Fjällvittrans kennel

De stora myrflaken högt uppe på Kölarna bjöd på fantastiskt före och fjällkänsla

Påskveckan har vi som vanligt tillbringat i skogen. Vi inledde veckan med några dagar i torpet i Almåsa och fortsatte sedan ner till vår stuga i Härjedalen. Dagarna innan hade vårvärmen gått hårt åt vintern men Kölarna bjöd på fantastiskt skidföre eftersom temperaturen föll ned till runt – 6 till 8 grader nattetid.

Ran har under de här dagarna fått prova på att dra korta sträckor eftersom föret och terrängen var så lätt att det inte gav någon större belastning. Till större delen fick hon dock som vanligt gå lös på sidan eller bakom mig då jag hade de andra hundarna på drag eller skidade utan hund. Precis som de övriga hundarna har hon nosen påkopplad och reagerar direkt med att sänka farten om hon får vittring av fågel/hare och ökar farten när vi korsar nya lospår. På den översta videon så markerar hon på samma plats som Aras men går vidare då jag manar på henne framåt. För mig är det viktigt att de lär sig att det är jag som avgör om och när det skall jagas. Det finns flera anledningar till detta, dels för att de skall kunna följa mig lösa då jag konditionstränar med mountainbike, springer i skogen eller går tur på fjället under icke jakttid. Men också för att de skall kunna fokusera på att hjälpa till att dra pulkan eller bära klövjeväskor på väg ut på jakt. De är helt ok att de markerar vittring de känner och ”frågar” men skall sedan kunna släppa och följa mig utan att bråka. Vanligtvis har de fått en god grund redan från unghundstiden eftersom att de får följa med mig lösa på sidan eller bakom mig innan de är tillräckligt gamla för att hjälpa till att dra eller bära.

Den nya grillkåtan gav bra skydd för den kalla vinden vid rast och fika

Tyvärr fortsatte det precis som det varit större delen av den här vintern med att vara lite väl mycket vind. Rast och fika fick ske i vindskydd eller den nyuppsatta grillkåtan efter skoterleden. Den hårda skaren var täckt med mellan 5-10 cm nysnö och gav ett härligt före för både skidor och hundtassar. Dessutom var det lätt att se att det rört sig en hel del fågel upp på markerna, både skogsfågel och ripa. Hundarna markerade och uppmärksammade oss också på två vältrampade spelplatser av tjäder. Av och till korsades vår väg av nytrampade spår av lo och järv, det första ledde till ökat intresse och fart hos hundarna.

Påskafton, äntligen en dag med lugna vindar vilket medgav kaffekokning och grillning av mackor över elden på en barfläck

Det märks att det är betydligt lättare för hundarna att få vittring på riporna den här tiden på året då det inte finns så mycket andra dofter som stör. När vi kör på skidor över myrarna höjer de huvudet och ”seglar” i vinden efter doftmolekylerna eller kastar plötslig runt i stånd. Vi är inte helt överens om att riporna så här sent ut på året ska få vara ifred. För Ran som mestadels går lös på sidan av mig är det en bra träning att inte gå ut på jakt utan tillåtelse. Nu kommer en tid då aktiviteten för hundarna får bestå av drag vid skidåkning, eventuellt någon flerdagarstur på fjället och så småningom viltspår och apportträning.

Några fler bilder från härliga vårvinterdagar, fler finns på facebooksidan

Avslutande jaktdagar för säsongen i Västerbottensfjällen

Ja egentligen är det åtta månader dvs en hel jaktsäsong sedan jag gjorde mitt senaste inlägg på hemsidan. Ett inlägg som dessutom hade försvunnit från sidan då webhotellet uppdaterade funktioner. Det har varit otroligt intensiva åtta månader då jag varit ute på praktik vid olika enheter i sjukvården, gjort stora nationella tentor och praktisk examen vid avdelning och nu avslutande skrivit uppsats. Tiden för jakt och hundar har under denna tid fått krympa till ett minimum och varit långt ifrån de möjligheter jag vanligtvis brukar ha.

Det är svårt att göra någon riktigt bra sammanfattning av den långa tiden mellan inläggen men jag försöker ge en kortversion med de viktigaste händelserna.

