Nu är vi redan inne i mitten av januari på det nya året. Jag hade tänkt lägga upp ett inlägg med en årskrönika av året som gått innan dess. Tiden blev dock för knapp då vi valde att åka direkt ner till vår stuga i Härjedalen efter att jag kom tillbaka från tio dygns jobb vid Sollefteå sjukhus i December och sedan åkte direkt tillbaka på jobb i Januari. Elva dygn i skogen över jul och nyår utan mobilnät, el, rinnande vatten, gatlysen utan annat sällskap än varandra och hundarna är fantastiskt då man kommer hem från en kaotisk tillvaro som numera är normaltillstånd vid en sjukhusavdelning (och säkert vid andra arbetsplatser också). Framförallt tystnaden i midvintermörkret är något man njuter av – det är så tyst ”att man hör naturen andas och sina egna tankar”.
Januari 2021 startade kallt som attan, flertalet dagar med temperaturer långt under brukbart för jakt.Vi försökte nyttja de få timmarna av dagsljus med korta turer uppe på Almåsaberget och de närmaste skogsknallarna där vi har jakt. Vi provade även nya vägnära jaktområden i Oldfjällen då vi inte har så långt dit från torpet i Almåsa.
Kylan höll i sig i stort sett under hela februari, åtminstone de dagar jag var fri från jobb och kunde ge mig ut. Det blev korta turer med väl påklädda hundar. Någon riktigt bra lösning på hur den kalla pudersnön inte skall krypa innanför hundkläderna har jag ännu inte hittat vilket begränsar möjligheterna till vinterjakt när temperaturen ligger lågt. De sista dagarna i februari övergick den stränga kylan över en natt till flertalet plusgrader dygnet runt, föret föll samman totalt och övergick till blött simföre.
Mara still-going…de sista kilometrarna av de dryga två milen till stugan.
Vinterjakten avslutades som tidigare år i Västerbottensfjällen under de första veckorna i mars. Denna gång i sällskap av Camilla (ägare till Gaia, syster till Ran)under de första dagarna. Sambo Anton fick bli hemma med Gaia som hade den dåliga smaken att förlägga sin höglöp vid denna tidpunkt. För Camilla var det den första vinterturen med pulka, den första ripjakten på snö och den första ripmiddagen. För Mara med sina 11 år på nacken var det troligen den sista vinterjakten, åtminstone den sista hon kunde följa med på då vi färdas ut med pulka en längre sträcka med hundarna på drag. Vädret var som vanligt lynnigt som det brukar i början av mars och vi fick både ”stugsittar” dygn när stormen skakade i väggarna, gråa dagar med snöfall och någon riktigt fin dag.
Camilla var efter de inledande dagarna tvungen att vända hemåt då jobbet kallade. För att spara på jaktdagar hade vi avtalat skjuts med en bekant med skoter från skoterleden några kilometer från stugan och tillbaka till bilen. Camilla fick med sig Mara då det kändes tryggast att få henne hem på ett säkert sätt och utan att belasta henne mer efter ett antal jaktdagar. Tillsammans med de två yngre hundarna Aras och Ran fortsatte jag sedan att jaga ytterligare lite drygt en vecka. Vi förflyttade oss lite i området och övernattade både i stuga och tält. Som vanligt då vädret klarnar upp blir nätterna kalla och vi fick nytta av vinterutrustningen, framförallt under tältnätterna. Jakten var som den brukar i mars, vissa dagar riktigt bra, andra då riporna samlats i stora flockar helt omöjlig.
Under mars månad var jag också tvungen att införliva det löfte jag givit min trotjänare Storm som följt mig vid min sida under drygt 15 års tid. Ett löfte som jag ger alla valpar då de drar sitt första andetag i min hand att att vara stark nog att ta avgörandet att förkorta deras liv när det inte finns något hopp eller återvändo och inte behålla dem av ren egoism. Jag lovar dem också att de ska få vila sitt huvud i mitt knä när de drar sitt sista andetag. Det är aldrig ett lätt beslut men denna gång var det ett extra tungt beslut. Storm var den hund som har varit min följeslagare på alla längre äventyr, funnits vid min sida under de flesta svårigheter i livet och givit mig otaliga fantastiska jaktdagar såväl i skog som på fjäll. Han var den obestridliga ledaren i flocken skapade stabilitet och ingav trygghet för såväl valpar som nykomlingar i flocken. Storm visade mig också vad genuina vorstehegenskaper stod för och hur lätt många moment fungerar när dessa finns på plats. Hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen på andra sidan regnbågsbron och Storm återförenats med sin syster då han var den sista som tog farväl i en kull där alla uppnådde minst 12 års ålder. En sådan hund som Storm med så många av de egenskaper som jag önskar samlade i en och samma hund kommer jag nog aldrig att få uppleva igen.
