Balans och koordination – något jag tänkt satsa lite mer på i under mellansäsong
Mellansäsongsträning innebär för oss lågintensiv träning med jogging i sele, lös på sidan, korta dopp för svalka så länge vattnet är för kallt för längre simturer, styrketräning med klövjeväskor, spårträning och apport i alla former. Något jag tänkt satsa lite mer på i år är att regelbundet lägga in korta pass med balans- och koordinationsträning som komplement till allsidig motionsträning i terrängen.
Intervall/fartträning under joggingtur – lite lösträning efter myrkanten med snabba rusher efter ett svalkande dopp i badtjärnen som precis ”öppnat” för säsongen.
Vid större delen av motions-/konditions och styrketräningen är det vanligtvis de stora muskelgrupperna som tränas. Men under jakt ställs också krav på att hunden skall kunna röra sig smidigt i obanad terräng, tåla hård belastning utför branta sluttningar, snabba rörelser/kast i sidled och tempoväxlingar. Att träna de små stabiliserande och lednära musklerna kan fungera skadeförebyggande men övningarna ger också mental stimulans under den mer lågaktiva tiden på året. Ett sätt att lägga upp träningen är att utforma den som cirkelträning vilket innebär att varva olika övningar i en följd i form av stationsträning. De olika övningarna syftar till att koncentrerat träna olika muskelgrupper och tillåter att de går att studera hundens styrkor och svagheter mer i detalj. Till exempel är coremuskulaturen lika viktig för hunden som för oss för att undvika ländryggsproblem och oblans i rörelse. En övning som tränar hundens buk-, länd-, långa rygg- och bakbensmuskulatur är ”sit-ups”, dvs hunden sitter balanserat på rumpan och lyfter framtassarna från underlaget. Inte helt lätt för alla hundar – prova så får ni se.
Styrketräning med klövjeväskor, stabiliserande bla för bogleder och carpalleder(hundens handlov).
Vid pulsmätning visade det sig att vid träning där hunden fick bära klövjeväskor med lätt last ökade pulsen mellan medel till hög belastning (beroende på terräng), dvs samma som hunden får upp vid löpning bredvid cykel. Skritt med klövjeväskor i terräng är betydligt mer skonsamt och ger mindre slitage än löpning bredvid cykel efter tex grusväg.
Träning handlar ju egentligen om kroppens sätt att anpassa sig till den belastning den utsätts för, därför måste träningen varieras om den skall ge effekt. Skillnaden med träning för hund och människa tycker jag är att man får vara lite mer uppfinningsrik när det gäller hundarna eftersom de vanligen inte styrs av samma motivation och målsättning som oss tvåbenta.
I onsdags blev det ”slut på vintern”. Ett kraftigt regn kombinerat med plusgrader dygnet runt förvandlade det underbara vårvinterföret till slush som troligen inte kan återgå till brukbart före även om vi får några kalla nätter. Trots allt fick vi några underbara dagar och turer på på vårvinterfjäll. De deprimerande dagarna från slutet av februari och fram till påsk med plusgrader, regn och hård vind övergick under efterföljande veckorna till kalla nätter och flertalet soliga dagar vilket gav tillfälle att njuta av ”den femte årstiden”.
När vinterjakten är slut fortsätter vi med att gå kortar och längre turer, ofta med övernattning i tält.
Och härliga turer i skogen på skaren med kaffekokning på barfläckarna
Vintersäsongen för mig är en möjlighet till att förlänga jaktsäsongen på fjäll men också en härlig tid att göra kortare och längre turer med hundarna på skidor med allt vad vi behöver för någon dag eller vecka i packat i pulkan. Att färdas tillsammans med mina fyrbenta med enda målet att njuta av vårvintern är ett härligt sätt att bibehålla fysisk form, stärka ”lagkänslan” tillsammans med hundarna och bara ”få vara” i lugnet och stillheten. Möjligheten att få ta del av årstidernas växlingar till skogs och till fjälls är en viktig del i mitt liv med hundarna.
Mara min turkamrat på otaliga turer fanns med även denna säsong vilket troligen med tanke på att hon nu fyllt 11 år är den sista på långturer.
Ett generationsskifte är på gång, Ran som blivit två år i början av maj har haft sin första ”riktiga” vintersäsong och för Mara som fyllde 11 i mars är det troligen den sista på längre turer. Ran har gjort ett fint jobb då hon fått gå ”i led” med Aras, dvs längst fram. Mara har trots ålder jobbat på bra och bidragit fint med både muskelstyrka och sin erfarenhet i ”spannet”. Bland de hundar som finns i huset idag är Mara den enda som är kvar av dem som var med på min fem veckor långa tur genom Norsk-Svenska fjällkedjan för ett antal år sedan. Min förhoppning är att någon vinter framöver kunna återupprepa någon liknande långtur. Det skiljer 3 år mellan Aras och Ran så förhoppningsvis kommer det att innebära att de två kan gå tillsammans på längre turer i flera år framöver. ChaCha som tyvärr skadat sig under mars månad går på aktiv rehabilitering med mål att kunna återgå som jakthund åtminstone i skog.
