I helgen gick vi en tur till Bleriken över Marsfjällskåtan. Marsfjällen är fjällmassiv som ligger mellan Saxnäs och Klimpfjäll men som jag varken varit i sommar eller vintertid tidigare. Det går att vandra in från flera håll men de vanligaste skulle jag tro är Marsfjällsliden och Fatmomakke vilket det senare är den kortare vägen.
Jag slutade två timmar tidigare i fredags och vi startade från Fatmomakke runt 18-tiden. Eftersom kvällarna fortsatt är ljusa är det inga problem att gå sent.
Från Fatmomakke är det ca 5 kilometer genom gammal urskog innan man kommer upp på fjället. Vi hade tur att vinden drog lite lagom så att mygg och knott inte blev så plågsamma. Vid starten hade mörka moln tornat upp sig och det föll ett lätt regn, efter en stund höll det dock upp men molnen låg fortsatt lågt.
Efter någon kilometer passerar man på bro över Rodinsbäcken. Just nu såg den inte så imponerande ut men jag kan tänka mig hur det ser ut vid snösmältning.
Leden upp från Fatmomakke följer i stort sett hela tiden Rodinsbäcken med längre eller kortare avstånd. De sista kilometrarna innan Marsfjällskåtan går genom björkskog och följer tätt intill bäcken som delar sig i ett delta.
I björkskogen och i dalgången runt Marsfjällskåtan är det frodigt. Tyvärr kan jag inte namnet på den vackra gula men i övrigt fanns där både midsommarblomster, fibblor, nordisk stormhatt och Linneá.
Precis där terrängen öppnar sig i en vid dalgång mot Marsfjället ligger Marsfjällskåtan. Kåtan sköts av länsstyrelsen och står öppen för rastning och övernattning i nödläge.
Kåtan är utrustad med en liten kamin och två träbänkar. Om man inte är längre än två meter (annars kan man inte ligga raklång utan får krypa ihop mellan väggarna)så kan man lägga ut liggunderlag och övernatta om man behöver. Strax intill ligger en vedbod med torr björkved att såga och hugga samt ett dass.
Vi slog dock upp vårt tält på en helt fantastiskt jämn och fin plats strax intill bäcken som var ett biflöde till Rodinsbäcken. Inte lång tid efter vi krupit in i tältet tog vinden i och regnet smattrade ner över oss. Inne i våra ”4 1/2 kilo tyg” hade vi det varmt torrt och mysigt hela flocken. Efter middag på älggryta så somnade vi en stund till regnets smattrande och vaknade någon timme senare och tog dessert i form av blåmärsmuffins med gräddig vaniljsås.
Lördag morgon vaknade vi att av att regnet fortsatt smattrade mot tältduken. Hundarna rastade sig snabbt utanför tältet och kom sedan in för frukost i absiden.
Väderprognosen hade lovat uppklarnande runt 11-tiden. Vi tog en kopp kaffe och smörgås för att sedan fortsätta med att läsa och slumra i några timmar i väntan på bättre väder.
Väderprognosen stämde faktiskt för en gångs skull och vid mitt på dagen höll det upp även om molnen fortsatt var låga runt oss.
Längre västerut såg vi hur solen kämpade för att bryta sig igenom molnen. Det blev ett vackert skådespel med lågt hängande moln och solestrålar som belyste dem underifrån.
Topptur upp på Marsfjällets topp får det bli en annan gång…Molnen låg fortsatt lågt över Marsfjällen då vi gav oss av norrut mot Bleriken. I gästboken fanns en anteckning från de som senast varit förbi Marsfjällskåtan och gjort en topptur. De hade passerat för 2 dagar sedan och då vaknat till att det låg snö på tältet…Vi hade dock lite varmare så någon fara för snö var det inte trots att temperaturen varit bara några grader på natten.
Det klarnade upp allt mer men låga moln låg envist kvar och dolde Marsfjällsmassivet. Terrängen var fin att gå i, mestadels grästäckt torr mark och inte alltför brant trots att vi skulle upp 300 höjdmeter.
På 1100 meter var det kargt och lite stenigt vilket inte var annat att förvänta. Leden mot Bleriken såg inte ut att vara så frekvent använd och ganska snart försvann stigen i den steniga terrängen.
Jag kan inte låta bli att fascineras av envisheten och härdigheten hos många fjällväxter som lyckas klara sig på i stort sett ingen jord och näring alls. Fjällripan är också en art som symboliserar härdigheten bland djur och växter på fjället då den lever högt uppe i de kargare och stenigare delarna. I gränszonen mellan stenig mark och mer gräs/myrmark såg David en ripkyckling springa undan så vi tog av leden och gick en stor omväg för att inte störa ev. syskon.
När vi kom lägre ned förändrades terrängen till gräs och blötare mark igen och här fick vi flitigt sällskap av de ständigt närvarande Ljungpiparna som envist attackerade och sprang på marken framför oss ilsket skrikande.
Vädret höll sig klart och fint under hela dagen med bara lättare moln som skymde solen, vi fick därför en fin vy över Bleriken då vi närmade oss.