Ran 3 1/2 månad, första ripkontakten under premiärveckan i skog

Ran 10 månader under sista jaktdagarna på vinterjakten

Ran, tikvalpen jag behöll från ChaCha-Ura kullen i våras har utvecklats bra. Hon har i princip fått följa med på större delen av de korta jaktturerna jag gjorde under hösten och fick även följa med på den avslutande turen till Västerbottensfjällen. Jag är relativt nöjd med henne då hon ser ut att besitta de egenskaper jag anser viktiga, stor vilja till apportering, förmåga att snabbt lära sig nyttja vind och terräng för att hitta och precisera fågel inom skotthåll. Under första tiden på vinterjakten stod hon dock på lite för långa håll för att det skulle vara jaktbart med hagel men i slutet hade hon lärt sig att gå in på fågel på klart jaktbara håll. Planen var att starta henne på vårvinterprov i Mittådalen eftersom hon i mars precis uppnått tillåten ålder (10 månader) för att få starta. Provet ställdes dock in på grund av det läge vi har i samhället idag då vi alla måste bidra till att att bromsa smittspridning av Coronaviruset vilket självklart inbegriper aktiviteter i hundklubbarna.

Premiärjakt i skogen, Aras tillsammans med valpköpare från kullen i våras

Aras syster Unna var med oss på en dag i skogen i höstas och vi hoppas att vi får se mer av henne på fler jaktdagar till nästa höst

Aras och Ran under vinterjakten i februari. Roligt att se att båda sekunderar på varandra

Aras fortsätter att utvecklas och i takt med ökad erfarenhet börjar han nu få en fågelhantering som mer och mer liknar ChaChas vilket genererar många skott tillfällen såväl i skog som på fjäll. Tiden för provstarter blev knapp i höstas vilket jag ska försöka ta igen till nästa höst beroende på vilka möjligheter som kommer att finnas utifrån läget vi har med Coronaviruset i samhället. Oavsett är han en härlig hund som alltid jobbar och gör sitt bästa oberoende om det handlar om knepiga vattenapporter på änder, tungt apporvilt vid prov, långa jaktdagar eller fjällturer med tung pulka. Det som jag trots allt värderar absolut högst är hans otroligt stabila mentalitet som gör att jag kan lita på honom i alla situationer.

I höstas blev de flesta av jaktdagarna i skogen 

Under vinterjakten fick vi fler dagar på fjället än vi hade i höstas vilket inte brukar vara fallet en ”normal” säsong

ChaCha och Mara jobbar på som äldre och rutinerade hundar ska göra. Maras knän ser ut att hålla ännu en tid vilket är roligt med tanke på vad hon utsatts för vad det gäller både operationer och långa rehabperioder. Hon funkar fint och uppvisar aldrig någon hälta om hårdare fysisk ansträngning varvas med tillräcklig tid för återhämtning. Precis som för min egen del så handlar det om att hennes muskulatur ska vara tränad för den fysisk ansträngning som hon utför för att inte få en för hård ledbelastning som ger inflammation i leden. ChaCha har klarat att bygga upp sig fint efter valpkullen i våras och tuffar vidare in på sitt nionde år utan krämpor.

Skogsjakten är numera den jakt som passar Storms ålder bäst då terrängen oftast är skonsammare än på fjället

En tur i februari på våra skogsmarker i Almåsa, stånd för det som sedan visade sig vara en orrtupp

Fågelfinnarförmåga är det inget fel på även om hörseln är dålig. Här på morgontur runt milspåret

Storm, ja vad ska man säga. Nu är han inne på sitt 14:e år och fortsatt tuffar han på och följer med på allt från långa skidturer till jakt. Hörseln är visserligen mycket dålig men nosen fungerar och han presenterar i stort sett alltid möjligheter till skott då vi är ute. Fortsatt är han ”boss” i flocken och de övriga hundarna visar honom stor respekt, även ”skitungen” Ran. Det är intressant att se att de andra hundarna även ägnar honom lite extra omsorg tex genom att lägga sig bredvid honom vid vila och ge lite hjälp med ”tvätt”.