Otso under en dag på fjället då jag hade honom ”till låns”
Under våren har kullsyskon till Ran varit aktiva med jakt och träning till fjälls. Norske Pondus (Atle) har fått chansen till fin träning i Liernefjällen väster om Valjöbyn. Från husse har vi fått rapport om att Pondus utvecklats bra, finner och preciserar ripor, lugn på tillsägelse och arbetar oförtrutet på oavsett väder och före. Dante (Ahto) har fått möjlighet till både jakt och träning i Jokkmokksfjällen under vintern och våren vilket givit resultat. Gaia har fått flertalet dagar på fjället trots olämplig tid för löp och också varit på fjällkurs i Ljungdalen för Mattias Westerlund (Hundskolan Vision). Jag har fått möjlighet att se Gaia och kan konstatera att dagarna på fjället under vintern har medfört att hon idag är helt klar över sin uppgift och att det nu bara fattas lite finslipning inför hösten. Det är otroligt roligt att se utvecklingen då hon gått från klarhet till klarhet. För Ran som har fått flertalet jaktdagar under vintern har det efter jaktslut mest handlat om ”spontanträning” när tillfälle har givits under skidåkning. Jag fick tillfälle att låna med mig Otso under några timmar vilket var en positiv upplevelse. Han är den i kullen som varit minst i kontakt med fågel men uppvisade trots det samma grundegenskaper som jag sett genomsyrar hela kullen. Förmåga att nyttja vind och terräng för att BÅDE finna och precisera ripor, ett lugn inför vilt och stor arbetslust.
Vårvintern bjuder ofta på ”spontanträning” under turer på fjället. Det är svårt att ”koppla av” näsan på hundarna när jaktsäsongen är slut.
HD A på båda höfter, först ut i kullen att ha röntgats.
Norske Pondus (Atle) är som vanligt först i kullen med att uppvisa resultat. För ca 3 veckor sedan fick jag mail från husse som berättade att Pondus röntgats med HD A på båda höfter. I slutet av maj är Ran, Gaia och Otso inbokade för röntgen vid Djursjukhuset i Östersund och jag kryssar fingrarna för samma fina resultat. Hittills har vi haft runt 80% röntgat i kullarna, alla resultat med HD A och ED 0.
Isen har precis släppt från mindre tjärnar flödet är högt i strömmande vattendrag så det får gå ännu en tid innan det är dags för badsäsong.
Apporten, något som jag börjar träna och befästa tidigt, Ran 3 1/2 månad trainee under premiärjakt i skogen 2019.
Nu väntar en mellansäsong innan den riktiga bad- och barmarkssäsongen börjar. En tid som ger välbehövlig vila och återhämtning för hundarna innan uppbyggnaden inför jakt startar. Mellansäsongen ger tid att finslipa på apport och lydnad något som kanske fått hamna lite åt sidan under vintern. För vår del så kommer vi att inrikta träningen mot viltspår eftersom vår ”gamling” Storm inte finns med oss denna höst. Troligtvis kommer Mara att få överta hans roll men även de andra hundarna skall få ordentlig genomträning. Norske Pondus är godkänd viltspårhund i Norge och kommer att starta fler prov under sommaren som träning inför höstens klövviltsjakt.
Aras hösten 2020
Under sommaren är det en kull planerad mellan vår Aras och Norrbaggens Zina, parning troligen under juni-juli. Det blir otroligt spännande då jag också själv har planer på att använda honom till en kull tillsammans med min fodertik Terra (Mercus Noblesse) som jag köpte in förra sommaren. Det ska bli roligt att om allt lyckas få möjligheten att jämföra valpar ur två kullar efter honom. I helgen skall jag träffa valspekulanter på svensk sida som tagit kontakt och visat intresse för planerad kull trots att vi inte gått ut med någon information ännu. För närvarande håller jag själv på att fundera på om jag har möjlighet att behålla en valp då jag tror att kombinationen kan bli intressant ur både jaktligt och mentalt perspektiv.
Smolk i bägaren, regeringens beslut om förkortad jakttid för ripa och tidigareläggande av älgjakten.
Till sist….något som känns otroligt oroande, regeringens beslut om ändrade jakttider. Beslutet om tidigare start på älgjakten och att Lst i respektive län själva får bestämma om det skall vara något brunstuppehåll kommer troligen, åtminstone för oss i Jämtland att medföra en än mer reducerad möjlighet till jakt på fjället. I tillägg kom dråpslaget om förkortad vinterjakt vilket i princip innebär slutet för en förlängning av höstsäsongen. Innan den 15 februari skall man ha tur om väder, temperatur och före medger mer än någon dags jakt. Beslutet ser också ut att ha grundats på remisser och påtryckningar från idealistiska föreningar snarare än vetenskapliga fakta. Det är skrämmande när politiker och statsråd faller för att fatta beslut utifrån sina egna värderingar istället för att grunda dessa på forskningsresultat och remisser från egen expertmyndighet, i detta fall Naturvårdverket. Att skilja på människor utifrån ursprung och ”rastillhörighet” har provats otaliga gånger i historiskt perspektiv, ett misstag som inte behöver upprepas med den kunskap om vart det leder som vi har idag.
Året startade med en lång period av mycket låga temperaturer, kvicksilvret låg ”fastfruset” runt -20 tll -25 grader under två månaders tid. Eftersom det inte blåste nämnvärt under den tiden låg snön djup på fjällsluttningarna. Av och till fick vi någon jaktdag med dräglig temperatur men mestadels blev det korta turer med väl påklädda hundar.
