Fjällvittrans kennel

Nu har mygg och knottsäsongen kommit igång på allvar, dessutom har det de senaste dagarna varit extremt hög luftfuktighet och vindstilla. Tempot under joggingturerna blir självreglerande om man inte vill komma hem med blodförlust, att stanna och knyta skorna gör man bara i yttersta nödfall.

Vi har bytt boende igen och har nu en liten fristående lägenhet i gamla skogsbruksskolans hus med egen ingång. Det finns väl något uttryck om att luffaren bor där han hänger sin hatt..För mina hundar är det nog ”vi bor där vi lägger vår bia-bädd”, återigen skönt med anpassningsbara hundar.

En stor fördel dit vi flyttat nu är att vi har ca 40 m över parkeringen och sedan har vi fina stigar att springa på i skogen. Med andra ord – inga bajspåsar!! Jätteskönt att kunna gå ut utan att först kolla fickorna efter att man fått med sig tillräckligt många för fyra hundar (de bajsar såklart aldrig samtidigt) och sedan hålla koll på var närmaste hundlatrin finns så attt man slipper gå och bära på dem i onödan. Som ni ser på bilden så är den stig som jag springer ut på även en skoterled så det finns med andra ord alla möjligheter till enkel motion vintertid. Längre upp på skogområdet ligger också en tjärn, såklart med dybotten och gungfly men hundarna uppskattar verkligen att simma i den.

Nu är vi tillbaka uppe i Storuman efter att ha tillbringat midsommarhelgen i Järpen. En midsommarafton som vi tillbringade i lugn och ro med lite bad för hundarna, skogsprommenad i fint regn och på kvällen god mat för oss tvåbenta.

Midsommardagen fick vi stå ”stand-by” för eftersök på en försvunnen fjällvandrare men då vi inte blivit utringda fram på eftermiddagen så tog vi en tur upp på Hottögsfjället.

Hottögsfjället är en av alla små ”pärlor” i Västjämtland som jag ofta gör turer upp på. Stigen startar söder om Håckrenmagasinet och går inte alltför brant upp genom Svea Skogs Ekopark.

Det är något visst med gammal orörd skog…

Midsommardagen bjöd på omväxlande väder med lätta moln, solglimtar och regnskurar, vi klarade oss bra från regn då skurarna följde fjällkedjorna runt om. Markfukten i kombination med värmen gav hög luftfuktighet och både hundar och vi blev rejält varma på uppvägen.

Stigen följer i stort sett hela vägen en bäck så det finns gott om tillfällen för vätskepaus. Grovt räknat behöver en hund i vila ca 40 ml vätska per kg och dygn, då den utsätts för värme och fysisk aktivitet ökar behovet flerfallt och kan utan problem ligga på ca 70-90 ml/kg/dygn. Mina tikar skulle i så fall behöva innta lite drygt 2,2-2,5 liter under en varm dag med fysisk ansträngning. Vi har alltid med skålar och vattenflaskor samt något att vispa i vattnet för att det ska smaka gott då vi är ute på tur och jakt.

Det blåste lite lagom uppe på fjällkanten så att det svalkade skönt och höll mygg och knott borta – perfekt för fikapaus.

Hundarna fick ”soppa” och vi tunnbrödstut och rester från midsommarefterrätten, citronpaj och jordgubbar.

Jag är egentligen en höst och vintermänniska, men visst är det ändå härligt med sommarfjäll. Allt är så mycket enklare med kläder och hundarna behöver inte passas för kyla med täcken och dräkter. Däremot får man se upp med värmen då de inte har samma förmåga till kylning som oss som kan svettas över hela kroppen.

Uppe på toppen får man en härlig utsikt över Ottsjöfjället, Vålådalsfjällen, Anarisfjällen, Åreskutan och mot Rullån och Vattensjöarna.

Regnskurarna följde fjällkedjorna runt oss vilket gav ett vackert skådespel med solen som strålade mellan molnen.

Små turer som ger mycket i form av relation till sina fyrbenta, påfyllning av energi och inte minst grundkondition och styrka för både två- och fyrbenta till jakten startar.

