Vi har nu passerat den riktigt fina tiden för jakt och säsongen har nu övergått i den period då fåglarnas beteende ändrats till att vara riktigt svåra att lura och varje dag med brukbart väder är en bonus. Vissa dagar kan dock bjuda på både bra väder och ”snälla” fåglar, något som vanligen hör ihop då bra senhöstjakt i skog och på fjäll oftast bygger på det första. Om inte annat är det betydligt trevligare att vara ute då. Vi har nu ”flyttat” hem efter att ha tillbringat de tre första veckorna + två veckor till i vår stuga i Härjedalen vilket i princip innebär hela säsongen från 25 augusti med några dagars mellanrum då vi varit några dagar till fjälls eller varit hem och hämtat posten.
Föryngringen av ripa till fjälls har varit betydligt sämre än förra året men fläckvis är det riktigt ok. På våra skogsmarker märktes det tydligt att vi hade färre ripkullar än ett normalår men de vi fann innehöll som vanligt väl utväxt fågel redan under sista veckan i augusti och också normalt antal per kull dvs 6-10 fåglar. Det som bar upp skogsjakten var att föryngringen av orre hade gått bättre och vi hade både fler kullar och fler individer i varje kull. De stora nederbördsmängderna under juli månad och fortsatt in under augusti medförde både att myrmarkerna var betydligt mer ”tung-gångna” än vanligt och att knott och mygg inte hade torkat bort. Vi njöt dock av mycket fin jakt tillsammans med Ran, Aras och besök från kommande och tidigare valpköpare.
Under första delen av september anordna vi också skogsprov på egna marker då klubbens ordinarie prov under jaktsäsong ställdes in på grund av att Samebyarna som nyttjar de statliga markerna inte upplät utrymme för jaktprov. Jag startade Ran vid båda proven och vid det första gick hon till ett 2:a pris i ÖKL, 2,5 meter från en fallapport men blev dock kvar på plats. Vid det andra blev det stolpe in och ett 1:a pris i ÖKL efter godkänt jobb på orre. I och med att detta blev hennes 2:a första pris i ÖKL så kvalificerade Ran sig till EKL. Jag anmälde och kom till start på ett särskilt prov i Ramundberget men som tyvärr varade i 10 minuter då Ran inte var frisk från de magproblem som drabbat både henne och Aras under dagarna innan så jag drog henne efter några slag. Troligen hade både ätit i sig kattbajs på vår gård som används som ”toalett” av grannarnas katter framförallt under de perioder vi inte är hemma. Extra roligt var det att Rans syster Gaia var med som en av de startande vid det andra skogsprovet. Dock utan pris denna gång men en hårsmån ifrån då kombinationen orutin hos både Gaia och matte (de hade bara 3 dagars skogjakt under dagarna innan) gjorde att domaren tillika skytten inte hann fram de sista metrarna för att vara i skottposition för den löpande orren.
Jag är lyckligt lottad som har privata jaktmarker att tillgå för att ordna prov vilket dessvärre inte alla har. Utvecklingen med allt färre eller som i år inga ordinarie jaktprov i lokalklubben under jaktsäsong är ingen bra utveckling för avelsutvärdering. Jaktprov för hundar som passerat unghundsstadiet anser jag skall ligga under den jaktbara tiden för att vi skall kunna utvärdera samtliga moment vid jakt.
Ett fåtal dagar då de statliga jaktmarkerna har varit öppna för småviltjakt har vi bytt ut skogen mot fjäll. Vi hade turen att bli medbjudna till ett lite mer otillgängligt område som bjöd på fin jakt då vi ”hittat” till rätt dalgång. Det verkar som att föryngringen har gått riktigt bra på vissa fläckar och kullarna vi fann var stora och fina. Det är en ynnest att få se sina hundar och dess avkommor göra det som de är avlade för, att få känna glädjen och samhörigheten med dem under jakten. Jakt till fjälls innebär ofta långa dagar då vi jagar, vandrar, vilar och äter tillsammans med våra fyrbenta vilket leder till en djup samhörighet, naturen i sin enkelhet ger också en inre ro från den stress vi upplever i vardagen.
