Nu börjar man se att ljuset har återvänt, helt plötsligt kan man vara ute utan pannlampa ända fram mot femtiden på eftermiddagen och på morgonen behövs bara pannlampan halva turen. Förra veckan var jag ner till Arninge igen för första distansträffen för året på friskvårdsutbildningen hund som jag läser. Tre mycket intensiva, intressanta och lärorika dagar i vanlig ordning. Med mig den här gången var både Storm och Mara. Under de här dagarna låg tyngdpunkten på palpation, undersökning och rörelseanalys. Mara och Storm fick agera studieobjekt och gick för första gången på ett löpband i vatten. När hundarna går på löpbandet får man en verkligt bra chans att studera deras rörelser genom den genomskinliga glasrutan. Då man kan styra hastigheten så rör sig hunden i stort sett likadant hela tiden och det är inga ojämnheter eller andar störningar som påverkar rörelsemönstret. Storm som är en lugn kille rörde sig med lite korta steg från början då han ville känna efter om han kunde lita på ”marken” som rörde sig under honom. Inom några minuter stegade han på som han aldrig gjort annat och lärde sig också att man kunde stå på kanten och bara ”paddla” med två tassar…Mara som är intensivare jobbade på direkt men med mer frenesi och tacklade även hon den ovana miljön utan problem. Roligast var som vanligt mopsen, hon gick på bandet fram till godisbiten som Frida lockade med på kortändan. Då mopsfröken fått godbiten stod hon still och åkte på bandet bak till andra kortändan innan hon stegade fram till nästa godbit och sedan upprepades proceduren så länge det bjöds godis.
Den här gången körde jag bil ner, det blev den sista resan med Bris. Vi beslutade kort efter att vi mist henne att låta göra en obduktion för att få så mycket klarhet som möjligt i orsaken. Då kroppen var fryst körde jag ner över natten för att lämna henne på SVA i Uppsala. Det blev en natt med många tankar, linserna var inget problem då mina ögon inte blev torra trots många timmars bilkörning…Det har gått en tid men det var trots det oerhört jobbigt att lämna lådan som vi klätt invändigt med Bris fleecefiltar. Jag saknar fortsatt denna lilla hund så fruktansvärt mycket. Av och till då jag lyfter en filt, jakttäcke eller värmetäcke som tillhört Bris eller befinner mig i en situation som påminner mycket om Bris eller bara tanken på att hon inte finns hos oss mer gör att tårarna trillar. Det kommer dröja ännu en tid innan den ” tunga svart sorgstenen” har slipats ned till en diamant med alla fina minnen vi har av henne.
” Äsch, sa Jonatan det är liksom bara skalet av dig som ligger där, du själv flyger iväg någon helt annanstans” ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
Det har varit en vinter med mer vind än vi varit vana vid och det har inte blivit många tillfällen till jakt. Tyvärr är det dessutom dåligt med snö, framförallt i de västra Jämtlandsfjällen. Någon dag här och där har vi alla fall tagit oss ut och fått några fina timmar på fjället tillsammans med hundarna. Mara har tyvärr skadat en tå, troligen hände det efter en kraschlandning i skogen i blockterräng i höstas. Hon visade då lite ömhet den första kvällen, jag vilade henne en vecka hon sedan såg jag inget på henne trots flera jaktdagar. Efter jul uppmärksammade jag att hon samma kväll efter hårdare ansträngning då hon legat och vilat kunde gå på tå 1-2 steg för att sedan gå helt normalt. Var man riktigt uppmärksam kunde man också se att hon avlastade genom att lägga lite mer tyngd på höger bak och vrida benet lite. Dagen därpå var hon sedan helt symtomfri. Vi har nu beslutat att hon får vila fram till mitten av mars då ligamentskador har lång läkningstid på flera månader.
Efter jul tog jag beslutet att inte återvända till jobbet på sjukstugan i Storuman. Jag har nu andra planer som jag kommer att skriva om när allt är klart. Vi har också valpplaner under året vilket jag också kommer att skriva mer om.