Nu har jag varit ledig en vecka som jag och hundarna har tillbringat nere i vår stuga i Härjedalen. Maj och början av juni är en härlig tid att vara där då mygg och knottsäsongen inte kommit igång på allvar. Däremot är det tydligen ett år då man får se upp för orm…Min farbror kom upp från sin stuga med sin finnspets som efter en tur i skogen verkade ”lite slö” och hade svällt upp runt nosen och halsen. Jag skickade honom direkt att ringa jourhavande veterinär – och mycket riktigt Zorin hade blivit huggormsbiten. Det blev cortison, dropp och vila i 14 dagar, enligt veterinären i Hede hade hon fått in en huggormsbiten hund varannan dag de senaste veckorna..

Några timmar skummt eller halvmörkt under natten men runt 04.00 är solen på väg upp och det är ett härligt ljus över myrmarkerna. Jag passar alltid på den här tiden på året att vara upp på nätter eller tidiga morgnar för att riktigt få njuta av ljuset på tider då det annars under året är mörkt.

Jag och hundarna gjorde egentligen inget speciellt förutom joggade i skogen, badade i tjärnen och älven (jag doppade mig och hundarna simmade..)tog det lugnt och njöt av ljuset. Det är visserligen en markant skillnad mot Storuman där solen i stort sett inte går ned utan lägger sig i horisonten. I Härjedalen blir det skummt eller havlmörkt under natten beroende på väder och solen går ned under några timmar.

I Härjedalen går solen ned under natten. Klara dagar ligger den som ett eldklot i horistonten och ger ett vackert sken över älven som ringlar sig fram i dalgången.

Freja 14 1/2 år på hennes sista premärjakt hösten 2012

Skogsjakt Härjedalen sista helgen september 2012

Freja en otrolig jakthund såväl under höst, senhöst som vinter och inte minst en fantasisk kamrat på alla äventyr.

Freja min fantastiska kamrat och jakthund fick nu sin grav och sista viloplats intill Elit och Aida som också vilar på höjden vid den stora stenen på vår skogsfastighet.

Ett STORT TACK till mina ”valpköpare” familjen Lindman med Fjällvittrans ChaCha och Tess med Fjällvittrans Måra för att ni visade upp era hundar på Riksutställningen i Arboga. Resultatet blev Very Good och placering som 3;a (Måra) och 4;a (ChaCha) i öppen klass.

Så här såg det ut på min lunchprommenad igår då jag var i Tärnaby på jobb. Hundarna satt i solen och spanade på ”ankorna” (läs änderna) som guppande med strömmen i älven. Då jag inte har någon hundgård får hundarna följa med mig även då jag åker ut på distrikt. På Sjukstugan i Tärnaby erbjöd sig en av arbetsterapeuterna direkt att mina hundar fick vara på hennes kontor medan jag hade patienter eftersom det var svårt att hitta skugga för bilen. Med den inställningen på arbetet är det lätt att vara hundägare – även med fyra hundar!

Vädermässigt fortsätter det att var temperaturer som under högsommar. Återigen är jag tacksam att Storuman ligger vid en älv så att hundarna kan ta svalkande dopp.

Även jag har tagit mig ett dopp – men varmt var det inte!! Kan inte förstå hur hundarna klarar att ligga i så länge…

Det är tur att de är korthåriga annars skulle det nog finnas risk för våtexem då de större delen av joggingturerna plaskar runt i vatten.

I och med att älven är reglerad och vattennivån kan variera finns det nästan alltid nya spännande saker att undersöka i vattenbrynet förutom sjöfågel att spana på.

Runt 11-tiden på kvällen börjar det bli riktigt behagligt att vara ute, nätterna blir korta då jag har svårt att låta bli att gå ut och njuta av ljuset och den ljumna temperaturen.

Så till något mer allvarligt unde de senaste veckorna har den här informationen florerat på facebook…

VIKTIGT FÖR HUNDÄGARE!!! Läs och sprid!!! Hundgodis tillverkat i Kina har dödat el skadat över 200 hundar i USA! Alla hundarna har ätit ”Waggin Trail” torkad ”naturlig” kyckling file’ som tillverkas av Nestle’ i Kina, där de tillför melanin (giftigt för hunden) för att boosta upp proteinet och detta ämne ger njursvikt med döden som följd eller njurskador på hunden.

Ytterligare aspekter på det här med seriositeten kring hundgodis….