Kullträff i vintrigt november

Viltspår

Jaktträning i fjällnära skog

Gaia med husse på en av vorstehklubbens träningskvällar i Dille hundhall

Otso med husse (och matte) på vinterjakt

Gaia med husse på vinterjakt med syrran Ran som åskådare

l november hade vi en kullträff för ChaCha-Ura kullen som föddes i våras. Unghundarna var då 6 månader, med på träffen var fyra av sex unghundar (Gaia, Ran, Otso och Atle (Pondus). Under dagen fick de prova på aktiviteter som kommer att bli deras arbetsområden som vuxna hundar, viltspår, apport och jakt. Våra marker i Almåsa erbjuder möjlighet att träna hundarna i olika miljöer med olika grad av störning av annat vilt. Under hösten och vintern har vi haft förmånen att träffa unghundarna Otso och Gaia som bor närområdet både vid vorstehklubbens inomhus träning och ute på vinterjakt. Det är otroligt roligt att få följa deras utveckling på nära håll och i den mån jag kan kunna erbjuda råd och hjälp. Positiva rapporter kommer in från de unghundar som vi inte har träffat. Atho (Dante) har tillbringat våren som stugvärdshund i Njunjes och Tyr (Ross) får fina möjligheter att utvecklas till en allsidig jakthund i Färila. Inför sommaren ligger planen på fler träffar bla med viltspårprov, BPH test samt jaktträning på markerna i Härjedalen…om nu världen vänder tillbaka till ett mer normalt läge igen förstås.

Våren en härlig tid för turer, såväl korta som långa innan vintersäsongen är över

Nu väntar en tid med härliga vårturer i såväl skogen som på fjället med korvgrillning och kanske någon tältnatt. Turistföreningsstugorna har stängt officiellt och troligen är det bäst att undvika övernattningar i den del som trots allt står öppen framförallt under påsken då det kanske rör sig en hel del folk ute. Som tur är har vi två ensliga tillflyktsorter, Almåsa och Tallbergsvallen, båda långt ifrån några turiststråk. Som vanligt efter avslutad jaktsäsong börjar suget efter nästa infinna sig med omedelbar verkan…nu ska vi bara genomlida ”transportsträckan” sommaren.

Vi vädrar kommande jaktdagar…bilden är från förra året men snart inom någon dag är vi där…på våra älskade myrmarker. 

Jisses så fort sommaren har sprungit iväg, om bara drygt en vecka så är vi igång med säsongens första jaktdagar. Heltid på barnkliniken i Östersund, två timmars pendling varje dag, rehabträning för mitt knä och fem hundar på hemmaplan varav en valp har inneburit ett komprimerat schema från kl. 04.30 till 22.30-23.00 fem dagar i veckan. Ser därför att jag inte har gjort någon uppdatering sedan valparna flyttade från oss för snart två månader sedan. I fredags gjorde jag dock min sista dag på mitt vikariat på kliniken och nu väntar äntligen friheten i skog och eventuellt senare på fjäll. I år åker vi inom någon dag ner till vår stuga i Härjedalen där vi startar med några dagars jaktträning innan vi ger oss ut på säsongens första jakt. Denna gång hade vi redan tidigt planerat att jaga den första veckan på skogen i och med att vi inte visste hur pass bra eller dåligt mitt knä skulle fungera. När nyheten om avstängningen av ”halva Härjedalen” ovan odlingsgränsen lades ut kändes vårt beslut om skogsjakt ännu mer rätt. I år ska vi prova marker högre och längre ut på Kölarna, områden jag inte jagat på sedan någon gång i början av 2000-talet. Vi har fått tillgång till en skogskoja med anor från den tiden man utförde myrslåtter vilket gör att vi slipper onödiga dagliga transportsträckor ut på markerna. I tillägg slipper vi splittra flocken då både den yngsta och den äldsta kan följa med.