Problemet kall djupsnö och ”hundkläder” som tillåter hunden att utföra sina behov utan att det ”sipprar” in snö har jag inte löst tillfredsställande ännu. Den senaste ”produktutvecklingen” var att jag tillverkade en liten ”pungpåse” till Aras för att undvika att han förfryser sina ”ädlare” delar. Till min min förvåning fungerande den över förväntan, dvs höll emot att det sipprade in kallsnö under 3-4 timmars pulsande i djupsnö.
När sedan kylan släppte förvandlades föret till bottenlös sockersnö varvat med partier med skarp skare och stora barfläckar. Vädermässigt dominerade hårda sydvästvindar och nederbörd i form av regn eller snöblandat regn. Trots allt klöste vi oss ut några avslutande dagar i Jämtland innan vi beslöt oss för att ge upp för den här säsongen.
Skygga ripor krävde bra hundjobb…och bra skytte
Första längre fjällturen med pulka, stark insats av Camilla som inte hade skidåkning högst på listan för lite drygt ett år sedan.
Som vanligt förlängde vi vinterjakten med avslutning i Västerbotten eftersom jakt på ripa är tillåtet två veckor längre där än i Jämtland. Med på turen den här gången var Camilla, nybliven jägare och vorstehägare. Dessvärre löpte deras egen tik Gaia (syster till vår Ran) och fick stanna hemma med husse den här gången. Under de fyra dagarna tillsammans fick vi en fin tur upp till stugan, två jaktdagar med okej väder och en ovädersdag. Dagar som bjöd på svettig klättring i fjällsluttningarna efter skygga ripor, bra hundjobb, utmanande skytte och belöning i form av ripmiddag framför sprakande brasa i stearinljusets sken.
Ran visar i år att hon har fått betydligt större erfarenhet vilket gjorde att hon hanterade de skygga vinterriporna betydligt bättre än förra året.
Jag fortsatte sedan ytterligare 11 dagar tillsammans med Aras och Ran. Mara som även hon valt att löpa under en olämplig tid fick åka hem med Camilla för att Aras skulle slippa ha henne i närheten under höglöpsdagarna. Följande dagar blev vädermässigt en fortsättning på hur säsongen avslutades i Jämtland, dvs snabba kast mellan sol och och oväder, mestadels relativt hård vind men däremot slapp vi nederbörd i form av regn. Föret var dock under förutsättningarna helt ok även om det låg skarp skare i sydvästlutningar. De sista dagarna kom det ytterligare snö som lade sig som ett mjukt lager ovanpå och skonade tassar och ben på hundarna. Riporna hade till största del samlats i stora flockar inför spelperioden och var svårt att komma tillräckligt nära dem. Trots allt blev det ett antal lyckade situationer där jag fick fälla för hundarna. Jag hade också med mig en 22:a med nyinköpt kikarsikte som jag nyttjade på korta morgon- eller kvällsturer när hundarna fick vila. De två första skotten som var på nära håll blev fullträff vilket höjde mitt självförtroende enormt. Sedan följde otaliga bom då avstånden blev långa när jag försökte åla mig fram i position utan att skrämma iväg de skygga riporna som satt som vita konsumkassar i träden.
Troligen det sista året som Mara följer med på längre jakttur där vi går ut med skidor pulka då hon nu uppnått ålder av 11 år.
Sammantaget bjöd Västerbotten på en fin avslutning på vinterjakten på ripa med härliga naturupplevelser, intensiv samvaro med hundarna och fina jaktögonblick. Aras visar att han nu kommit upp i den ålder där erfarenheten talar, Ran är på väg upp på sin bana till allt skickligare jakthund och Mara är trots sin ålder av 11 år i god form för både lång transport ut till jaktmarken, jakt i varierande terräng och före samt hanterar skygga ripor med självklarhet. Som vanligt då jag avslutar en tur är det ett motstånd att bege sig hem och direkt börjar tankarna fokusera kring planering av nästa tur.
Att transportera sig ut på jaktmarkerna på skidor med allt man behöver i pulkan tillsammans med sina fyrbenta kompisar ger för mig en härlig upplevelse. Extra roligt att få introducera en ny person och se intresset vakna för fler turer.
Snabba kast i vädret gav flera ofrivilliga vilodagar och ställde krav på flexibilitet och ändrade planer. En av fördelarna att vara ute under längre tid.
Lite jaktlycka av och till…
Härliga naturupplevelser
Med rätt prylar för både två och fyrbenta funkar det fint med någon tältnatt av och till även under vinterjakt.
En fin men lite kylig tur hem efter härliga 14 dagar tillsammans med hundarna på fjället.
Nu har Storm återförenats med din syster Bris, hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen på andra sidan regnbågsbron.