Ett företag med bas i Tokyo erbjuder tuggben av valkött som hundsnacks med ”lite kalorier, lite fett och mycket protein”. Företaget säljer också djurgodis som påstås vara gjort av mongoliska hästar och kängurukött, enligt DI. – Handeln med hundgodis av valkött riktar sig troligen till rika konsumenter som vill ha något speciellt, säger Nanami Kurasawa på Ikan, en av fyra organisationer som vill stoppa produkten.

Ja, vad är det egentligen som vi stoppar i våra hundar? Vi är ofta noggrann med innehållet i det torrfoder vi ger till våra hundar men hur ofta kollar vi upp innehållet i godis/snacks och tuggben som också kan vara en betydande del av intaget för våra matglada hundar.

Oftast rekommenderas vi hundägare att ensidigt servera ett sorts torrfoder till hundarna med motiveringen att de mår bäst på att inte byta mat. Vi hundägare håller oss ofta också till samma sorts mat hundens liv ut, men hur bra är det egentligen? Jag tänkte skriva lite i kommande inlägg om mina tankar kring hundmat, att få fram fakta är inte alla gånger så lätt då i stort sett all forskning och studier görs av hundmatsföretagen själva..

Igår åkte vi ned mot Klimpfjäll för en tur upp på Njakafjäll, ett lågfjäll i närheten av Saxnäs. Efter lite letande fann jag vägen vid Bångnäs där leden startade vid vändplanen.

Precis i starten var det helt gult av tussilago. Just för att det är den första blomma som lyser upp innan grönsakan kommer så tycker man den är så vacker, hade den kommit senare under sommaren hade den nog försvunnit bland alla andra mer ansenliga blommorna.

Första biten var rejält stenig, men hundarna gick lugnt och städat bakom mig så det gick fint. Mest orolig är jag att de ska hoppa mellan stenar och råka knuffa till den hund som går bredvid med klövjeväskorna så att den kommer ur balans och halkar mellan några stenar. Antagligen gjorde de som då de går på spång, går lugnt efter varandra, jag hade nog att hålla reda på mina egna fötter och kunde inte kolla bakåt.

Ganska snart blev terrängen bättre och vi klättrade uppför i värmen. Plötslig sträcket Mara på huvudet vid sidan av mig och jag spanade frammåt. Framför oss på stigen spatserade en riktigt stor gammeltupp med sin stora svarta stjärt utfälld. Det blev ett ordentligt brak då den tog till vingar genom skogen.

Njakafjäll är som sagt ett lågfjällsområde där man passerar genom riktigt härlig gammal urskog på väg mot björskog och till sist kalfjäll. Jag kan inte låta bli att fascineras av de gamla silvriga och torkade granarna som fortsatt envist står upp trots ibland hårda vindar.

Kanske är det min uppväxt i Härjedalsskogarna som gör att jag tycker att sådant här landskap är vackert… Eller kan det vara drömmen om att släppa hunden på jakt och uppleva spänningen då den står – är det en ripa, orre eller till och med en tjäder?

Stigen från Bångnäs mot Njakafjäll är inte speciellt vältrampad men på större delen av de myrar som man passerar har det lagts ut nya spångar och över bäckarna finns broar i relativt bra skick.

Lite högre upp låg det kvar några enstaka snöfläckar, Storm som snabbt blir varm lade beslag på den första vi såg.

Trots att det inte var helt klart solsken var det varmt, då vi kom upp där det började plana ut innan Stora Grubbsjön blev det en vätske och vilopaus. Längre bort ser man toppen på Njakafäll med masten.

Vid Stora Grubbsjön tog vi lunch och vila. Här finns en raststuga med eldstad i mitten och träbritsar runt, vedbod och dass. Jag valde att stanna utomhus så vädret var varmt och det förmodligen skulle vara den här gången som det skulle gå att sitta ute utan att anlägga en riktig rykande ”myggeld”. Tyvärr var det en hel del skräp lämnat av de som varit där innan mig…

Efter lite mat för mig och hundarna rullade jag ut liggunderlaget och sovsäcken och lade mig bredvid elden  för att läsa en stund. Både hundarna och jag somnade några timmar innan vi vaknade av att solen nu sken och det hade blivit riktigt varmt.