Påsken firade vi som brukligt i vår stuga i Härjedalen. Denna gång i sällskap av Camilla, Anton och Gaia. Tyvärr var föret inte det bästa över påsk då det dagarna innan hade varit milt och lite regn. Självklart sjönk temperaturen och det kom ett mjukt lager med snö ovanpå den hårda och skrovliga ytan då vårt sällskap åkt hem. Kölarna bjöd veckan efter påsk på lika fantastiska turer som tidigare år med sol och kok kaffe över en tjärvedsluktande eld. Vi fick även uppleva ett björnmöte med nyvaken nalle som dök upp 15 meter framför oss ur sitt ide och gnuggade vinterns sömn ur ögonen.
Om nu året började lite bistert så fick vi under april och början av maj igen fina vinterupplevelser med ränta. Stabilt väder och fantastiskt före, vi gjorde flertalet fina turer både i skogen uppe på de högre floarna och till fjälls. Först när jag planerade en veckas tur uppe i Västerbottensfjällen slog vädret om och omintetgjorde alla planer. Det blev istället några dagar i Jämtlandsfjällen med antal tältövernattningar i njutbart väder. Den sista tältturen på snö för året gjorde jag tillsammans med Ran och Aras i fjällen norr om Storlien. Flacka lättåkta fjäll som lockar till fler turer och då gärna in på norsk sida.
Under maj genomgick fyra hundar ur vår senaste kull (Kuksapirtin Ura- Fjällvittrans ChaCha) BPH beskrivning och en (Atle) MH då BPH inte finns i Norge. Ur kullen innan (Kuksapirtin Usva-Fjällvittrans ChaCha) har sex av åtta hundar beskrivits med BPH.
Juni och juli – månader då våra hundar aktiveras med mer lågintensiv träning och finputsning av spår och apportarbete. Under förra året blev Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) godkänd eftersökshund efter att ha klarat två 1;a pris blodspår och ett godkänt färskspår. Kullsystrarna Gaia och Ran startades på ordinarie eftersöksprov i Åsarna i juli respektive augusti med godkända resultat. Aras (Kuksapirtin Usva -Fjällvittrans ChaCha) blev bästa ÖKL hund på eftersöksprovet i Åsarna i Juli. Både Ran och Aras startades sedan även i EKL i augusti, Aras presterade trots att Ran var i löpen full pott på båda momenten. Ran däremot tvekade för första gången vid ett vattenarbete, kanske beroende på att hon dagen efter gick in i höglöp. Vår ungtik Terra (Mercus Noblesse) startades i UKL och klarade båda momenten med full poäng vid andra försöket.
Under augusti månad ställdes tre hundar från de två senaste kullarna ut på Vorstehklubbens utställning i Östersund. Bedömningen blev tre excellent vilket får betraktas som ett jämnt och godkänt resultat.
I mitten av augusti blev det så äntligen dags att släppa hundarna på träning. Vi gick uteslutande i skogen i Härjedalen och det såg lovande ut inför säsongsstart. Premiärveckan förlade vi dock till fjälls, en vecka att minnas både vad det gällde tillgång på ripa och väder. Förutom under vandringen till och från dalgången som skedde i hällregn hade vi uteslutande soliga dagar, ett antal även för varma. Det blev lång siesta mitt på dagen och jakt morgon och kväll. Som vanligt är största behållningen att se de yngre hundarna (i detta fall Ran och Gaia som är inne på sin andra säsong) utvecklas under intensiva jaktdagar. Vi gick till samma dalgång där vi tillbringat de flesta premiärveckor och vi blev som sagt inte besvikna. Rans syster Gaia fick tillsammans med ägarna Anton och Camilla verkligen en rivstart på säsongen och det var otroligt roligt att se hur hon tog stora kliv framåt mot färdig jakthund.
Efter första jaktveckan ”stängde fjället….eller åtminstone större delen. De senaste årens utveckling mot allt fler och mer omfattande avlysningar ”av renskötselskäl” och samernas ”egen älgjakt för husbehov” har eskalerat till oanad omfattning. Vi valde därför att i stort sett uteslutande jaga i skog under resterande del av säsongen förutom någon senhöstdag som vi fick möjlighet att ”besöka fjällen”. September bjöd på många fina dagar i skogen och våra yngre förmågor Aras och Ran visade att de båda innehade förmåga att både jaga på ett klokt sätt med god kontakt och hantera de svårare skogshönsen. Denna höst fällde vi första äldre tjädertuppen för Ran och om hon fortsätter att utvecklas kan hon nog efter något år komma upp i nivå med sin mor. Aras som har några fler säsonger i bagaget även om det har varit övervägande del på fjäll fixade fram otal fina möjligheter för oss att fälla orre, en fågel som kan vara lite svår att överlista, åtminstone de äldre fåglarna. Att vi i stort sett uteslutande förlade jakten till skogen betydde för våra äldre hundar ChaCha och Mara att också de fick betydligt fler jaktdagar än om vi varit till fjälls då skogsjakten är mer skonsam.
