De senaste åren har jag avslutat säsongens vinterjakt i Västerbotten då jakten där pågår två veckor längre än i Jämtland.
Efter att ha återvänt från de sista jaktdagarna i de västra fjällen åkte jag en snabb tur in till Östersund för återbesök till Djursjukhuset med Mara och nya röntgenplåtar på hennes tå. Sedan vidtog ett intensivt packande av mat och utrustning för mig och Storm inför den stundande avslutningen i Västerbottensfjällen.Torken Evermat från Bjurholms plast gick varm under natten och förmiddagen. En väl värd investering för god mat med liten volym på fjället. Den här gången skulle jag för ovanlighetens skull ha relativt gott om plats i pulkan då jag tyvärr skulle gå med bara en hund. Jag provade därför min julklapp, en vakuum pack och paketerade färdiglagade rätter. Fördelen med att vakuum packa är att det förutom att det minskar packvolymen också gör matlagningen enkel. ”Plastpåsarna” man packar i tål kokning och det går därför att värma påsen i en kastrull med kokande vatten. Bra då man slipper disk då vatten kan vara en bristvara om man måste smälta snö.
Efter en natt på Marsfjället Mountinlodge där jag var den enda skidåkaren bland ”10 000” skotrar och rumsgranne med fem fulla finnar gav vi oss av mot skoterförbudsområde. Vädret var grått och tungt men vinden var måttlig vilket gav förutsättning för oss att ta oss igenom Durreskalet. För ett år sedan klöste vi oss fram till raststugan i mycket hård vind och blev sedan fastblåsta och kunde fortsätta först eftermiddagen dagen därpå. Den här gången gick jag in och lunchade men ville inte stanna alltför länge då oron fanns för att vinden skulle öka under eftermiddagen och jag inte hade någon större önskan att bli kvar. I raststugan träffad vi två barnfamiljer och Storm blev genast barnens favorit och helst ville de ta med sig honom då de skulle åka vidare.
Fortsatt färd i ”mjölsäck” utan kontraster men dock gångbart väder. Med jämna mellanrum tvärstannade Storm och markerade ripor någonstans i det mjölkvita. Till skillnad mot Jämtlandsfjällen (framförallt de västra) fanns här snö, på de områden där vinden kommit åt var det dock betydligt mindre än tidigare år.
Solen provade att bryta igenom men fick ge vika för de tunga och grå molnen. Det blev ett vackert ljus i det mjölkvita men gav ingen hjälp till att bättre se kontraster. Hundarna måste ha en helt annan förmåga till kontasteseende då ”flatljuset” inte verkar störa deras förmåga att se om marken lutar upp eller ner och hur brant det är.
Vi var framme vid stugan flera timmar innan de blev mörkt då dagarna nu har blivit riktigt långa. På grund av den varma vintern var isen på älven mer vansklig än normalt, vakarna var större och isbryggorna tunnare och vi fick se oss noga för då vi valde väg.
Förra året hade vi natt temperaturer på -20 till -25 grader och kalla långt in på förmiddagen. Nu hade vi -5 grader då vi kom fram och det var betydligt lättare att snabbt få behaglig värme i stugan.
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och beklagat mig över alltför mycket vind på fjället den här vintern. Trenden fortsatte tyvärr i Västerbotten även om det mestadels var brukbart väder att jaga i. Föret var i vart fall bättre för hundarna i år än förra året då de fick simma fram. Snön hade ”tack vare” vinden och det milda vädret packat ihop så pass att det bar relativt bra även för Storms 32 kg (som han delvis kompenserar med långa ben och stor motor) och han sjönk bara ner till halva benen där det var som mjukast nere i björkskogen.
Vi hade bra med ripa men som vanligt då det sitter i stora flockar är det alltid någon som blir ”nervös” och flyger i väg och drar också med sig resterande. Till skillnad mot i Jämtland var det flera som landade efter en kort flygsträcka och de letade Storm sedan rätt på igen. Föret var i stort sett mjukt överallt och jag kunde därför röra mig utan att ha hörselskydden på vilket också gav betydligt fler tillfällen till skott.
Jag går bara med hagel då jag jagar på vintern eftersom jag tycker det är för besvärligt att släpa på två bössor. Tillfällena att använda kula blir heller inte många då man som jag oftast jagar längre ned i björkskogen eller i kanten björkskog och kalfjäll. Vanligen står hunden på bra hagelhåll även om det av och till precis som på senhösten kan bli gränsfall till långa skotthåll. Oftast beror det på att riporna som sitter i flock har börjar röra på sig och jag tar lite för lång tid på mig att pulsa fram. En rutinerad hund är guld värd då det gäller att hämta igen vingade fåglar och Storm är verkligen att lita på.
Med bara en hund så blev det också lite tid över för att klättra upp på närliggande fjälltoppar. Jag gick vanligen ett förmiddags- och ett eftermiddagspass och däremellan fick Storm ta igen sig i stugvärmen.
Något riktigt klart och soligt väder hade jag inte men någon stund då och då lättade i alla fall molnen och solen stack fram sina strålar och gav förutsättning för att fota lite. Vädret skiftade snabbt, vinden ökade och solen byttes ut mot snöbyar eller gråväder.
Nära till Norge och den lockande nationalparken Børgefjell där jag gärna skulle göra en vårtur sent ut i april eller kanske en sommartur med fiske.
Inlandsisen har lämnat spår i form av en flat platå som liknar ett månlandskap i älvdalgången. Vintertid är det lätt att ta sig fram där då snön oftast är hårdpackad av vinden och i år var snötäcket dessutom tunnare än vanligt. Jag skulle tro att det är lättframkomligt även sommartid så kanske jag måste prova en sommartur i området.
Sammanfattning av jaktdagarna i Västerbotten var brukbart väder, betydligt varmare men även blåsigare än tidigare år. Föret var avsevärt bättre och tillgången på ripa var bra. Storm jagade som en rutinerad hund skall göra och vi hade ett härligt teamwork under våra jaktdagar.Jag vet att det finns olika åsikter angående vinterjakten men under de dagar jag var ute jagade jag på två områden där jag då jag registrerade mitt jaktkort var den enda jägaren. Självklart förstår jag att det till stor del beror på att jag jagar på skoterförbudsområden med långt till väg, men jakttrycket på dessa stora områden blir ändå inte stort. Visst sköt jag ett antal ripor men jag var långt ifrån att dagligen fylla min bag-limit.
Vi vände ner lite tidigare än beräknat på grund av hotande stormvarning och några andra orsaker men fick trots det tre fina jaktdagar. Vinterjakten för mig är en möjlighet att förlänga en jaktsäsong som annars kan bli alltför kort för oss i norr. För mig är behållningen också att färdas tillsammans med mina hundar, gärna in i områden där vi är de enda jägarna och i övrigt inte träffar på andra människor. Att samarbeta i jakten och se hur hundarna utvecklar olika sätt att hantera riporna efter de förutsättningar som ges och skapa fina skottchanser för mig. Självklart uppskattar jag även att få med mig några ripor hem som sedan kan tillagas och avnjutas. Nu är säsongens jakt slut för mig då jag åker ner till Stockholm för distansträff och ytterligare två dagar laserkurs under nästa vecka. Vi blickar nu framåt mot jaktpremiären till hösten men först kanske någon vårtur om väder och före medger.
Fortsatt känner jag en stor tomhet och saknad efter Bris och den riktiga glädjen vid mina turer som jag annars brukar känna har svårt att infinna sig. En hund som satte ett oförglömligt avtryck och som lämnade mig alldeles för tidigt.