Atho den valp som rest längst ifrån oss och numera bor i Luleå

Våra utflyttade valpar har nu befunnit sig i snart två månader i sina nya hem och rapporter om att de snabbt acklimatiserat sig och funnit sig väl tillrätta har droppat in i både text och bild. Det verkar som att det som utmärker även  denna kull är att de har ett inre lugn och trygghet som gör att de möter nya miljöer och situationer med nyfikenhet. Självklart kan det vara full rulle och bus men också en snabb växling till avkoppling. Vår egen Ran skiljer sig inte från sina kullsyskon. Precis som Aras har det inte behövts någon egentlig träning att bli lämnad ensam. När vi sätter Ran i bur lägger hon sig ner och det hörs inte ett pip varken då vi lämnar henne eller kommer tillbaka.

Gaia som är Frösöbo på sin första fjälltur till Dörrsjöarna, husses ryggsäck funkar bra som ”doggybag” när sträckorna blir för långa för en liten valp. 

Det är en spännande tid som väntar både valpar och ägare framöver, för valparna att upptäcka ”världen” och för ägarna att upptäcka vad som döljs i de små fyrbenta. En tid som är viktig att ta tillvara på då förhållande mellan två och fyrbent formas och ramar sätts för hur den vuxna hunden skall uppföra sig och agera i olika situationer. En valp kan lära sig massor…både bra och dåliga vanor. Om man lägger nivån efter mognad har man chansen att grundlägga många bra vanor som kommer till nytta vid formande av den blivande jaktkamraten

Tyr i Färila som praktikant vid skyddsjakt på kaja och duva

Efter påsk har vi haft sommartemperatur i luften, ChaCha som är trind som en tunna har svalkat sig både i smältvatten och snöfält som fortsatt ligger kvar på skuggsidorna under våra promenader

I går passerade vi det kritiska dygnet för förtidig valpning, från och med dygn 56 skall valparna åtminstone i teorin ha en chans att klara sig om de föds. Jag ser dock gärna att det dröjer ytterligare ett eller två dygn för att de skall ha god chans att klara ett liv utanför ChaChas trinda mage. Som det ser ut idag så är det inte dags ännu, ChaCha följde glatt med på en dryg timmes promenad i skogen och skuttade på trots att hon ser rätt oproportionerlig ut.

Så länge har jag ställt i ordning en ”bra att ha låda” innehållande lakansbitar, Torkypapper, handdukar, handsprit, nya fleecefiltar samt penna papper för att kunna anteckna under valpningen både kön, teckning och om det var något speciellt med någon av dem när de kommer till den nya världen. Nu är det bara att hålla tummar och tår att allt går lika bra som vid valpningen av den förra kullen.

Tråååkigt att vänta på valpar, mamma är tjock och slö, matte halt och lytt och Nanny skendräktig…

Ännu lite tidigt för bad även om Aras tog en sväng som isbrytaren Ymer…

Snön har nu smält bort helt och hållet förutom på skuggsidor i skogen. Igår var det första gången jag cyklade uppför den gräsbevuxna körvägen till ”badtjärnen. Ett antal gånger fick jag hoppa av cykeln för pulsa fram genom mindre snöfält men trots allt helt ok. Det känns skönt att kunna nyttja cykeln för motion med hundarna då jag innan jag fått en magnetröntgen inte är rekommenderad att försöka jogga och endast gå korta svängar till fots. Promenaderna jag kan gå sparar jag till ChaCha då hon är alltför tung för att följa med bredvid cykeln. Det är också otroligt skönt att jag har tränat hundarna att springa lösa bredvid eller bakom cykeln och krävt lydnaden att de går kvar trots intressanta dofter, skogsfågel som lättar bredvid stigen eller rådjur som löper iväg framför oss. Som det är just nu skulle jag aldrig våga ha dem kopplade och riskera fler skador på knät om de skulle dra ikull mig. Det är endast i uppförslut som de får gå på sele och lina för att de skall få lite styrketräning och då springer de vanligen i trav.