Vi fortsatte ned till Blerikenstugan som ligger i väständan på nedre Bleriken. Det verkar vara en gammal STF stuga men som nu ligger under Länstyrelsens stugor. Stugan är i rätt dåligt skick men om man kommer där en vinter då det snöar blötsnö eller har legat ute i tält flera nätter i -25 grader så tror jag att man tycker den är ok. Ved finns i vedboden att kapa och klyva och stugan finns en stor järnspis att elda i. Stugan har två rum med sammanlagt sex bäddar, på länsstyrelsens sida står det 4 bäddar så kanske är det så att ett av rummen ska vara stängt. Vid Blerikenstugan såg vi den första människan, en karl som satt vid stugväggen men som packade ihop och gav sig av då vi kom? Vi såg honom ta an leden som vi kommit men plötsligt var han försvunnen…Kanske var det en gamal spökande stugvärd som det också påstås finnas vid Pålnostugan väster om Torneträsk?
Vi kokade en soppa och vilade en stund innan vi vände tillbaka efter leden mot Marsfjällskåtan igen. Alternativet hade varit att följa leden västerut och sedan vika söderut mot Fatmomakke men då hade vi fått gå i skog ca 3/4 av sträckan. Vi valde därför att då samma väg tillbaka.
När vi kommit upp på höjd igen slog vi upp tältet och fick en härlig utsikt över Bleriken och in mot Marsfjällsmassivet. Runt om oss protesterade Ljungpiparna igen och skrek ilsket över att vi inkräktat på deras revir.
Återigen hade vi tur, vi hann precis slå upp tältet innan de mörka molnen som hotande samlats runt oss då lämnade Blerikenstugan började släppa ifrån sig nederbörd. Med en whisky i kåsan, lite nötter att knapra på och en god bok kändes det helt ok.
Någon sommartemperatur var det inte direkt, framförallt inte lite senare på kvällen. Då jag kravlat mig upp ur sovsäcken kändes det skönt att jag den här gången inte prioriterat bort lite tjockare tröjor i packningen. Många gånger då vi möter folk på fjället tittar de avundsjukt på packväskorna som hundarna bär och kommenterar också ofta att så där skulle man ha det. De tror nämligen att våra hundar bär större delen av vår packning – fel. Hundarna bär vanligen sina värmetäcken, vindsäckar och hundmat. På lite kortare turer kan de bära något av våran packningen, på längre turer har de nog med sitt eget. Efter några dagar i takt med deras egen mat minskar får de ofta bära ”sopor” dvs tömda förpackningar i sina väskor. Även sommartid har jag med deras tjockare värmetäcken då det ofta kan bli ganska kallt nattetid eller om de är frusna pga det regnat. Vindsäckarna får fungera som tältgolv mellan liggunderlagen och som skydd till hundarna om det blåser och är nederbörd då vi rastar.
Man blir lätt lite matfixerad då man är till fjälls, på kortar turer slinker det med både gott att dricka, grädde och creme fraiche. Vid längre turer får det såklart bli betydligt mindre med färskmat och mer torrmat om ryggsäcken ska bli någorlunda behaglig att bära.
En god dessert är helt nödvändig, efter en obligatorisk ”sova på maten” stund blev kvällens dessert chokladpudding med extra bitar mörk choklad och vispad grädde.
Under natten blåste och regnade det hårt, vi hade förankrat tältet väl vilket var nödvändigt då det stod helt öppet utan skydd. På morgonen fortsatte regnvädret så vi tog det lungt på morgonen. Ännu en fördel med stort tält och stor absid är att det går att packa allt färdigt ”inomhus” för att sedan snabbt riva tältet innan man ger sig av. Vi ställde i ordning packningen och då vi hörde hur regnet avtog gick vi ut och började plocka ned tältet. Vi hade tur för sedan höll det upp och vinden mojnade under dagen.
Vad över Djupbäcken, inte något avancerat vad nu men troligen betydligt mer besvärligt tidigare på säsongen då smältvattnet ska ner från Marsfjället. Vid lätta vad får hundarna ha på sig sina packväskor och gå bakom oss. Vid lite svårare vad med högre vatten tar vi av dem packväskorna.Skulle de tappa fotfästet blir det annars svårt för dem att ta sig upp då väskorna skapar obalans och tynger ned dem.
Uppe vid passet på 1100 meter kunde vi lätta lite på kläderna, vi hade startat med regnställ och mössa…
Vädret klarnade upp mer och mer vilket gav möjlighet att se de vackra vyerna runt oss.
Fortsatt kom det någon regnskur då och då så vi tog lunchfika i Marsfjällskåtan.
Fjällvädret är verkligen omväxlande, sista 7 km från Marsfjällskåtan klarnade det upp helt, solen värmde och vi gick i t-shirt. Att vi på morgonen startat i regnställ, långkalsonger, handskar, mössa med huvan uppdragen var svårt att tro. Ett kort stopp då vi gick ut på hällarna runt Rodinsbäcken, ett perfekt ställe att fika på om vi inte redan hade gjort det.
Naturens krafter – ett perfekt svarvat hål i berghällen. Hundarna som också blivit varma använde det som en vattenskål. Det finns så mycket i naturen som kan fascinera, allt från förmågan hos djur och växter att överleva i extrema förhållande till naturens skapande kraft. För mig är det här en otroligt viktig del av livet med våra hundar, att få vara ute tillsammans se och ta del av naturens skiftningar under olika årstider, få erfarenhet att tackla olika situationer och inte minst få det där djupa samarbetet med sina hundar som bara går att få då man jobbar för samma mål.
