Jag hade tänkt skriva några rader om inventeringen i helgen i Västerbotten men kvällarna har gått åt till hallonplockning. I Västerbotten är det fågelhundsklubbarna som ansvarar för de olika inventeringsområdena och i sin tur ordnar med att det finns folk och hundar som går linjerna. Då jag jobbar i Storuman var områdena i norra Västerbotten de som låg närmast för mig.
På de här områdena är den Västerbottens fågelhundsklubb som ansvarar för genomförandet, jag och ”tjejerna” kände oss som ”katt bland hermeliner” då vi var de enda kontinentala i styrkan. Vi behövde dock inte skämmas för vår insats då ”tjejerna” stod för de flesta fågelkontakterna på våra linjer både under lördagen och söndagen.
Lördagen bjöd på strålande väder, nästan för strålande då det blev lite väl varmt under förmiddagen. Till skillnad mot i Jämtland går man i Västerbotten ut i grupp och turas om med att släppa hundarna. På våra linjer var vi 4 personer och 5 hundar vilket var bra då värmen tog på ordentligt. Terrängen var öppen med fina videsnår efter bäckarna varvat med mer gräsmyr.
Att hålla linjen är som de flesta vet som inventerat det allra viktigaste förutom att registrera fåglkontakter och stega och/eller ta ut avstånd med hjälp av GPS mellan fågelkontakt och linje. Det innebär att man inte får välja terräng oavsett hur lockande det ser ut. I det område vi gick var det dessutom mycket gott om ren som mer än gärna kom springande och placerade sig i vår färdriktning. Jag är mycket nöjd med Mara som visade att hon kunde kontrollera sin lust att springa efter även i år. Vi fick flera tillfällen att etablera önskat beteende då renarna vända och kom springande mot hunden för att sedan vända och springa åt andra hållet. Mara stannade och tittade och vände direkt på visselsignal även på flera hundra meters avstånd – skönt! Bris vet jag sedan tidigare är att lita på men provokationen av en renkalv som snurrade runt, runt henne fick henne ändå att stanna upp och titta och sedan vrida på huvudet och fråga om det var något hon skulle bry sig om. Ett tag såg det nästan ut som de gick i parsläpp, Bris på ena kanten och renkalven på andra – båda hade god kontakt =).
Tjejerna hjälper mig att räkna kycklingar som poppade upp som popcorn runt en av settrarna då det var mycket svårt att få korn på dem i värmen.
Ripkycklingarna var inte lätta att få korn på i värmen, Bris lyckades passera flera stycken som flög upp bakom henne innan hon lyckades precisera de sista. Inte ens våra engelska vänner lyckades med att få vittring på dem. Flest stötar hade ändå renen som var med och snurrade runt Bris, vid ett tillfälle då de möttes flög det upp en ripa mellan dem. Bris var lugn men det var inte renen som hade en lång eftergång..
Vid slutet av första linjen tog vi lunchpaus nere vid en liten sjö med en vacker vy mot norska fjälltoppar. Mörka moln hopade sig runt oss och till slut kändes det som att vi satt under den enda ljusa fläcken. Tyvärr varade det inte så länge innan himlen öppnade sig och vi fick en ordentlig skur över oss.
Skiftande väder skapar vackra färger och skiftningar, och ger blöta kläder…
De sista kilometer på linjen klarnade det upp igen och solen kom fram. Då en av våra ”skellefteåkillar” glömt att nämna att det var 4 % risk/chans att det skulle komma nederbörd under dagen då han gav oss väderprognosen hade ingen av oss med sig regnställ. Kläderna torkade dock snabbt i vinden och solen.
Så här pigg och vid god vigör vill jag också vara då jag är 73 år, Kjell hade inga problem med att följa oss ”ungdomar” under två långa dagar på fjället.
Söndagen startade med regn och under dagen skiftade det sedan mellan rejäla skurar och strålande sol. Det var dock inte lika varmt vilket gjorde att hundarna hade betydligt lättare att få vittring. Mara visade att hon mognat under året som gått och tog rätt på två fina kullar som hon gjorde flera fina utredningsjobb på.
Fjällpipare som lockar och andra små ”kollibris” på fjället kan få det att brinna riktigt ordentligt i ett litet setterhuvud. Det är därför skönt med ordentlig lunchvila.
Det var samma fina öppna terräng som under gårdagen men med lite mer videsnår och också betydligt mer med ripa. Det var också gott om Fjällpipare som ilsket förföljde hundarna och gjorde allt för att locka dem åt andra håll.
Inte ens under lunchpausen fick vi vara i fred, en renflock stod plötslig bakom oss men då en av settrarna började skälla på fridstörarna gav de sig av.
Fortsatt hade vi också mycket gott om ren som flockades runt och följde oss. Mara behöll fortsatt koncentrationen vilket som sagt känns skönt då hon nu är ett år äldre och kanske kunde ha kommit på andra tankar.
Mara sover sött i sin säck medan renarna trampar bakom oss. Regnet hade gjort hundarna blöt i pälsen och hon fick därför sin vindsäck över sig vid vilan.
På söndagen var vi fler hundar på linjen så Bris fick stanna hemma då jag tycker att det är Mara som har ut mest att både gå i grupp och komma för fågel.
Vi hade tur, då vi satt ner och fikade sken solen och då vi gick kom det av och till ordentliga skurar.
Så var de sista dagarna med inventering över för oss, nu blickar vi framåt mot jaktstarten om ca 1 1/2 vecka.