Om ni har hundar som har svårt att koppla av då ni ska rasta under jakten är det här ett tips. Gå ut i skogen, gör upp eld, ta med mat, liggunderlag, en bra bok och lägg er och vila tillsammans. Våra hundar har aldrig haft problem att koppla av, om det då beror på att de fått vara med på alla turer från början och fått vanan eller om det har med deras mentalitet att göra kan jag inte svara på. Det jag vet är att de lägger sig och sover så snart vi stannat.

Kaffe och en tjock bit kardemummakaka och sedan var jag redo att gå upp mot toppen på Njakafjäll.

Ett kort stycke och en liten stigning från Stora Grubbsjön där vi rastat glesnade björskogen och ett lågfjällsområde genombrutet av myrmark sträckte ut sig.

Vi hade en härlig vy både mot det mäktiga Marsfjällsmassivet i nordväst.

Och mot Gitsfjället i söder.

På väg upp hade vi sällskap av upprörda Ljungpipare som höljutt talade om för oss att vi störde. Vi fick också se en stor Kungsörn som lättade strax framför oss, på nära håll inger de verkligen respekt och hundarna stod andäktigt och följde den med blicken.

Uppe på Njakafjäll fick jag lite känlsan av att stå på Ottfjället nere i Jämtland dit vi brukar ta tidiga vårturer i maj. Runt om fjällmassiv där vårvärmen och solen har reducerat snön till fläckar och barkmarken blir alltmer framträdande, ännu är det för mycket snö för att ge sig av dit på tur utan skidor. Snön brukar visserligen vara urvattnad och hård så att det går att gå på den men barmarken mellan är vattensjuk av vatten från snösmältningen och bäckarna stora och breda.

På väg ned lättade det två orrar som suttit och solat sig på fjällsluttningen och spåren vittnade om att det varit fler besökare där.

Tillbaka vid Stora Grubbsjön där jag lämnat packningen blev det middag för hundarna…

…och mig, ingen torrmat då jag går kortare turer.

Det hade varit klart och soligt under hela eftermiddagen men nu då det började bli senare på kvällen sjönk temperturen. Hundarna som inte vill ligga så nära elden som jag vill sitta fick istället på sig värmetäcken.

Själv placerade jag liggunderlaget nära elden lade på lite mer ved, drack te, lyssnade på morkullorna som sträckte över huvudet på oss och läste en bok.

Planen från början var att övernatta i rastkojan men då det bara var träbritsar och jag hade ett liggunderlag och en sovsäck beslöt jag mig istället för att sitta ute framför elden så länge jag hade lust och sedan gå ned till bilen på natten. Mara som är yngst och inte varit med på lika många ”äventyr” som de andra hundarna och framförallt inte sovit under bar himel såg till att börja med lite fundersam ut varför jag inte tog fram ”huset”.

De andra hundarna som har mer rutin på mattes upptåg somnade in direkt då de fick låna min sovsäck.

Men ganska snart insåg Mara att det inte skulle bli något ”hus” och somnade med de andra. Om jag hade haft två sovsäckar hade jag lagt mig ute tillsammans med dem och sovit.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att ligga och titta in i elden men till slut blir det rent meditativt. Bakom mig snusade hundarna under sovsäcken, natten blev allt senare men då det inte blir mörkt är det svårt att bryta upp. Dessutom vill jag gärna ta någon natt ute under den här årstiden för att riktigt ”bunkra ljus” inför den långa mörka delen av året. Det är en kort stund som vi får uppleva dessa nätter då det aldrig blir mörkt.

Tillslut bröt jag i alla fall upp och skakade liv i mina yrvakna hundar och vandrade stigen ned mot bilen. Över tjärnarna vi passerade dansade dimmstråken, det är inte svårt att förstå sägnerna kring älvdans sådana här nätter. Hemma ligger nu ett stativ och fjärrutlösare till kameran, då jag kommer hem och hämtar dem öppnas helt andra möjligheter att fotografera i svagt ljus med lång slutartid…

Vid halv fyra på morgonen var vi nere vid bilen, upp på himlen hade en helt fantastisk måne klättrat upp. Den såg opropertionellt stor ut där den hängde strax över fjällkammen. Väl hemma blev det frukost och i säng, idag däremot har dagen inte börjat föränn strax efter lunch.

Sedan drygt en vecka tillbaka har vi haft sommartemperaturer med som mest + 25 grader och runt + 12-13 grader nattetid.

