Vi avslutade jakten i Jämtland med några dagar i de västra fjällen. Snömässigt och vädermässigt fanns det en hel del att önska. Tillgången på ripa var däremot relativt god men chanser till skott blev få då vi på grund av snöbristen lät som tio små dunderklumpar där vi hasade fram på det skrapiga underlaget. Kombinationen med alltför mycket vind gjorde det inte lättare, ofta började hundarna smyga an för att sedan höja huvudet och titta efter flockarna med ripa som lättade på 75-100 meter.
Mestadels såg det ut så här – hunden står och då vi närmar oss lättar riporna på håll..
Något tillfälle fick vi dock i en solig sluttning där vinden inte kom åt. Det här ”gratistillfället” bjöd settergänget som gick ovanför oss på, de petade ner några ripor till oss som Atla sedan letade rätt på.
Kanske…om man gömmer sig i ryggsäcken när ingen ser så får man följa med upp på fjället?
Mara den lilla stackaren har däremot inte haft en speciellt rolig vår. Fortsatt står på på ordination vila för sen- eller ligamentskada i tå och ev. rygg. Till veckan ska hon få börja simma och förhoppningsvis börja bygga tillbaka förlorad muskulatur inför en höjning av aktiviteten. Hoppas nu bara att diagnosen har varit rätt ställd så att hon på sikt kan få ”bli hund” igen.
Sammanfattningsvis är den här säsongens vinterjakt den väder och underlagsmässigt sämsta sedan jag flyttade till Jämtland. Flertalet dagar har försvunnit med hårda vindar, vindar som lämnat ett mycket snöfattigt fjäll efter sig med ett tunt och hårt snölager samt stora ytor utan snö.