Igår åkte vi ned mot Klimpfjäll för en tur upp på Njakafjäll, ett lågfjäll i närheten av Saxnäs. Efter lite letande fann jag vägen vid Bångnäs där leden startade vid vändplanen.
Precis i starten var det helt gult av tussilago. Just för att det är den första blomma som lyser upp innan grönsakan kommer så tycker man den är så vacker, hade den kommit senare under sommaren hade den nog försvunnit bland alla andra mer ansenliga blommorna.
Första biten var rejält stenig, men hundarna gick lugnt och städat bakom mig så det gick fint. Mest orolig är jag att de ska hoppa mellan stenar och råka knuffa till den hund som går bredvid med klövjeväskorna så att den kommer ur balans och halkar mellan några stenar. Antagligen gjorde de som då de går på spång, går lugnt efter varandra, jag hade nog att hålla reda på mina egna fötter och kunde inte kolla bakåt.
Ganska snart blev terrängen bättre och vi klättrade uppför i värmen. Plötslig sträcket Mara på huvudet vid sidan av mig och jag spanade frammåt. Framför oss på stigen spatserade en riktigt stor gammeltupp med sin stora svarta stjärt utfälld. Det blev ett ordentligt brak då den tog till vingar genom skogen.
Njakafjäll är som sagt ett lågfjällsområde där man passerar genom riktigt härlig gammal urskog på väg mot björskog och till sist kalfjäll. Jag kan inte låta bli att fascineras av de gamla silvriga och torkade granarna som fortsatt envist står upp trots ibland hårda vindar.
Kanske är det min uppväxt i Härjedalsskogarna som gör att jag tycker att sådant här landskap är vackert… Eller kan det vara drömmen om att släppa hunden på jakt och uppleva spänningen då den står – är det en ripa, orre eller till och med en tjäder?
Stigen från Bångnäs mot Njakafjäll är inte speciellt vältrampad men på större delen av de myrar som man passerar har det lagts ut nya spångar och över bäckarna finns broar i relativt bra skick.
Lite högre upp låg det kvar några enstaka snöfläckar, Storm som snabbt blir varm lade beslag på den första vi såg.
Trots att det inte var helt klart solsken var det varmt, då vi kom upp där det började plana ut innan Stora Grubbsjön blev det en vätske och vilopaus. Längre bort ser man toppen på Njakafäll med masten.
Vid Stora Grubbsjön tog vi lunch och vila. Här finns en raststuga med eldstad i mitten och träbritsar runt, vedbod och dass. Jag valde att stanna utomhus så vädret var varmt och det förmodligen skulle vara den här gången som det skulle gå att sitta ute utan att anlägga en riktig rykande ”myggeld”. Tyvärr var det en hel del skräp lämnat av de som varit där innan mig…
Efter lite mat för mig och hundarna rullade jag ut liggunderlaget och sovsäcken och lade mig bredvid elden för att läsa en stund. Både hundarna och jag somnade några timmar innan vi vaknade av att solen nu sken och det hade blivit riktigt varmt.
Om ni har hundar som har svårt att koppla av då ni ska rasta under jakten är det här ett tips. Gå ut i skogen, gör upp eld, ta med mat, liggunderlag, en bra bok och lägg er och vila tillsammans. Våra hundar har aldrig haft problem att koppla av, om det då beror på att de fått vara med på alla turer från början och fått vanan eller om det har med deras mentalitet att göra kan jag inte svara på. Det jag vet är att de lägger sig och sover så snart vi stannat.
Kaffe och en tjock bit kardemummakaka och sedan var jag redo att gå upp mot toppen på Njakafjäll.
Ett kort stycke och en liten stigning från Stora Grubbsjön där vi rastat glesnade björskogen och ett lågfjällsområde genombrutet av myrmark sträckte ut sig.
Vi hade en härlig vy både mot det mäktiga Marsfjällsmassivet i nordväst.
Och mot Gitsfjället i söder.
På väg upp hade vi sällskap av upprörda Ljungpipare som höljutt talade om för oss att vi störde. Vi fick också se en stor Kungsörn som lättade strax framför oss, på nära håll inger de verkligen respekt och hundarna stod andäktigt och följde den med blicken.
Uppe på Njakafjäll fick jag lite känlsan av att stå på Ottfjället nere i Jämtland dit vi brukar ta tidiga vårturer i maj. Runt om fjällmassiv där vårvärmen och solen har reducerat snön till fläckar och barkmarken blir alltmer framträdande, ännu är det för mycket snö för att ge sig av dit på tur utan skidor. Snön brukar visserligen vara urvattnad och hård så att det går att gå på den men barmarken mellan är vattensjuk av vatten från snösmältningen och bäckarna stora och breda.
På väg ned lättade det två orrar som suttit och solat sig på fjällsluttningen och spåren vittnade om att det varit fler besökare där.
Tillbaka vid Stora Grubbsjön där jag lämnat packningen blev det middag för hundarna…
…och mig, ingen torrmat då jag går kortare turer.
Det hade varit klart och soligt under hela eftermiddagen men nu då det började bli senare på kvällen sjönk temperturen. Hundarna som inte vill ligga så nära elden som jag vill sitta fick istället på sig värmetäcken.
Själv placerade jag liggunderlaget nära elden lade på lite mer ved, drack te, lyssnade på morkullorna som sträckte över huvudet på oss och läste en bok.
Planen från början var att övernatta i rastkojan men då det bara var träbritsar och jag hade ett liggunderlag och en sovsäck beslöt jag mig istället för att sitta ute framför elden så länge jag hade lust och sedan gå ned till bilen på natten. Mara som är yngst och inte varit med på lika många ”äventyr” som de andra hundarna och framförallt inte sovit under bar himel såg till att börja med lite fundersam ut varför jag inte tog fram ”huset”.
De andra hundarna som har mer rutin på mattes upptåg somnade in direkt då de fick låna min sovsäck.
Men ganska snart insåg Mara att det inte skulle bli något ”hus” och somnade med de andra. Om jag hade haft två sovsäckar hade jag lagt mig ute tillsammans med dem och sovit.
Jag vet inte vad som är så fascinerande med att ligga och titta in i elden men till slut blir det rent meditativt. Bakom mig snusade hundarna under sovsäcken, natten blev allt senare men då det inte blir mörkt är det svårt att bryta upp. Dessutom vill jag gärna ta någon natt ute under den här årstiden för att riktigt ”bunkra ljus” inför den långa mörka delen av året. Det är en kort stund som vi får uppleva dessa nätter då det aldrig blir mörkt.
Tillslut bröt jag i alla fall upp och skakade liv i mina yrvakna hundar och vandrade stigen ned mot bilen. Över tjärnarna vi passerade dansade dimmstråken, det är inte svårt att förstå sägnerna kring älvdans sådana här nätter. Hemma ligger nu ett stativ och fjärrutlösare till kameran, då jag kommer hem och hämtar dem öppnas helt andra möjligheter att fotografera i svagt ljus med lång slutartid…
Vid halv fyra på morgonen var vi nere vid bilen, upp på himlen hade en helt fantastisk måne klättrat upp. Den såg opropertionellt stor ut där den hängde strax över fjällkammen. Väl hemma blev det frukost och i säng, idag däremot har dagen inte börjat föränn strax efter lunch.