Fjällvittrans kennel

De senaste åren har jag avslutat säsongens vinterjakt i Västerbotten då jakten där pågår två veckor längre än i Jämtland.

Efter att ha återvänt från de sista jaktdagarna i de västra fjällen åkte jag en snabb tur in till Östersund för återbesök till Djursjukhuset med Mara och nya röntgenplåtar på hennes tå. Sedan vidtog ett intensivt packande av mat och utrustning för mig och Storm inför den stundande avslutningen i Västerbottensfjällen.Torken Evermat från Bjurholms plast gick varm under natten och förmiddagen. En väl värd investering för god mat med liten volym på fjället. Den här gången skulle jag för ovanlighetens skull  ha relativt gott om plats i pulkan då jag tyvärr skulle gå med bara en hund. Jag provade därför min julklapp, en vakuum pack och paketerade färdiglagade rätter. Fördelen med att vakuum packa  är att det förutom att det minskar packvolymen också gör matlagningen enkel. ”Plastpåsarna” man packar i tål kokning och det går därför att värma påsen i en kastrull med kokande vatten. Bra då man slipper disk då vatten kan vara en bristvara om man måste smälta snö.

Efter en natt på Marsfjället Mountinlodge där jag var den enda skidåkaren bland               ”10 000” skotrar och rumsgranne med fem fulla finnar gav vi oss av mot skoterförbudsområde. Vädret var grått och tungt men vinden var måttlig vilket gav förutsättning för oss att ta oss igenom Durreskalet. För ett år sedan klöste vi oss fram till raststugan i mycket hård vind och blev sedan fastblåsta och kunde fortsätta först eftermiddagen dagen därpå. Den här gången gick jag in och lunchade men ville inte stanna alltför länge då oron fanns för att vinden skulle öka under eftermiddagen och jag inte hade någon större önskan att bli kvar. I raststugan träffad vi två barnfamiljer och Storm blev genast barnens favorit och helst ville de ta med sig honom då de skulle åka vidare.

Fortsatt färd i ”mjölsäck” utan kontraster men dock gångbart väder. Med jämna mellanrum tvärstannade Storm och markerade ripor någonstans i det mjölkvita. Till skillnad mot Jämtlandsfjällen (framförallt de västra) fanns här snö, på de områden där vinden kommit åt var det dock betydligt mindre än tidigare år.

Solen provade att bryta igenom men fick ge vika för de tunga och grå molnen. Det blev ett vackert ljus i det mjölkvita men gav ingen hjälp till att bättre se kontraster. Hundarna måste ha en helt annan förmåga till kontasteseende då ”flatljuset” inte verkar störa deras förmåga att se om marken lutar upp eller ner och hur brant det är.

Vi var framme vid stugan flera timmar innan de blev mörkt då dagarna nu har blivit riktigt långa. På grund av den varma vintern var isen på älven mer vansklig än normalt, vakarna var större och isbryggorna tunnare och vi fick se oss noga för då vi valde väg.

Förra året hade vi natt temperaturer på -20 till -25 grader och kalla långt in på förmiddagen. Nu hade vi -5 grader då vi kom fram och det var betydligt lättare att snabbt få behaglig värme i stugan.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och beklagat mig över alltför mycket vind på fjället den här vintern. Trenden fortsatte tyvärr i Västerbotten även om det mestadels var brukbart väder att jaga i. Föret var i vart fall bättre för hundarna i år än förra året då de fick simma fram. Snön hade ”tack vare” vinden och det milda vädret packat ihop så pass att det bar relativt bra även för Storms 32 kg (som han delvis kompenserar med långa ben och stor motor) och han sjönk bara ner till halva benen där det var som mjukast nere i björkskogen.

Vi hade bra med ripa men som vanligt då det sitter i stora flockar är det alltid någon som blir ”nervös” och flyger i väg och drar också med sig resterande. Till skillnad mot i Jämtland var det flera som landade efter en kort flygsträcka och de letade Storm sedan rätt på igen. Föret var i stort sett mjukt överallt och jag kunde därför röra mig utan att ha hörselskydden på vilket också gav betydligt fler tillfällen till skott.

Jag går bara med hagel då jag jagar på vintern eftersom jag tycker det är för besvärligt att släpa på två bössor. Tillfällena att använda kula blir heller inte många då man som jag oftast jagar längre ned i  björkskogen eller i kanten björkskog och kalfjäll. Vanligen står hunden på bra hagelhåll även om det av och till precis som på senhösten kan bli gränsfall till långa skotthåll. Oftast beror det på att riporna som sitter i flock har börjar röra på sig och jag tar lite för lång tid på mig att pulsa fram. En rutinerad hund är guld värd då det gäller att hämta igen vingade fåglar och Storm är verkligen att lita på.

