Det är långt till Hamburg…och lika långt tillbaka hem igen. Förra fredagen startade jag med natt tåg från Östersund för att mellanlanda hos bekanta i Skåne innan vi fortsatte till Brunsbek (2 mil från Hamburg) på söndag morgon. Självklart hade det varit både billigare och enklare att fått valpen levererad per flyg men varken jag eller uppfödaren ville sända en 15 v valp i en ”låda” på flyget. Dessutom ville jag få en bild av hur hemmiljön såg ut som Birka tillbringat de första 15 veckorna i. Visserligen hade jag fått mängder av foton och filmer under veckorna som gått men det är trots allt något annat att själv besöka och se tiken som Birka är efter, halvsyskon och övriga hundar som finns i familjen. En eftermiddag och kväll hos uppfödaren gav mig intrycket av att hon fått en mycket bra start i livet.
Efter en hotell övernattning hämtade vi upp Birka hos uppfödaren och fortsatte därefter 6 timmar med bil upp till Skåne. Det blev en snabbintroduktion bland tre nya hundar innan vi fortsatte resan 10 timmar med tåg upp till Östersund. Sammanfattningsvis måste jag säga att mitt intryck av Birka är en otroligt balanserad valp, hon hanterade den långa resan med ro, större delen av resdan låg hon i ryggläge och sov. Endast då hon behövde göra sina behov blev hon orolig och det löste vi en gång mellan vagnarna på sängunderlägg med baksida av plast. Tåget från Lund var givetvis försenat och tåget norrut fick ett hastigt spårbyte vilket resulterade i att jag sprang tillsammans med en 15 v valp genom hela centralstation i Stockholm som var fullpackad med folk som drog sina väskor på hjul. Trots att hon bara träffat mig under ett dygn följde hon mig med fullt förtroende och utan att tveka bland fötter och rullande väskor. Av och till ville hon stanna upp och titta men uppvisade inte oro utan var snarast nyfiken, ett reaktionsmönster väldigt likt vår egen Aras i den åldern.
Här hemma har Birka inom ett dygn blivit en medlem i flocken och anpassar sig fint till husets regler. Aras har växt på sig och sätter numera gränser vilket han inte gjorde mot Ran och valparna i hennes kull. Ran både fostrar och leker med valpen och är den som Birka oftast kryper ihop mot då hon är trött. Till att börja med får Birka lära sig det mest elementära dvs att nej inte är förhandlingsbart, att en av hennes viktigaste uppgifter är att hålla reda på och följa mig och flocken då vi är ute på promenad samt att vänta på tillåtelse vid dörren och matskålen. Det skall bli spännande att följa hennes utveckling och se hur jag kan tillvara ta hennes egenskaper och förhoppningsvis forma henne till en fungerande jakthund.