För fjorton dagar sedan kom den dagen då jag var tvungen att införliva mitt löfte till Storm att ge hjälp att korsa Regnbågsbron. Det löfte som jag avger till alla valpar när de drar sitt första andetag i min hand att de också skall få vila sitt huvud i mitt knä när den dagen kommer då jag måste ta avgörandet att släcka livslågan för att undvika fortsatt lidande. Jag lovar dem att vara stark nog att ta avgörandet att förkorta livet när det inte finns något hopp eller återvändo och inte behålla dem av ren egoism. En erfaren veterinär sade till mig en gång, ”idag är en sådan dag som du känner dig som den sämsta hundägaren. När du orkar får du istället tänka på alla andra dagar ni haft tillsammans då du förmodligen var en av de bästa hundägarna”. Jag tror aldrig att man kommer undan tankarna att utgången kunde ha varit annorlunda om man sett tecknen, ”varit mer uppmärksam” eller tagit andra beslut. Nu har du återförenats med din syster Bris, hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen då du var den sista som tog farväl. En sådan hund som Storm med så många av de egenskaper som jag önskar samlade i en och samma hund kommer jag nog aldrig att få uppleva igen. Storm var den hund som har varit min följeslagare på alla längre äventyr, funnits vid min sida under de största svårigheterna i livet och givit mig otaliga fantastiska jaktdagar i såväl skog som på fjäll. Han var flockens obestridliga ledare och skapade stabilitet och trygghet för såväl valpar som nykomlingar i flocken. Du visade mig också vad genuina vorstehegenskaper stod för och hur lätt många moment fungerar när dessa finns på plats. Efter 15 år och några veckor finns du inte längre vid min sida, ett slutgiltigt farväl men du har lämnat ett avtryck som aldrig kommer att blekna. Sov gott min vän och jag önskar att jag inte vore en bland de mest sekulariserade svenskar som finns så att jag kunde tro att vi kunde återförenas igen på andra sidan.
I mitt minne finns otaliga fantastiska jaktdagar vi hade tillsammans i såväl skog som på fjäll då du vanligen bjöd på jaktbara situationer från att du var ung till riktigt gammal.
Antal turer vi gjorde tillsammans har jag tappat räkningen på men det jag vet är att du var en fantastisk ledarhund och turkamrat på alla långa äventyr vi delade.
Sist men inte minst med en stabil mentalitet som gjorde att du fann dig i alla situationer och var en självklar ledare i flocken som deltog i fostran av valpkullarna.
Mercus Noblesse (Terra) ett relativt oskrivet kort vars utveckling vi följer med spänning (Bild Liv Ljungström-Hagström)
Nu äntligen en liten presentation av vårat nytillskott på kenneln Meracus Noblesse(arbetsnamn Terra). Under förra året började jag se mig om bland kennlar i våra nordiska länder på jakt efter en valp med linjer som skulle vara intressanta att kombinera med de vi själva har. I första hand ville jag köpa en tikvalp för planerad avel med vår egen hanhund Aras. Vid valet hade mentalitet som passar vår livsstil och vårt sätt att hantera hundarna högsta prioritet men även våra krav på en jakthund och det sätt som vi vill använda vorsteh vid jakt stor betydelse vid valet av föräldrar.
Meracus Monza (Noblesse mamma) och Fiona KS von der Königsleite (Noblesse mormor) vattenapport
Fiona KS von der Königsleite (Noblesse mormor) vid duvjakt
Efter en tids sökande med djuplodande i både linjer, uppfödare bakom och rundringande bland referenser och tidigare valpköpare så föll valet på en planerad kull hos MercusKennel (meracus.fi) i Finland. För mig är det viktigt att träffa åtminstone en av föräldrarna till valpen samt gärna tidigare avkommor eller syskon till föräldrarna innan parning. I augusti 2019 åkte jag över för att träffa kennelägaren Helena Behm och hennes hundar. Ett stort tack till Helena som bjöd in mig att bo hos henne vilket gav möjlighet att se hundarna både i hemmet och dagliga livet samt under duvjakt, apportträning, rapportträning med bringsel och motionsrundor. Det samlade intrycket var stabila hundar med mentalitet som jag önskade samt med en hög men kontrollerad jaktlust. Helenas inriktning på avel kändes också som att den stämde bra överens med vår egen. Vi ställde oss på kö på i första hand tikvalp vid planerade parning på Fiona under hösten. Tyvärr gick den parningen om intet och strax därefter konstaterades Fiona ha en elakartad tumör med spridning. Eftersom jag träffat Fionas dotter Monza och sett kullbror Midas på jaktprov i Sverige ställde vi oss på kö för tikvalp vid nästa planerade parning på Monza under våren 2020.
Den 5 maj i år (precis på året efter att Ran föddes) kom vår nya lilla stjärna till världen.
I maj i år fick vi till vår glädje erbjudande om en tikvalp i kullen efter Mercus Monza och Gauner vom Siedenfeld (https://jalostus.kennelliitto.fi/frmKoira.aspx?RekNo=FI33115%2F20&R=119). På grund av utbrottet av Covid-19 så fanns det inte möjlighet att åka över för att se valparna men Helena sände kontinuerliga uppdateringar om kullen, enskilda valpar samt både bilder och filmer. Det blev en lång väntan på att få hem valpen till Sverige. På grund av stängda gränser blev det en hel del fixande och trixande och vi sänder ett stort tack till Helena som transporterade upp valpen från södra till norra Finland samt till den sjuksköterska som tog med den över gränsen och överlämnade till mig i Umeå på resa söderut.
Det är nog svårt att finna en bättre fodervärd än Rasmus om önskemålet är att ge bästa förutsättningar för att valpen skall utvecklas till en brukbar jakthund
Valpar bär med sig en uppsättning gener, vilka egenskaper de sedan visar upp som vuxen tror jag till stor del har formats av deras uppväxtmiljö.