Med bara en hund så blev det också lite tid över för att klättra upp på närliggande fjälltoppar. Jag gick vanligen ett förmiddags- och ett eftermiddagspass och däremellan fick Storm ta igen sig i stugvärmen.

Något riktigt klart och soligt väder  hade jag inte men någon stund då och då lättade i alla fall molnen och solen stack fram sina strålar och gav förutsättning för att fota lite. Vädret skiftade snabbt, vinden ökade och solen byttes ut mot snöbyar eller gråväder.

Nära till Norge och den lockande nationalparken Børgefjell där jag gärna skulle göra en vårtur sent ut i april eller kanske en sommartur med fiske.  

Inlandsisen har lämnat spår i form av en flat platå som liknar ett månlandskap i älvdalgången. Vintertid är det lätt att ta sig fram där då snön oftast är hårdpackad av vinden och i år var snötäcket dessutom tunnare än vanligt. Jag skulle tro att det är lättframkomligt även sommartid så kanske jag måste prova en sommartur i området.

Sammanfattning av jaktdagarna i Västerbotten var brukbart väder, betydligt varmare men även blåsigare än tidigare år. Föret var avsevärt bättre och tillgången på ripa var bra. Storm jagade som en rutinerad hund skall göra och vi hade ett härligt teamwork under våra jaktdagar.Jag vet att det finns olika åsikter angående vinterjakten men under de dagar jag var ute jagade jag på två områden där jag då jag registrerade mitt jaktkort var den enda jägaren. Självklart förstår jag att det till stor del beror på att jag jagar på skoterförbudsområden med långt till väg, men jakttrycket på dessa stora områden blir ändå inte stort. Visst sköt jag ett antal ripor men jag var långt ifrån att dagligen fylla min bag-limit.

Vi vände ner lite tidigare än beräknat på grund av hotande stormvarning och några andra orsaker men fick trots det tre fina jaktdagar. Vinterjakten för mig är en möjlighet att förlänga en jaktsäsong som annars kan bli alltför kort för oss i norr. För mig är behållningen också att färdas tillsammans med mina hundar, gärna in i områden där vi är de enda jägarna och i övrigt inte träffar på andra människor. Att samarbeta i jakten och se hur hundarna utvecklar olika sätt att hantera riporna efter de förutsättningar som ges och skapa fina skottchanser för mig. Självklart uppskattar jag även att få med mig några ripor hem som sedan kan tillagas och avnjutas. Nu är säsongens jakt slut för mig då jag åker ner till Stockholm för distansträff och ytterligare två dagar laserkurs under nästa vecka. Vi blickar nu framåt mot jaktpremiären till hösten men först kanske någon vårtur om väder och före medger.

Fortsatt känner jag en stor tomhet och saknad efter Bris och den riktiga glädjen vid mina turer som jag annars brukar känna har svårt att infinna sig. En hund som satte ett oförglömligt avtryck och som lämnade mig alldeles för tidigt. 

Vi avslutade jakten i Jämtland med några dagar i de västra fjällen. Snömässigt och vädermässigt fanns det en hel del att önska. Tillgången på ripa var däremot relativt god men chanser till skott blev få då vi på grund av snöbristen lät som tio små dunderklumpar där vi hasade fram på det skrapiga underlaget. Kombinationen med alltför mycket vind gjorde det inte lättare, ofta började hundarna smyga an för att sedan höja huvudet och titta efter flockarna med ripa som lättade på 75-100 meter.

Mestadels såg det ut så här – hunden står och då vi närmar oss lättar riporna på håll..

Något tillfälle fick vi dock i en solig sluttning där vinden inte kom åt. Det här ”gratistillfället” bjöd settergänget som gick ovanför oss på, de petade ner några ripor till oss som Atla sedan letade rätt på.

Kanske…om man gömmer sig i ryggsäcken när ingen ser så får man följa med upp på fjället?

Mara den lilla stackaren har däremot inte haft en speciellt rolig vår. Fortsatt står på på ordination vila för sen- eller ligamentskada i tå och ev. rygg. Till veckan ska hon få börja simma och förhoppningsvis börja bygga tillbaka förlorad muskulatur inför en höjning av aktiviteten. Hoppas nu bara att diagnosen har varit rätt ställd så att hon på sikt kan få ”bli hund” igen.