^

Ännu någon vecka blir det bara ljusare och ljusare, sent på kvällarna runt 11-tiden är det fantastiskt att vara ute de här fina dagarna.

För både mig och hundarna har det varit en värmechock och joggingturerna har blivit förlagda till stigar där det finns vatten lätt tillgängligt. I Storuman är det inte så svårt då byn ligger precis som det låter vid Umeälven.

Vattennivån har börjat stiga i älven men ännu finns det breda fina sandtränder att springa efter, hundarna är lika mycket ute i vattnet som på stranden vilket gör att värmen inte bekommer dem så mycket.

Hundarna tycker det är enormt skönt att få sträcka ut i full fart och springa fritt efter stränderna. I skogen får de numera bara gå kontrollerat lösa i min närhet då jag inte vill störa djurlivet den här månaden och fram till augusti och inventeringarna startar. Precis som på vintern då jag lärt dem att de inte får avvika från skidspåret och inte dra iväg för långt från mig då de är lösa så får de bara följa stranden och inte sticka av upp i skogen eller för långt i förväg. Momentet kan de ju redan så det var bara att applicera det i en ny miljö. Dessutom har jag joggingkläderna på mig vilket hundarna efter sin första jaktsäsong har lärt sig inte betyder jakt utan motion och då håller de sig självmant nära mig. Mara ser verkligen lika lycklig ut som Toker i de sju dvärgarna då hon susar fram så sanden yr, men tyvärr har jag bara haft min lilla ”skrotkamera” med mig och den är Mara för snabb för….

Kyrkstigen som går genom skogen mellan Storuman och Stensele har blivit en favorit som motionsrunda. Lagom kuperad och med tillgång till vatten i små tjärnar och någon liten bäck. Den här dagen tyckte dock Storm att det var alltför långt till första tjärnen och fanns sigi ett litet ”surhål” där han först drack och sedan badade.

Tjärnen uppe vid grillplatsen, som alla skogstjärnar tvärdjup med dybotten så här är det magplask som gäller då det ska badas.

Kanske lite varmare i än i älven men jag sparar ännu ett litet tag innan jag gör hundarna sällskap.

Storm och Mara spanar på änder som landat i ”badtjärnen”.

Så här såg det ut för en vecka sedan, på bara två dagar gick det från knappt skönjbara knoppar till musöron och nu är de helt utslagna.

Det är väl bara att göra som Storm och Atla – njuta av värmen. Då det varit så fint i maj finns ju risken att juni följer med surt och kallt väder.

Igår kväll var jag ute och gick tur med hundarna på en ny stig strax söder om Storuman.

I nordlut på väg upp var det blött, smältvattnet rann på stigen som en bäck och av och till var det snölegor. Även om det gick fort då snön smälte bort nere i skogslandet är det fortsatt tidigt och jag förstår nu att rapporterna om icke farbart längre västerut stämmer bra.

Leden går genom ett naturreservat så skogen har fått stå relativt orörd. Långa träd som ser ännu längre ut i ”grodperspektiv”, och härliga gamla silverfuror.

Gott om lav på träden var det, och det sägs ju att det bara växer där luften är ren? Jag vet inte om det stämmer men vackert är det.

Kanske rester från ett gammalt åsknedslag? Naturlig hyggebränning som ger ny näring åt växtligheten.

Härlig orörd skog att vandra fram genom, hundarna tyckte det var underbart trots att de bara fick gå på följe bakom mig och inte springa fritt.

Högre upp var det riktigt torrt och fint och vi färdades lätt på de torra tallhedarna.

Men varmt, det senaste dygnet har det slagit om óch blivit rena sommartempaturen med upp mot 18-20 grader. Ovant för hundarna som till helt nyligen gick på snö och det för bara någon dag sedan var + 3 grader och regn.

Det fanns i alla fall gott om härlig grön mossa att svalka sig i.

Någon brist på vatten var det inte heller, stigen korsades av och till av bäckar och som nu med hjälp av smältvatten bildade små sjöar.

När vi kommit högst upp på berget gick vi ur naturskyddsområdet och genast vidtog ett hygge där vi förlorade den ganska otydliga stigen. Då det var mer öppet blåste det så pass mycket att myggen som nu kläckts i horder bara till fälligt kunde landa innan de sveptes iväg. Här passade jag på att vila en stund i den härliga kvällssolen, hundarna såg också ut att trivas med att ligga och spana ut över nejden.

