Efter att ha suttit i en vecka och väntat på att det skulle sluta storma i hela fjällkedjan och nästan givit upp hoppet så vände vädret plötsligt från lågtryck till högtryck. Dessvärre en prognos som lovade stabilt kallt fram till slutet av veckan men…inga hårda vindar. Efter en hel del övervägande mellan att dra ut på nya jaktmarker eller gamla kända föll valet på det sistnämnda. Största orsaken till det var de utlovade låga temperaturerna, att gå ut på kända marker där jag vet var jag skall söka efter riporna göra att även korta stunder ute kan vara givande. På en nytt område behövs det ofta mer tid ute för att hitta var riporna rör sig, något jag ville undvika om väderprognosen skulle stämma.
Då jag bestämde mig så sent och det var sportlovsvecka i norr och fullbokat på alla boenden i Klimpfjäll blev det en tidig start från Järpen för att hinna köra både upp och ut de dryga två milen på fjället på skidor med full lastad pulka innan mörkret. Efter en kall morgon med temp som under bilfärden låg runt – 20 grader var det inte mer än runt -13 tidig eftermiddag då vi startade från parkeringen vid slalombacken. Innan vi var framme hade dock tempen sjunkit ner mot – 20 grader igen. Både Aras och Ran är välbekanta med sträckan och trots tung pulka med mat och utrustning för 10 dagar och knirkande trög snö under skidor och pulka var vi framme vid stugan på tre timmar. Det här året har vi på grund av dåligt väder och före inte fått någon träning med att dra pulka vid jakt i Jämtlandsfjällen men trots allt fixade vi det även denna gång.
Stugan vi brukar övernatta i är en oisolerad timring och det tar sin tid att värma upp då den är utkyld. Under kalla nätter hinner det kyla ut ordentligt till morgonen så varm sovsäck för både mig och hundarna behövs för att sova. Fördelen med att ha med två vorsteh är ju att de mer än gärna delar säng och ligger riktigt nära.
Veckan vi var ute kan sammanfattas som mycket kylslagen såväl nattetid som dagtid, varierat före med hård men bristande knäckbrödsskare täckt med tunt lager snö på vindutsatta fjällsidor, delvis djup pulssnö längre ner och bitvis riktigt fint före med bärande skare och mjuk snö ovanpå. Riporna satt i större utsträckning i stora flocka som kunde lätta 150-200 meter från både mig och hundarna eller trycka kort stund för att sedan börja springa och lätta utom hund och skott avstånd. Luftfuktigheten var så hög att det i kombination med de låga temperaturerna medförde att det frös fast snö i pälsen på hundarna vilket är mycket ovanligt. Tyvärr frös det i kanten på Rans täcke så att hon förfrös en spene och Aras hann få en lättare ytlig förfrysning på kulorna under en kort tur då jag inte satt på honom den hemmasydda ”pungpåsen”.
Av och till hade vi dock lite jaktlycka när allt stämde och vi fick med oss några ripor hem. Varken Aras eller Ran är längre några unghundar och de börjar få ordentligt med erfarenhet att hantera skygga och listiga fåglar då vi jagar med dem under hela säsongen. Det som ger mig extra tillfredsställelse är att Ran har allt oftare har börjat uppvisa de beteenden jag satt så stort värde på hos hennes mor ChaCha och hennes anförvanter. När ripor eller skogshöns löper undan följer hon inte med framåt utan backar eller rör sig åt sidan för att återigen låsa i stånd från ett annat håll. Till slut får hon fåglarna att stanna då de inte vet vilket håll de skall springa undan åt och heller inte vågar lyfta då de inte får koll på hur nära hunden befinner sig. Då fåglarna har fullt sjå att hålla reda på den fyrbenta gör det att jag får en chans att komma inom hagelhåll. Aras har en liknande taktik om än inte lika uttalad, han mer eller mindre kryper fram på mage för att komma riktigt nära så att han får tryck på dem.
Då tempen låg ner runt -30 grader nattetid och det i bästa fall inte var kallare än runt -14 till -15 grader mitt på dagen för att sedan återigen sjunka snabbt efter någon timme blev det många timmar med ”stugmys”. Inte att underskatta då det är rätt skönt att för en tid få leva helt frånkopplad från radio, tv och telefon endast i sällskap med sina fyrbenta. Det ger även tid att tänka och jag känner en stark oro över vad utredningen av rennäringslagen och framförallt renmarkskommittens arbete som redan från början fått i uppdrag att ta reda på vilka områden samebyarna har/ska ha ensamrätt till, inte OM de ska ha ensamrätt och där ingen hänsyn tas till vilka rättigheter övrig befolkning skall ha som inte ingår som medlemmar i samebyarna (oavsett etnicitet) kommer att medföra. I utredningen tas heller ingen hänsyn till rättigheter som kan följa med övriga kulturer som i flera områden har funnits innan renskötseln startade. Kanske är år 2023 det sista året jag ligger och och tittar upp i det röksvärtade taket och hör hur kylan knäpper i väggarna och brasan sprakar i spisen. Jag hoppas att mina farhågor inte blir besannade men i kontakt med politiker har jag mött en förvånansvärd okunskap vilket känns mer än oroande då det är dessa som skall ta beslut i frågan.
Tyvärr fick vi bege oss hem när temperaturen äntligen börjad ligga på drägliga köldgrader men hann trots med en tur då jag kunde ta med båda hundar och det gick att vara ute några fler timmar. Köldskadan som framförallt Ran ådragit sig gjorde att jag inte ville utsätta henne för att förvärra den genom att var ute ytterligare trots betydligt varmare temperatur utan istället se till att komma hem och låta den läka inomhus. Gårdagen då vi skidade hem bjöd på -13 grader, ymnigt snöfall och vind. Durreskalet välkomnade oss med en riktigt grinig passage med hård motvind och vi fick kämpa på innan vi var igenom och befann oss på Klimpfjällssidan som som vanligt bjöd på både mildare temperatur och svag vind.
Nu är säsongen för vinterjakt definitivt över för våran del istället inriktar vi oss mot att hålla våra mårdfällor aktiva ännu någon vecka och kanske även se om vi kan komma åt någon räv på våra skogsmarker innan 15 april.
Väl hemma så möttes vi av en missnöjd 13-åring som tycket att det var på sin plats med en 12 km vända som en veckas försenad födelsedagspresent. Hur pigg Mara än är för sin ålder var det definitivt det sista året hon var med ut på en flerdagarstur med jakt för två år sedan då hon var 11 år. Nu får hon njuta av anpassade turer såväl jakt som motion så länge hon ser ut att må bra av det.