Fjälljakten är fantastisk men med de senaste årens utveckling där den storskaliga rendriften mer eller mindre dominerar och snart trängt undan all annan aktivitet på statlig mark har gjort att jag börjat tappa lusten att försöka ta mig ut under de få veckor småviltjakten inte är avlyst. Det svider i mig då jag för varje år ser spåren efter fyrhjulingar gräver sig allt djupare i fjällterrängen på allt större områden. Nya stängsel löper över fjällsluttningarna som bär spår av klövar och på flera ställen trampats ända ner till jordlagret så att vattnet forsar fram i ”nya diken” som skär av gamla vandringsstigar och vattnar ur myrmark – jag funderar lite över begreppet ”hållbarhet” som idag är ett ord på modet…
Vår tik Birka har nu passerat åtta veckor men måste på grund av införselregler för rabiesvaccinering stanna ytterligare 7 veckor hos uppfödaren. Dock känns inte datumet 19 november så långt fram längre. Uppfödaren förser oss kontinuerligt med bilder och korta filmsnuttar men det skall bli otroligt spännande att få träffa henne i verkliga livet. Förhoppningsvis skall detta lilla och helt oskrivna kort formas till den jakthund vi hoppas på och uppfylla de önskemål vi har på mentalitet för att kunna ingå i vidare avel.
Våra avelsplaner för 2024 står fortsatt kvar och håller Ran tidtabellen så förväntar vi oss att hon kommer i löp under februari -24. Denna gång skall jag inte förlita mig på progesterontest utan istället se till att åka i tid för att inte riskera att missa hennes höglöpsdagar. För oss passar en vårkull allra bäst då det inte kommer att störa ut höstens jakt och valparna dessutom kommer att kunna aktiveras ute en hel del under de sista veckorna. Vi kommer själva att behålla en tik då vi upplever att de flesta av de egenskaper vi värderat hos hennes anförvanter också verkar ha nedärvts i Ran, något som vi hoppas fortsätter i kommande avkommor.
Denna höst har vi ”bara” haft två hundar och har därför fått tänka till vad det gäller jakt och vila för att de inte skall bli överansträngda framförallt under de första veckorna. Det var många år sedan vi inte haft ett ”yngre” och ett ”äldre” team som vi kunnat varva och som givit naturlig balans mellan jakt och vila. Mina tankar har både en och två gånger gått till våra ”tanter” ChaCha och Mara som sedan förra hösten fått lämna oss efter varandra. Av och till har det trillat en tår av saknad, tassar som tystnat vid ens sida men som givit fantastiska stunder och minnen som aldrig bleknar. Nu jagar de tillsammans på andra sidan regnbågsbron och kanske de tittar ner någon gång och kan känna sig lite nöjda med sina avkommor.
Vi har också hunnit med att komma ytterligare ett steg närmare mot att sätta upp den planerade jaktkojan på vår norra kölmarker. Under förra veckan började temperaturen sjunka och vi fick bråttom upp och gräva fast markstenarna för att inte riskera att behöva hacka i kälad mark. Platsen ligger på nästan 640 m och den senaste nederbörden hade kommit som snö. När allt är klart kommer det att ge utökade möjligheter att nyttja vårat norr skifte som ligger väglöst.
Vi har fortsatt det arbete vi började med för två år sedan att försöka reducera predatortrycket, i första hand med att placera ut mårdfällor. Några hann vi få på plats men planerar att sätta ut fler under kommande veckor. När snön medger skoterföre blir det lättare att vitja, åtla och flytta dem utefter framgång eller motgång.
I veckan blev det en tur ut för att se på skog och lågfjällsmark som ägs av skogsbolag för att se om det kan vara ett tänkbart alternativ för att arrangera jaktprov på under nästa säsong i lokalklubbens regi. Oktober hör definitivt inte till den bästa delen av jaktsäsongen så någon utvärdering om hur fågeltillgången såg ut gick inte att göra, däremot var biotopen fin och skulle mycket väl hålla för ett jaktprov.
Väderprognosen för slutet av nästa vecka lovar högtryck (väderprognoser stämmer ju sällan..) och vi börjar så smått planera för ytterligare en jakttur på skogen i Härjedalen. Kanske, kanske kommer de utlovade minusgraderna nattetid att frysa myrmarken till hård betong så att vi smidigt kan gå betydligt längre sträckor än då vi sjunker ner till halva vaden.
