Av och till blir man bryskt påmind om hur skört allting är…att det är bara ett ”ett litet skutt” mellan liv och död och att det ofta är tillfälligheter som styr om det går väl eller inte.
Onsdag förra veckan när jag var ute på skidtur med de fyrbenta fick Aras och Ran som vanligt växla mellan att gå på drag och springa lösa. Inte helt ovanligt fann Ran hästbajs som hon stoppade i sig en del av innan jag var framme och skickade iväg henne. Birka som inte var riktigt lika snabb fick i sig någon smula och Aras som gick på drag fick inte vara med på ”festen”. Natten till torsdag mådde Ran inte helt bra utan ville ut och äta gräs innan hon tillslut spydde upp en ”gräskorv”, inte helt ovanligt efter intag av hästbajs. Efter det mådde hon helt fint och torsdagen förflöt utan att hon visade tendens till att hon inte mådde bra. Natt till fredag väckte hon oss på småtimmarna och ville ute men sedan var det lugnt. Dock ville hon inte ha frukost och var fortsatt orolig. Vid morgonrastningen forsade avföringen ur henne som vatten och då jag kollade hur den såg ut så liknade det ”kaffesump”…blod? Tänkte dock att nja den var nog färgad av något hon ätit, själv sprang hon vidare och lekte glatt med valpen.
Någon timme senare tog jag Birka och Ran för en kort rastning innan jag skulle åkte för att köpa skonkost hos veterinären till Ran då hon hade diarrè. Eter lite lek sätter hon sig för att bajsa igen, samma forsande diarrè men denna gång är det inte frågan om det är blod i innehållet eller ej – en stor mängd vattentunn blodfärgad avföring. Det blev veterinärkontakt med en gång och vi fick en tid hos Dille veterinärklinik för en koll. Blodvärdena var ok dock med ett lätt förhöjt infektionsvärde och positivt på pankreasenzym vilket indikerar påverkan på bukspottkörteln. Efter någon timme på kliniken då Ran fått vätska intravenöst samt smärtstillande läkemedel återvände vid hem eftersom hon varken verkade speciellt påverkade eller haft någon mer diarrè. Vad det gällde det förhöjda värdet för pankreasenzym har inte Dille utrustning för mer än att tala om ifall det är positivt eller negativt vilket gör att det hamnar i en gråzon om det är pankreatit eller inte. Den kliniska bilden med uppvisande av symtom får därför styra i väntan på svar för ett exakt värde då de måste sända provet till extern lab. Då Ran var lugn och inte såg ut att må nämnvärt dåligt tog vi därför beslutet att inte fortsätta till djursjukhuset.
Under kvällen ville Ran fortsatt inte ha någon mat men verkade dock lugn. Senare på kvällen blev hon orolig och då jag tog ut henne kom en ännu större mängd vattentunn blodfärgad avföring. Nu vågade vi inte var hemma längre utan ringde Djursjukhuset och anmälde att vi kom in akut. Under natten blev Ran allt sämre och vi fick skriva in henne för övervakning med intravenös tillförsel av vätska, stoppande läkemedel och smärtstillande. Därefter följde en orolig natt för oss på hemmaplan innan vi fick besked av veterinären under lördag förmiddag att Ran levde men dessvärre inte svarade tillfredsställande på behandling. Nya värden var tagna som visade fortsatt lätt förhöjda infektionvärden och förhöjt pankreasezym i parameter med pankreatit. Efter att ha gått vidare i undersökningar med röntgen med kontrast där det konstaterades att det inte var en ileus(tarmvred) eller främmande kropp som stoppade upp och orsakade symtomen fick hon fortsatt behandling med läkemedel och vätska intravenöst.
Tankarna går – hur hade det gått om vi inte åkt in så snabbt? Var det att vi hann uppfatta allvaret med en gång som gjorde att det det gick väl denna gång?
Efter att ha tillbringat både lördag och söndag med Ran på kliniken då hon fått följa med oss hem under lördag natten (men då det visade sig att hon inte var tillräckligt bra så att vi fick återvända söndag morgon) kunde vi äntligen se en klar förbättring på söndag kväll. Äntligen kunde vi kunde packa med hela ”familjen Knas” som supportrat på patientrummet och Ran och bege oss hem. Natten till idag måndag var helt lugn, i morse började hon äta på egen hand och avföringen som kom under förmiddagen var normal. Hon är fortsatt trött och sliten men rastypiskt nog kan hon såklart tänka sig lite lek med valpen under de korta rastningarna.
Det jag både uppskattar och tycker är svårt med individer som har rastypiska egenskaper för vorsteh är deras ”förmåga” att fortsätta att arbeta och verka helt normala trots att de egentligen inte är friska eller har skadat sig. Samtidigt är det just deras fantastiska arbetsglädje och att de inte ”viker ner sig” för att det tar emot lite som jag gör att jag väljer denna ras. Dock är svårigheten att läsa av dem och söka veterinärvård i tid då man får en ”dålig magkänsla”.