Redan innan jag ställde mig på kö och tingade valp hade jag bestämt att valpen skulle få sitt hem hos en fodervärd eftersom jag också behållit en valp från ChaChas sista kull året innan. Jag hade turen att ha kvar kontakten med en av mina valpspekulanter som visat intresse för valp ur Aras kull för 4 år sedan men tyvärr inte hade möjlighet att ta valp då. Så trots att det satt hårt inne att lämna iväg lilla Noblesse som fick arbetsnamnet Terra så visste jag att att hon skulle få de allra bästa möjligheterna att utvecklas till en jakthund hos Rasmus. Möjligheter som jag själv inte skulle kunna erbjuda då vi har fem hundar i huset varav alla fortsatt är med på jakt och tiden därmed inte räcker till för att ta tillvara på valpens egenskaper och ge de bästa förutsättningarna.
Terra tillbringar av och till ett antal dygn hos oss förr att jag skall kunna följa hennes utveckling fram till vuxen hund.
För att jag skall kunna följa Terras utveckling fram till vuxen hund och bilda mig en egen uppfattning om vilka egenskaper och vilken mentalitet Terra besitter får hon av och till tillbringa ett antal dygn hemma hos oss. Planen är att att ta en kull på henne tillsammans med Aras då hon blivit 2 1/2-3 år och jag behöver därför se henne för att veta om jag tror att det kommer att bli en passande kombination.
Terra är en social unghund som brukar innebära att de har en stor inneboende grundtrygghet
Terra finner sig snabbt tillrätta och anpassar sig i flocken då hon är på besök.
Jag har under hela tiden upplevt att Terra besitter fler av de mentala egenskaper jag värderar högt dvs en stor inneboende grundtrygghet som gör att att hon är social och snabbt finner sig tillrätta bland nya hundar och i nya miljöer. Trots att hon är relativt självsäker så så är hon lyhörd och tar till sig tillrättavisningar från både mig och hundarna i huset. Hon är nyfiken och undersöker gärna nya fenomen även om hon just nu verkar vara inne i en ålder då hon har lite starkare reaktioner på nya ting. Det positiva jag ser där är att när hon avreagerat så är hon färdig och ignorerar det hon reagerat på vid nästa tillfälle.
Ett starkt viltbegär/viltintresse samt en rejäl kämparglöd, 4,5 kg rävdymmy är inte ett problem vid 7 månaders ålder.
Terra har redan från att hon kom haft stort intresse för att bära och ett stort viltintresse/viltbegär och har därför inte tvekat oavsett om hon skickats att hämta en skata eller kråka istället för en hönsfågel. I helgen då hon var hos oss skickade jag henne att hämta min 4,5 kg tunga rävdummy för första gången vilket hon inte tvekade en sekund att göra. Detta är egenskaper som jag värderar högt och som vi själva har i våra linjer och därmed vill bevara.
Terra 7 månader i kontakt med vittring av skygga orrtuppar
Det blir spännande att följa Terras fortsatta utveckling och hur hon kommer att lära sig att hantera fågel under våren då riporna är mer samarbetsvilliga hon är tillräckligt gammal för att det skall gå att lägga mer allvar i träningen. Hittills har hon uppvisat mycket fin kontakt, lyhördhet och vilja till samarbete vilket är en mycket god grund men i takt med att hennes jaktlust ökar kommer hon troligen precis som alla hundar med stort viltbegär att behöva en del styrning.
Senhöstjakt som i år inte bara ställde krav på hund och skytte utan också förmåga att inte ge upp trots upprepade och långa avlysningar
Summering av senhöstjakten har varit att avlysningarna på statlig mark har fortsatt på nästan samma nivå som under första delen av jakten. Vanligen har större delen av jaktområdena avlysts och med kort varsel. Vi har envist fortsatt att boka in oss och tagit chansen att komma ut på ledig tid även om flera av våra turer har fått ställas in då ett mail dimpt ner i mailkorgen kvällen innan när ryggsäckarna stått färdigpackade…Jakten och livet med våra stående fågelhundar är för oss ett levnadssätt som vi vägrar ge upp i första taget. Trots allt har vi fått många fina dagar och stunder tillsammans med våra hundar som vi nu i mörkertiden när dagarna blir allt kortare kan glädjas åt.
Ran vår unghund har denna höst fått relativt många dagar i skog och visar nu på senhösten det givit henne erfarenhet att hantera skygga skogsfåglar.
Lika spännande varje gång då hunden står i skogen, orre- tjäder- ripa?
Inget slår spänningen att springa med på en löpa i skogen, men jisses vilket svårt skytte..
Vi har förmånen att ha tillgång till egna skogsmarker i både Jämtland och Härjedalen och har därför ändå haft möjlighet att komma ut trots avlysningar. Det som varit roligt med att jaga så mycket i skogen har varit att se hur hundarna drar ihop söket för att hålla kontakten. Av och till då vi inte haft så mycket fågel kan jag ha behövt vända dem på visselsignal men i takt med antalet dagar i skogen har det blivit färre gånger. Speciellt roligt har det varit att följa Rans utveckling då hon snabbt blivit duktig på att hantera de betydligt svårare och skyggare skogsfåglarna. Hon är väldigt kommunikativ och man kan se hur hennes öron spelar då hon hör att man närmar sig. ChaCha är fortsatt våran drottning vad det gäller fågelhantering, i skogen märker man verkligen hennes kvalité. Storm som om två månader fyller 15 år har fortsatt gnistan kvar och förmågan att alltid plocka fram fågel och bjuda på jaktbara situationer.
