Fjällvittrans kennel

Nu fungerar servern på hemsidan igen och jag kan då lägga upp ett inlägg om vår senaste fjäll/jakttur. Efter intensiv packning under onsdag morgon och förmiddag gav jag mig iväg på skidor med pulka och tre av våra hundar till Anarisstugan.

Packningen tog som vanligt längre tid än planerat och klockan hann bli kvart över två på eftermiddagen innan vi kom iväg frå Spjätten.

Vi tuffade på mot Anarisstugan men de 21 km tog längre tid än jag trott att det skulle göra pga att det hade snöat och drivit över skoterspåren så att vi delvis fick pulsa fram. Då vi kom upp på kalfjället friskade dessutom vinden i ordentligt och de sista sex kilometrarna fick vi  slita ordentligt för att hinna upp innan det blev mörkt. Av och till kom det ripor singlande som ”konsumkassar” i den hårda vinden och de verkade ha betydande svårigheter med styrförmågan.

Det tog oss tre timmar att ta oss upp och vi anlände till den utkylda stugan i det sista ljuset kvart över fem på eftermiddagen. Båda hundarna och jag var nöjda över att komma inomhus då vinden den sista biten hade haft en stark kyleffekt. Jag missbedömde avståndet lite på slutet och skulle ha stannat och tagit på hundarna vindtäckena så att de sluppit bli så nedkylda. Nu fick de istället på sig sina ”ullpyjamas” i väntan på att det skulle bli värme i stugan.

Under natten tilltog vinden och det knakade i stugväggarna. Morgonen därpå såg det ut så här…inget vidare jaktväder med andra ord. Flera av de här bilderna skulle passa in i fjällsäkerhetsrådets tidning – där är det alltid oväder och så dör man på fjället…

Så våra rutinerade fjällhundar ställde in sig på en vilodag och gjorde snabbt sin toalett utanför stugknuten innan de återigen intog viloläge.

Fram på dagen blev vädret inte speciellt mycket bättre även om solen tappert kämpade för att bryta igenom. Den hårda vinden bestod och det fanns inte så mycket annat att göra än att luta sig tillbaka med en bra bok tillsammans med varma hundar och elda i spisen.

Att promenera 100 meter från stugan och prova att hacka upp ett vattenhål i bäcken var inget jag kände för i det vädret så det blev att smälta snö, vilket också är en sysselsättning

Dagen därpå såg det något bättre ut på morgonen…

Men ganska snart tilltog vinden i styrka

En jacka för vinterfjäll ska vara lite kraftigare och vindtät samt ha en bra huva som det går att skapa en ordentlig ”vindstrut” av. Då skyddas ansiktet från den vassa vinden både från sidorna men även rakt fram ifrån så länge inte vinden är alltför hård. Vid riktigt dåligt väder behöver man komplettera med slalomglasögon och ev. en balaclava huva om det inte räcker för att täcka huden i ansiktet. Jag provade att vara ute en stund innan vinden tilltog ännu mer, Bris fann en ripa under snön som hon i pricip ”stod på” innan hon kände den och sedan såg jag och Mara några ”vita konsumkassar som fladdrade förbi i vinden.

Hundarna tyckte det var skönt med den korta ”bensträckar turen” då vi knappt hade kommit utanför stugknuten dagen innan.

Resten av dagen såg ut så här..

Då hundarna hörde hur det började knaka i stugväggarna intog de snabbt ”kojläge” igen.

Strax innan solen gick ned började det dock lugna ned sig trots att det blåste en del. David kom upp sent på kvällen med Atla och Freja i skotekälke med kapell, sikten hade varit dålig över stora sjöar och öppna områden men annars var det ok.

Fjällvädret är ombytligt, den här bilden på Freja vid stugan kunde vara en reklambild för Svenska Turistföreningen. I deras broschyrer är det till skillnad från Fjällsäkerhetsrådets alltid fint väder och man solar och skalar apelsin i en solgrop istället för att frysa ihjäl. Runt fyra fem tiden på morgonen vaknade jag av att det var helt tyst, vinden hade avtagit helt och hållet. Då jag släppte ut hundarna för morgonrastning var himlen klar och lite rosafärgad med en sol på väg upp. Runt om stugan hörde jag två riptuppar spela, en verkade försöka muta in revir alldeles intill stugan.

Det blev en underbart vacker dag, i stort sett helt vindstilla, 0 gradigt och med strålande sol. Vi var ute under hela dagen då det gäller att passa på de dagar som är fina. Lunchpausen tog vi i stugan och bytte hundar.

Någon större tillgång på fågel hade vi inte men hundarna hittad i alla fall av och till några och de förvaltade chanserna väl.