Sammanfattningsvis är den här säsongens vinterjakt den väder och underlagsmässigt sämsta sedan jag flyttade till Jämtland. Flertalet dagar har försvunnit med hårda vindar, vindar som lämnat ett mycket snöfattigt fjäll efter sig med ett tunt och hårt snölager samt stora ytor utan snö.

Jag har alltid hävdat att fördelen med att bo nära fjällen är att man kan välja att gå ut de dagar vädret är bra, den här vintern har det inte varit många. Då vi nu börjar närma oss slutet av säsongen har jag insett att det inte är någon ide att vänta in de där fina dagarna utan det är bara att gå ut och se om det är möjligt att vara ute. Den här vintern har antalet dagar med hård vind varit fler än jag kan komma ihåg från tidigare vintrar. Snöläget är riktigt bedrövligt i de västra fjällen, där det kommer åt att blåsa är det bara ett tunt snölager och på stora ytor är det blankis eller barmark. Riporna får god förvarning av det skrapande ljudet från stighudarna som är förutsättningen för att man ska kunna klösa sig fast på fjället.

Sydostlig vind har var den dominerande vindriktningen i vinter och det kluriga har varit att räkna ut var man kan komma i lä för vinden för där sitter riporna tryggare och snön är mjuk. På vindsidorna har det varit helt omöjligt att få se mer än fina hundjobb och ripor som lättar på för långt skotthåll.

I vindskyddade dalgångar och bäckraviner är det riktigt trevlig skidåkning och snön är ändå inte för djup för hundarna. Nackdelen är att det blir klättring upp och ner efter de branta fjällsidorna och det kräver sitt att hålla reda på skidor, stavar och bössa och samtidigt hålla balansen mellan björkarna i den knixiga och kuperade terrängen.

Både jag och hundarna har fått fin styrketräning av att pulsa upp och nedför sluttningarna i den mjuka snön. Den här gången dessutom med ett godkänt resultat för årstiden och de få timmar vi var ute samt med mig som ensam skytt. Fördelningen blev tre för Atla och två för Storm och min träffprocent var riktigt hyfsad. Jag har kommit fram till att då jag skjuter snabba skott på ”instinkt” så träffar jag, hinner jag förbereda mig och börja tänka då missar jag i stort sett alltid. Till våren ska jag i alla fall boka in mig hos skytteinstruktör.

Vädret växlade snabbt från härligt solsken till snöyra. Jag var uppe i tre dagar men gjorde bara korta pass, den första dagen bara 1 1/2 timme på grund av att vädret växlade till snö och mycket hård vind. De övriga dagarna ca  2 1/2 timme per dag, dels på grund av vädret och dels på grund av att Atla skulle orka med. Tyvärr tror jag att det här hennes sista vintersäsong men som vanligt är det bara att ta vara på den tid man får tillsammans med sina hundar. Som jag skrivit tidigare är det förbaskat kul att jaga över erfarna hundar som sköter sitt jobb så att jag kan koncentrera mig på mitt men framförallt har fått erfarenhet av att jaga under olika årstider och förhållanden. Det som fascinerar mig mest med den här jaktformen är nog att se hur hundarnas samarbete med mig utvecklas ju fler dagar vi har på jakt tillsammans. Hård vind eller vind som kastar i olika riktningar kan ju komplicera vittringsförhållandena betydligt. Något som säkert skulle bedömas som tomstånd på prov men som jag värdesätter högt är att om de är osäkra väntar in mig och tar kontakt så att vi kan gå fram gemensamt.  På det viset har jag skjutit många ripor sent på säsongen.

Den här gången hade jag glömt att ta med mig en viltsäck. Att lägga ner flera ripor i en plastpåse i ryggsäcken är inte att rekommendera men en nödlösning, det blir lite ”kladdigt”.

Fika på fjället ett måste, även om det inte var läge att gräva någon solgrop.

När det växlar mellan sol och snöbyar blir det ett härligt ljus. Av och till blev det tyvärr ”snöblint” och marken ”försvann” av och till under fötterna. Hundarna däremot verkar ha en helt annan förmåga till kontrastseende då det inte verkar vara ett problem för dem.

Trots vinden och snöbyarna var det härligt att vara ute. Ett extra plus den här gången var att jag fick en riktig närkontakt med en kungsörn, de är fascinerande stora på när håll.

Mara som fortsatt kommer att vara konvalescent i några veckor fick tillbringa sin tid i stugvärmen. Det känns tråkigt att inte ha möjlighet att ta med henne under de sista jaktdagarna för säsongen men den naturliga läkningsprocessen går tyvärr inte att påskynda. Nu hoppas jag på att vila och behandlingar ska göra att hon får många fina jaktår fram över.