Storm en hund som trots hög ålder fortsatt finns med vid jakt.
En stor fördel med skogjakten…möjligheten att laga varm mat över en värmande eld.
ChaCha våran drottning vad det gäller fågelhantering
Under Oktober har snön kommit och gått för att återigen lägga sig först i slutet av november som var en ovanligt varm månad. Vi fick chansen till en fin jakt tillsammans med Gaia syster till Ran i mjuk snö och lagom temperatur innan snön smälte bort efter första snöfallet i oktober. Det är roligt att se hur unghundarna utvecklas och vilka egenskaper som verkar återfinnas hos flertalet av individerna i kullen. Gaia har utvecklats fint sedan jag såg henne förra vintern och presterade också ett stånd på de skygga riporna. Lite fler fågelkontakter så kommer hon bli alltmer säker på sin uppgift. Vi har nu kommit in i den period som skott tillfällena blir få och jaktturerna blir mer en form av hundträning men desto roligare är det då det lyckas. Dygnet har allt färre ljusa timmar så nu ser vi fram emot när det vänder om lite drygt 3 veckor och vi återigen kan se fram emot allt längre dagar. Förhoppningar finns inför både toppfågeljakt och fina dagar på fjället innan denna säsong är till ända.
Gaia med husse på snötäckt fjäll i Oktober
Det första snöfallet tinade bort under oktober och jakten på vita ripor blev allt svårare på barmark
När det lyckas på senhösten är det extra roligt, framförallt då det är en unghund som bjudit på jaktsituationen.
Efter en varm och snöfri november återvände vintern i under den sista veckan i månaden, Mara sträcker ut på hårfrysta och snötäckta myrar
Ran en första advent – en osannolikt vacker dag på fjället även om solens strålar är sneda och dagen kort
Med största sannolikhet har det väl inte undgått någon som försökte jaga på statlig fjällmark i Jämtlandslän att det i år har varit mer avstängda jaktområden än det troligen funnits fog för. Att ca 47% av Sveriges area skall behövas för att ca 200 renskötande samer skall kunna ”livnära” sig på älgjakt för ”husbehov” och renskötsel förefaller något absurt… Vi har gjort det bästa av situationen och försökt få ut så mycket som möjligt av den korta period som fågeljakten är riktigt bra även om det såklart har inneburit att tidigare planer fått göras om ett flertal gånger.
Skogsfika med kaffe kokat över öppen eld är en av faktorerna som talar för skogsjakten
I tjärnarna uppe på de höglänta myrmarkerna finns under tidig del av jaktsäsongen även en hel del änder.
Bekvämt boende i någon av de gamla fäbodstugorna är ännu en av fördelarna med skogsjakten.
Första veckan av säsongens jakt förlade vi i skogen dels på grund av att vi fick ett mycket högt lottnummer i det ”stora riplotteriet” som tyvärr fortsatt existerar och medför att vi som bor ca 30 minuter från statlig mark ofta får stå och se på när andra får ”förmånen” att jaga…En annan och betydligt trevligare orsak till att vi valde skogen är att vi i år har en unghund (Ran) som vi ville ge bra förutsättningar och introduktion i skogsjakt då skogshönsen blir alltmer skygga längre fram på säsongen. Dessvärre var det få kullar med tjäder och orre men desto fler ripkullar ute på de mer öppna myrområdena. En stor fördel med skogsjakten för oss är kort transportsträcka ut på markerna, möjligheten till bekvämt boende i vallstuga ute på kölarna eller i vår egen stuga vid älven och inte att förglömma möjligheten att laga mat över öppen eld vid lunch. Trots allt hade vi en härlig vecka tillsammans med hela ”hundfamiljen”.
Andra veckan tillbringade vi tillsammans med de två yngre i tält i Hotagensjfällen då det där fanns områden som låg utanför lotteriplatserna. Under andra veckan har jakttrycket som skapats på dessa områden pga lotteriet lugnat sig något eftersom de flesta vill ut under de första dagarna. För att komma ut på markerna blev det några nätter i tält tillsammans med våra två yngsta hundar Ran och Aras. Tyvärr hade vi inte tillräckligt många dagar med hundpassning för de äldre för att vi skulle hinna ut dit vi brukar och provade därför nya marker. Hundarna fick jobba ordentligt för de ripor de hittade men skötte dem i gengäld så bra att vi fick fälla vid i stort sett varje fågelkontakt.
Följande veckor fram till första oktober har jag haft förmånen att ha varit helt fri, något jag inte varit under de senaste tre åren på grund av studier. Under dessa veckor pendlade jag mellan skogen och fjällen och fick njuta av både relativt god tillgång på fågel och underbara höstfärger. Hundarna har jobbat bra men trots allt har det som vanligt varit extra roligt att se Rans utveckling och att de fina fågelarbetena som hon presterade under vinterjakten som ledde till fällning inte var en tillfällighet. Smolk i bägaren har återigen såklart varit alla avstängningar som gjorde att ”spontaniteten” i att välja jaktdagar och område efter väder totalt spolierades trots den långa ledigheten.
En fördel att kunna erbjuda de som har sin första stående fågelhund att fälla över äldre färdiga hundar. ChaCha säger inte nej till en bra skytt.
