lite i tuffaste laget för en 15 veckor gammal valp med spring i benen.

Oavsett kommer det att bli en stor omställning för Birka som lämnar gröna fält och + grader till nästan meterdjup snö och minusgrader. Hundar är flockdjur och det ligger såklart i deras natur att snabbt anpassa sig så jag är ganska övertygad att det bara tar ett par dagar innan hon funnit sig tillrätta.

Det känns dock som att jag hämtar en väldigt trygg och socialiserad valp som vuxit upp en stabil miljö tillsammans med andra hundar vilket är en god grund att att bygga vidare på. Alla valpar är högst oskrivna kort oavsett vad föräldradjuren har presterat i form av meriter. Arvet är en del, miljön den sedan formas i kommer att till mycket stor del avgöra vilka egenskaper som den kommer att visa såväl jaktligt som mentalt. Jag hoppas att jag kommer att kunna ta tillvara på denna lilla nya individ och forma henne till en fin jaktkompis och fungerande hund i vardagen.

Vintern har verkligen tågat in med full kraft över Jämtland, så här mycket snö och så tidigt har vi inte haft på de senaste fem åren. Mina planera på ytterligare jakt får anstå till att snön har packat ihop lite och erbjuder ett före som inte innebär crawlrörelser för att hundarna skall ta sig fram. Temperaturen har hittills hållit sig på drägliga minusgrader men till veckan lovas det lite ”ryss-kyla” vilket också är tidigt på året.

Då jakt inte heller är tänkbart nere på våra kölmarker eftersom att det fallit minst lika mycket om inte mer snö i Härjedalen har jag hundarna sysselsatt oss med att att försöka hålla uppe våra motionsslingor i skogen. Vi planerar dock att tillbringa jul- och nyårsledighet i vår stuga vid Norrälven och kanske det blir en första sväng ner redan under första advent. För två jular sedan hade vi fantastisk jakt på kölarna MED hundarna. Myrmarken var hårdfrusen och ovanpå låg ca 20 cm snö vilket gjorde att vi kunde gå på skidor och hundarna färdas rätt obehindrat. Det var första gången som jag varit med om att vi kunde fälla orrtuppar på stånd den tiden på året. I år verkar det bli ett ”normalt” år, dvs simdjup snö och helt omöjligt för hundarna att ”klämma fast” fåglarna som löper undan ovanpå snön. Oavsett kan vi jobba med våra mårdfällor för att göra det vi kan för att reducera predatortrycket och borga för skapa stabilitet i fågeltillgången.

Även om vi gjorde vår sista sväng på kölmarkerna tredje veckan i oktober känns det på något vis som att jaktsäsongen fick ett snabbt slut. Kanske beroende på att vi under de senaste åren haft snöfritt långt in i decemeber istället för som det ofta kan bli ett ”mittemellan” före där det varken funkar att gå på skidor eller använda kängor. I år var det bristande skare och halvfrusen myrmark som satte första stoppet och sedan kom det då snö i mängder. Trots allt känner jag mig väldigt nöjd då vi har haft en riktigt bra höst på skogen med våra hundar och tillägg någon fin dag på fjället. Förhoppningen finns att det blir brukbart före innan säsongen är slut så att vi kan få någon fler jaktdag och att vårat nytillskott kan få en första bekantskap med sitt kommande ”yrke”.

Jag har äntligen påbörjat arbetet att strukturera och uppdatera kennelns hemsida. Ett arbete som jag försökt göra plats för under lång tid men som blivit nedprioriterat i förhållande till jakt, hundträning, fjällturer och ja..jobb för att finansiera vårt liv med våra hundar. Samtidigt söker jag själv ofta information via hemsidor vilket kan ge bra kunskap om det man vill veta mer om…i alla fall om de är uppdaterade.

När jag bläddrar i gamla bilder väcker det fantastiska minnen från jakt, fjällturer, valpkullar och det vardagliga livet tillsammans med våra fyrbenta men också sorg och saknad över de tassar som tystnat vid vår sida. Jag inser också att hundar och då framförallt vorsteh varit en del av mitt liv i nästan 30 år..

Jag hoppas att jag inom några veckor fått struktur och aktualiserat hela sidan så att de som är intresserade hittar den information de söker.

Åren går men minnena består..