Vår och sommar är också tid för fikaturer i skog och på fjäll. Promenad med klövjeväskor ger fin stryke-, koordinationträning för både rygg, bogparti och capalleder (handleder) för hundarna, något de har nytta av då de skall flyga fram i terrängen på jakt. I tillägg tränas också ”de små musklerna” som stabiliserar leder vid långsamt tempo med viktbelastning vilket är en viktig del i den skadeförebyggande träningen. Fikaturer gör också att hundarna blir vana vid att stoppa upp och vila under paus med kaffekokning, något de har stor nytta av då jaktsäsongen startar och det kan bli långa jaktdagar till skogs eller fjälls. Om hundarna kan koppla av under raster ger det dem en stunds återhämtning både fysiskt och psykiskt vilket både kan leda till att de orkar prestera bättre men även verka skadeförbyggande.

Storm inne på sitt trettonde år men fortsatt så pigg att han fortsatt följer med på cykelträning

Vila vid fikapaus, en bra vana inför jaktsäsong

Nu skall vi bara ”genomlida” sommaren så är det snart höst och jakt igen

Fantastiskt skidföre med ca 2 dm kallsnö ovanpå en hård botten gjorde att vi i år kunde åka långa fina turer utan att vara hänvisade till skoterspår. 

Efter nio dagars långledigt över påsken som vi tillbringade i vår skogsstuga i Härjedalsskogarna är vi tillbaka igen. Tack vare hjälp av skotertransport och arbetsamma hundar kunde vi trots min knäskada göra långa fina turer på de höglänta och flacka myrmarkerna. Återigen fick vi uppleva en påskledighet med dag efter dag med strålande väder vilket gjorde att vi tog med både lunchfika och middagsmat och tillbringade hela dagar ute. Fram till Skärtorsdagen var det minusgrader runt – 10-13 nattetid vilket bibehöll fin kvalitet på föret hela dagarna trots tvåsiffriga plusgrader dagtid. Påskafton var den sista dagen med före som höll fint in på eftermiddagen och vi gjorde en otroligt fin tur över områden med stora öppna myrar och riktig gammal kölskog med uråldriga silverträd där jag inte varit på många år. Uppe på de högsta punkterna som ligger runt 640 m är det fin utsikt mot fjällen västerut.

Det ser verkligen lovande ut för kommande jaktsäsong vad det gäller både ripa och skogsfågel och om det inte blir en kall och regnig försommar utan mygg och knott kan vi troligen se fram emot en fantastisk höstjakt. Med allt krångel kring jakt på statlig fjällmark är skogsjakten på dessa marker något vi är otroligt glada för och väldigt rädda om. Till kommande höst har vi förhoppningsvis även fått tillgång på mark som jag jagat på för många år sedan och som ligger i bältet med torra åsar beklädda med gammal kölskog genombruten av myrar. Marker som då erbjöd god tillgång på både ripa och skogsfågel och där hundarna då vi nu passerade på skidor markerade både vältrampade spelplatser samt både ripor och skogsfågel som vi fick se lätta och flyga vidare. Vi hade även turen att en morgon få se två tuppar spela och fightas men tyvärr fanns inte möjlighet att få dem på bild då vi fick vara helt stilla för att inte störa skådespelet.

ChaChas dräktighet är nu inne på slutspurten och hon ser ut som en riktig ”rullsylta”. Vi kommer nu att tillbringa de sista veckorna i lugn och ro på hemmaplan med motion i form av lugna promenader på snöfri mark. Trots tvåsiffriga varmgrader och betydligt mindre mängd snö än i Härjedalen kunde jag och Aras ta en fin tur på 8 km uppe i skogen på de högre slingorna. Visserligen med lite ”vattenskidåkning”, hopp över liten bäck och av och till åkning på smal snösträng men trots allt åkbart. Även här uppe ser det ut att finnas en bra grund av skogfågel att bygga vidare på, Aras stoppade i stång 5 ggr under skidturen för ett orrpar, två tuppar och tre tjäderhönor.

Nu ser vi tillsammans med våra valpspekulanter med spänning fram emot när vi skall få reda på vad som döljer sig i ChaChas trinda mage och kryssar fingrarna att allt skall gå bra.

Med hopp inför hösten..

Oändliga vidsträckt myrmark, härlig att skida över på vintern men betydligt kämpigare att färdas över på hösten.

Tid att njuta för såväl oss själva som hundarna, sol och långa dagar ute med middag på en barfläck. 

Motburen transport hem för både två och fyrbenta