Ross visade under de tre dagarna han var på fjället att han kommer att kunna ge en hel glädje till sina ägare under kommande jaktdagar.
Under några dagar fick jag sällskap av Ross med husse och matte på fjället. Otroligt kul att se en så snabb utveckling och hur de egenskaper som denna unga hund som aldrig satt sin tass på fjället bär med sig gör att så mycket faller på plats efter tre dagar. Egenskaper som att direkt lägga upp ett fjällsök med nyttjande av vind i fin kontakt med sin förare och den tredje dagen kunna prestera flera klockrena stånd trots alltför hård vind. Detta gör att man som uppfödare både gläds åt egenskaper som nedärvts men även åt valpköpare som verkligen tillvaratagit dem på ett så fint sätt. Jaktsäsongen är inte slut och jag hoppas få se mer av både Ross och hans kullsyskon under resterande del.
I slutet av augusti anlände en ny liten ”stjärna” på kenneln, en tik från Mercus kennel i Finland som går under arbetsnamnet Terra (Meracus Noblesse). Hon bor hos fodervärd men kommer även att tillbringa en hel del tid i vår flock. Vi är hittills nöjda med det vi sett och det kommer att bli otroligt spännande att följa henne fram till vuxen hund. Mer info kommer i inlägg längre fram
I och med mitt arbete i Norge som tillåtit mig att åka över gränsen har jag haft chansen att följa Atle (Pondus) utveckling mot jakthund. Under den gångna helgen som var min sista på jobb innan lång ledighet fram till 1 oktober fick jag under några timmar se Atle under fjällträning på ett av de öppna träningsområdena. Precis som Ran arbetar han med hög intensitet och nyttjar vinden fint även om han inte varit i så mycket i fågel som Ran har varit. Han har förmåga att koncentrera sig och sänka hastigheten och utreda på ett lugnt sätt då han kommer i vittring. Med lite mer erfarenhet tror jag att han kommer att bli en trevlig jaktkamrat. Alte har under sommaren också startats och gått till 1:a pris på blodspår. För att bli godkänd eftersökshund i Norge krävs också godkänt resultat på ”färskspår” vilket innebär att hunden skall följa ett färskt spår efter klövvilt (vanligen älg) i minst 30 minuter. Planen är att att de skall genomföra testen med Atle innan älgjaktsstart så att han kan nyttjas som eftersökshund.
Mara med längtan i blicken ute på de vidsträckta myrmarkerna i Härjedalen
Innan min arbetshelg hade jag en vecka ledigt som vi tillbringade med blåbärsplockning, skogsturer upp på de höglänta myrmarkerna och iordningställande av stugan inför jaktstart om en vecka. Dagtid låg temperaturen på 21-24 grader så det fick bli tidiga morgnar vid motion av hundarna.
Ran i väntan på att ”öppna vattnet” inför elitklass
Under min ”lediga vecka” var jag provledare för eftersöksprov i Sveg. Otroligt roligt men riktigt slitsamt med 13 starter i 25 grader och sol. Det var kul att se flera nya ansikten bland de startande och också flera unga förare som kom till start för första gången. Resultaten blev en blandad kompott av riktigt höga poäng till godkänt i de två momenten spår och vatten. Vattnet var det moment som var mest utslagsgivande då det bjöd på svårigheter i form av svårforcerade näckrosor och en något annorlunda bild med igång från en myrkant och apportfågeln dold på land istället för tjock vass i elitklass. Själv startade jag varken Ran eller Aras då det gått på i stort sett full poäng vid sina två starter i två klasser, dock fick de hjälpa till med att ”öppna vattnet” inför de olika klasserna. Ran fick också en riktig genomkörare på blinda apporter då hon fick hämta in de änder som några unghundar inte hittade rätt på bland näckrosorna. Med detta stänger jag boken för träning av spår och vattenmomenten för det här året och kommer nu att lägga krutet på att finslipa formen på hundarna inför jaktstart.
Förhoppningsvis öppnas gränsen mellan Norge och Sverige innan det blivit alltför sent på säsongen så att jag får möjlighet att se mer av Norska Atle både under jakt och eventuellt jaktprov.
Sensommar, slutet av juli början av augusti den tid som vanligen innebär start av hundarna på de årliga eftersöksproven. Tiden för träning av hundarna har varit begränsad i och med att jag pendalat på jobb i Norge. Jag är väldigt glad över att våra hundar har stor vilja att arbeta, apportera och villigt simmar. Vi har trots allt hunnit med ett antal träningstillfällen i grupp, något som är viktigt då fler hundar och förare medför både störningar och passivitetsträning i väntan på ”sin tur”.
Gaia avlämning vid spår. Resultat 8-8 ukl ordinarie eftersök Åsarna
Atle (Pondus) 2:a pris ukl apportprøve i Meråker/Norge
Ran och Gaia vid lokalklubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna, 1: och 3:a i unghundsklass
I år har vi haft förmånen att ha haft tre ur den senaste kullen till start på eftersöksprov i unghundsklass. Först ut var Atle med ägare Jon-Sverre som gick till ett 2:a Ukl på apportprøve i Norge. Gaia med ägare Anton och Camilla rodde hem resultatet 8 spår och 8 vatten i Ukl på klubben ordinarie eftersöksprov i Åsarna. Ett mycket bra resultat för en första start för både hund och ägare. Vår egen Ran ur samma kull har startat i öppenklass på särskilt eftersök med resultat 10 spår och 10 vatten, på samma prov fick halvbror Aras 9 spår och 10 vatten i elitklass. På klubbens ordinarie eftersöksprov startade vi vår Ran i unghundsklass med resultat 10 spår och 10 vatten och provets bästa unghund. Aras startade i öppenklass under samma prov med resultat 10 spår och 10 vatten och blev 2:a bästa hund i sin klass.