Vår jaktprovssäsong gick inte riktigt som planerat. Vid första skogsprovet i Arvidsjaur höglöpte Ran och provstarten gick därför om intet. Lokalklubbens två fjällprov fick ställas in då samtliga marker avlystes av ”renskötselskäl” och samernas ”egen älgjakt för husbehov”. Något som aldrig hänt under de år jag varit aktiv. Jag fick möjlighet att till en provstart var för Ran och Aras på ett särskilt skogsprov i Orsaskogarna i början av september. Tyvärr genererade det inte mycket mer än god kritik då fågeltillgången inte låg på topp under provdagarna.
Under hösten droppade det in rapporter från hundar ur både senaste och näst senaste kullen som visade på fina resultat både vad det gällde fågeljakt och eftersök. Otso (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) som hamnat lite snett och som jag omplacerade hos en tidigare valpköpare visade redan efter någon vecka att han innehade samma egenskaper som övriga i kullen då den nya ägaren fällt första orren för honom. När gränsen mot Norge öppnade igen fick vi besök av norskägda Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) och vi tillbringade en dag i början av oktober tillsammans till fjälls. Atle har precis som övriga i kullen flera drag som jag känner igen från ChaCha, med lite mer erfarenhet kommer han dessa att finslipas och han kommer med all sannolikhet att bidra till många fina jaktupplevelser till sin husse. Terra (Mercus Noblesse) har hos sin fodervärd fått möjligheten att utvecklas under hösten och det var riktigt roligt att under någon dag i september få se henne i aktion på skog.
Under året har fem av sex hundar ur vår senaste kull (Kuksapirtin Ura-Fjällvittarns ChaCha) HD och ED röntgats, samtliga med HD A och ED 0. Vi ligger i snitt på 65% (vissa kullar 80%) röntgade hundar i de kullar vi tagit fram, hittills endast med HD A. Vi hoppas att vi framtiden kan fortsätta att hålla samma statistik och resultat.
Oktober månad – en månad då det inte är ovanligt att snötäcket redan ligger alltför djupt och förhindrar jakt vilket innebär att varje möjlig dag måste ses som en bonusdag. Oktober 2021 kunde vi fortsatt jaga hela månaden på barmark med bara någon enstaka dag med lätt ”pudertäcke” upp på kölarna. Både ripa och skogshöns blev allt skyggare men Ran visade en otroligt fin utveckling under sin andra säsong. Hon fortsatte att anpassa sig och ge fina tillfällen för att fälla. Under denna månad började jag se mer och mer likhet mellan henne och hennes mormor Bris (syster till Storm) som jag tyvärr förlorade alltför tidigt. De sista dagarna i Oktober steg temperaturen till tvåsiffriga plusgrader och hundarna tog sitt sista bad i tjärnen den 30 oktober, något jag inte varit med om något tidigare år.
Då det fortsatt inte kommit snö i början av november, något som är ovanligt blev det en sista sväng till våra marker i Härjedalen. Det är otroligt stilla i skogen i november, naturen har börjat gå till vila och jakten är verkligen en utmaning. Dagar då den bleka novembersolens strålar lyser över horisonten ”glöder” myrmarken trots att all annan färg har falnat. Natten mellan åttonde och nionde november föll snön, jag och Mara gjorde en sista tur till fots på kölmarkerna och satte upp den första mårdfällan. I november fick vi tillfälle att göra den första jaktturen på skidor i Offerdalsfjällen. En kall start i – 15 grader men drägliga -5 uppe på fjället. Återigen varje jaktdag denna tid på året är en bonus.
Vi avslutade året med elva dagar över jul och nyår i vår stuga i Härjedalen. Tyvärr låg temperaturen nere runt -20 grader flertalet dagar och lägre nattetid. Turerna ute med hundarna fick anpassas efter temperaturen och det blev många timmar med ”stugmys”. Vanligen ligger snön för djup för att det skall gå att jaga med hund uppe på kölmarkerna men slutet av förra året hörde till ovanligheterna. Uppe på kölmarkerna hade det varit hård vind och ute på de öppna myrmarkerna hade snön delvis blåst iväg och delvis packat ihop så att hundar kunde springa nästan obehindrat. Vi fick någon fin jaktdag då vi fick möjlighet att fälla orrtuppar för både Ran och Aras på fina arbeten. Ett fint avslut på de gamla året och nu blickar vi framåt mot 2022.