Ja så vackert är det ju inte med hyggen, men fördelen är ju att det är öppet så att det kommer åt att blåsa.

Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha varit annars….

Osökt kommer man att tänka på den där ramsan ” vi kommer till en (vad det nu var) vi kan inte gå över den, vi kan inte gå på den – vi (Mara) går under den”. Jag tror att den hårdaste produkttest som något material kan utsättas för måste vara ”vorsteh-testet”. Jag tror inte det går att säga att saker som används till en vorsteh utsätts för normalslitage….

En härlig kväll där vi samlade energi för veckans sista jobbdag. Trots att jag tycker om vintern är det otroligt härligt med de ljusa vår och försommarkvällarna/nätterna som gör att man inte behöver lika mycket sömn och hinner med långa turer på kvällarna trots arbete på dagarna.

Hundarna och jag befinner oss sedan snart två veckor tillbaka i Storuman där jag provar på nytt jobb.

Till att börja med bor vi i lägenhet två trappor upp, inte optimalt men får fungera så länge vi inte har klart hur länge vi stannar. Jag är glad att vi har hundar som inte har svårt att anpassa sig till nya omständigheter. Det är väl bara Atla som bott i annat än hus tidigare men det är skönt att de inte reagerar på alla höga ljud av skrikande, springande barn i trappen tokskällande finnspets och papillon (ibland har vi sterero), musik och m.m. Huset är oerhört lyhört så den lilla papillonen våningen under har fullt sjå att markera då vi rör oss på våningen ovanför för att inte tala om då vi passerar i trappen utanför. Finnspetsen provar både hållfastheten och räckvidden på linan han sitter fast i ute på gården då vi passerar…

Ullådalen 1;a maj, inte en barfläck, is på alla tjärnar och bäckarna hade inte brutit

Maj är en månad som verkligen kan bjuda på härlig skidåkning, dagen innan vi åkte upp till Storuman passade vi på att ta en tur i Ullådalen.  Föret var fantastiskt med hård packad snö under och ca 5-6 cm mjuk nysnö ovanpå.

Första helgen vi var upp i Storuman (6;e maj) åkte jag upp Ryfjäll. Då vi lämnade Storuman på förmiddagen låg det lite regn i luften men sedan klarnade det upp och vi fick en fin dag med lika bra före som i Ullådalen

Upp på fjället följde jag skoterleden på Norrsidan där det låg snö hela vägen, på södersidan Ryfjäll var det betydligt längre upp till snön. Väl uppe gick de att åka fritt över fjället under hela dagen.

Det var stora rejäla barfläcker att sitta och vila på.

Det är sådana här stunder som man får passa på att njuta – livet känns helt okej.

Kristihimmelfärdhelgen bjöd inte på något bra väder, regn och plusgrader under nätterna. Den tänkta turen till Stekkenjokk med boende på Saxnäsgården fick ställas in då föret inte höll. Istället passade vi på att bekanta oss med omgivningarna och fann den här fina vandringsleden (Kyrkstigen) 2 km utanför Storuman.

Lite småregn i luften gjorde att de lättare värmetäcken åkte på under fikat.

Första delen av leden gick genom fin tallskog med insprängda myrområden. Jag tror knappt att jag sett så långa sammanhängande spångar tidigare förutom i Remarka (Norge) men det var mycket bekvämt då det den här tiden på året är relativt blött markerna.

Sista delen gick genom contortaplanteringar som effektivt skymde all utsikt.

Contortaplanteringarna var av och till genombrutna av klapperstensfält men här hade de som tur var lagt ut spång, blir annars rätt halt och slipprigt att gå över stenarna då det regnat.

Söndagen bjöd i alla fall på fint väder, här tar vi en tur ute vid Luspholmen. Vattennivån i älven ser ut att vara väldigt låg, efter stränderna låg det fortsatt is kvar som var hård och gick att gå på. För en vecka sedan hade det säkert gått helt fint att åka skidor efter älven.

Längre ut svag och farlig is. Under våren känner jag att man verkligen får hålla koll på hundarna då det ofta ligger massor med mås och sjöfågel ute i de öppna stråken som kan locka.

Riktigt, riktigt varm och skönt blev det i solen då vi satt och fikade.

Och vi träffade på årets första mygga…..