Förutom eftersök har Atle också visats upp på utställning som slutade med ett mycket gott resultat, 1:a Juniorklass, 1:a junior konkurrens, CK och BIR. I Sverige har det inte funnits möjlighet att anordna någon utställning ännu vilket innebär att det inte visats upp någon fler hund ur den senaste kullen. Vi är oerhört tacksamma för valpköpare som vill visa upp sina hundar på prov men också för att vi därutöver ofta får möjligheten att följa unghundarnas utveckling under träning och jakt.
I väntan på att det blir tid för att börja släppa hundarna på lös/jaktträning i markerna håller vi deras kondition uppe genom att de får springa med på turer med mouintainbike, löpning, vandring samt simträning och apportträning. Längtan inför kommande jaktsäsong är stor och vi ser fram emot en premiär i skog och kanske också på fjäll. Starter på höstens jaktprov har också börjat planeras.
Stor vattenpassion genomsyrar även denna kull precis som våra tidigare. Något som underlättar både vid motion, jakt och eventuella apportprov.
Efter en helvetiskt varm period på flera veckor då vattenträning erbjöd den enda njutbara aktiviteten har temperaturen sjunkit till mer brukbart, åtminstone för hundträning. Längtan till hösten är stor och på cykeltur till jobbet kl. 06.00 i morse kändes luften för första gången lite rå vilket gav en föraning av kyliga morgnar och klar luft. I år är första hösten på tre år som jag äntligen är ledig från jaktstart till slutet av september, Jag ser verkligen fram emot att både jaga över våra hundar men också möjligheten att se avkommor ur senaste kullen som denna höst har sin första riktiga jaktsäsong.
Trampa myrar tillsammans med hundarna ger fin träning för såväl två som fyrbenta inför jaktstart.
Sommaren har rullat på med allsidig träning trots värmen. Fysisk aktvitet har förlagts på morgon och förmiddag efter rundor som erbjudit bäckbad och simning i tjärnar med jämna mellanrum. All fysträning av våra hundar förlägger vi i skogs- och fjällterräng som erbjuder samma underlag som de kommer att jaga på till hösten vilket innebär att de får träna samma muskelgrupper som de sedan kommer att använda. Det enda som vi inte uppnår under sommarträningen är de tidsmässigt långa passen som det vanligen blir vid starten av jakten då dagarna består av många ljusa timmar. För att undvika skador får man helt enkelt utgå från hundens träningsnivå och sedan ”go slow” hur mycket man än längtat till jaktpremiären.
Atle (Pondus), innehar samma egenskaper som de övriga i kullen, vattenpassion, hög jakt och arbetslust samt intresse av att bära vilt.
Sommartid innebär också apportprov och träning inför proven. I år har vi haft sällskap av Rans syster Gaia, det har varit fantastiskt kul att följa både hur apporten och samarbetet mellan henne och husse utvecklats. I och med att jag arbetar inom norsk sjukvård har jag undantag från inreseförbudet i Norge vilket inneburit att jag haft förmånen att få träffa en av kullbröderna (Atle). Av de fyra hundar som jag sett på nära håll i kullen och på de rapporter jag fått från övriga så verkar vattenpassion, stort viltintresse, intresse av att bära och gripa samt hög arbetslust även genomsyra denna kull. Hög jaktlust, arbetslust och viltintresse innebär att denna kull precis som våra övriga kräver en fast hand och tydliga ramar för ett gott samarbete.
Härliga löppass i skogen, fin träning, dock har det varit varmaste laget fram till för en vecka sedan.
Hösten ser ut att bli intressant, åtminstone i skogen. På våra löppass genom obanad terräng har vi skrämt upp bra med skogsfågel. Förhoppningsvis har flera av dem legat på ägg och nu fått möjlighet att kläcka dem, Den varma perioden borde ha varit gynnsam då den inte varade under så lång tid att det blev helt uttorkat i markerna. Någon brist på ”flygfän” är det definitivt inte vilket borgar för god födotillgång. Löpturer samt mountainbiketurer i skog och på fjäll ger fin fysträning men också tillfälle att träna lydnad trots ibland stor retningar på nära håll av vilt. I början av juni då vi var på en helgtur till vår stuga i Härjedalen fick jag tillsammans med hundarna förmånen att se en helt röd älgkalv på stappliga ben.
Härligt med sommar…åtminstone för en kort tid.
Vackert på myrarna, ”flygfäna” ser till att vi håller uppe tempot även när det börjar suga i benmuskulaturen.
Fördelen med den varma perioden har varit att vattentemperaturen givit möjlighet till långa simpass
Ran knäckte precis som Aras efter två gånger hur man tar sig i och ur vår ”badtjärn” med en apport i munnen. Detta är tredje gången vi stannar till under en mountainbike runda för lite svalkande bad. Med två hundar så blir det dessutom lite gratis passivitets och lydnadsträning då de får arbeta en åt gången.