Några mängder med fågel i säcken blir det aldrig vintertid om man bara går med hagel och skjuter på riktiga arbeten från hundarna. Men det är ju inte riktigt därför vi är ute, vi ser vinterjakten som en kombination av att gå tur och få lite spänning med jakt och ev. någon ripa med hem. Det jag var mest nöjd med den här gången var Maras prestationer då hon skötte sina chanser riktigt fint. Vid Anaris hade vi inte de där stora flockarna med ripor vilket gjorde att hon kunde sortera vitringen enklare.

Lite snackspaus behöver både vi och hundarna även om vi tagit lunch i stugan.

Efter en härlig dag på fjället fixade vi riktigt ”gofika”.

Även söndagen bjöd på lugnt väder och vi var ute fram till eftermiddagen.

Vinden började tyvärr öka igen och dessutom drog det ihop till snö.

Vi beslöt oss därför att packa ihop och köra hemmåt även om det blivit sent på eftermiddagen. Det räckte med att vara inblåst två dagar i stugan och dessutom skulle jag tillbaka till Norge på jobb några dagar under veckan. Först vid tretiden kom jag mig iväg på skidor mot bilen och hade då lite drygt två timmar på mig innan det blev mörkt. Bris som gått mest på jakt fick dela kälken med Freja och Atla och Storm och Mara fick hjälpa till att ”bogsera” mig och pulkan. Det var lättkört på leden då det varit en hel del skotrar igång under helgen och de största drivorna var nu tillplattade.

Alltid då jag kör på fjället brukar jag stoppa för en kort dryck och snackspaus för mig och hundarna. Om vi går kortare tur runt 20 km som vi gjorde här så brukar hundarna bara få lite Frolic. Vid längre turer serverar jag alltid en ”soppa” med ljummet vatten och konvalcensfoder eller torkad uppblött vom/lax. Själv håller jag mig till varm saft och nötter/torkad frukt.

Under färden ned hade vi som tur var vinden i ryggen, men det var ändå skönt att komma ned på lägre höjd. Från Anaris ned till Spjätten är det en hel del utför genom skogen och det är då väldigt skönt att alla våra hundar har lärt sig att ”gå bakom”. Då de är yngre får de ofta dra en liten stund och sedan gå lös bakom mig eller om jag har flera hundar med under skidåkning hemma får de turas om att dra och gå bakom. Det blir därför inga svårigheter för dem att även på fjället växla mellan att dra och gå bakom mig i utförslöporna. Att både broms en pulka och hålla emot hundar som drar på smala skoterspår är mer än jag mäktar med. Strax innan halvsex var vi nere vid bilen så sista kilometrarna började det bli lite halvskumt eftersom vädret inte var klart utan det snöade lite lätt. Urpackning och lastning skedde i pannlampans sken då det hunnit bli riktigt mörkt. I pulkan har jag alltid med hett vatten på termos och vatten i flaska om det inte är för kallt så att det fryser (då har jag det i ryggsäcken). Då vi kommer fram får hundarna vanligen lite kött eller konvalecensfoder och vatten innan vi åker hem. David och ”tjejerna” hade haft en okej tur över fjället hem till Järpen även om det varit ”lite blåsigt”.

I torsdags kväll åkte jag och hundarna upp till Handöl på vinst och förlust då temperaturen stadigt sjunkit under eftermiddagen. Förhoppningen var att få några dagars jakt då det nu närmar sig slutet av säsongen i Jämtland. På fredag morgon visade temperaturen på – 29 grader så det blev sovmorgon och en tur ut först runt 11-tiden. Uppe på fjället visade biltermometern på -15 grader, 10 grader varmare än nere i vid älven.

Vädret var så där riktigt härligt strålande med sol, klarblå himmel och gnistrande snö. Det känns att solen nu kommit så högt upp att den börjar värma och att det börjar bli dags att plocka fram solglasögonen.

Storm och jag fick några härlig timmar tillsammans. Då det är så kallt som -15 grader så får hundarna ha på sig sina heldressar under jakttäcket vilket gör att de klarar kyla och pulsa i kall snö utan problem.

Vi hade mycket färska spår och spillning efter fjällsluttningen men riporna lättade flera gånger på över 100 meters håll från oss. Men till slut får Storm fast några och låste i stånd på drygt 200 meter ovanför mig på fjällsluttningen. När jag är ca 75 meter från honom ser jag hur han släpper ståndet och men korrigerar sig bara sidledes några meter och står sedan kvar. Kanske var det riporna som började bli oroliga och röra på sig eller så var det några som tog till vingar, oavsett vad som hände lyckades han i alla fall hålla kvar tre stycken till jag hade kämpat mig upp som vid resning lättade på hagelhåll som i augusti.

Och en av dem hamnade i säcken hos mig! Tyvärr kan jag ju inte berömma mig för att vara en duktig skytt så det är tur att hundarna inte tappar tron på mig. Några fler chanser fick vi inte under de timmar vi var ute, jag lyckades inte komma tillräckligt nära då riporna lättade långt utanför hagelavstånd. Om jag är långt ifrån hunden ser jag oftast inte att riporna lättar då det är svårt att se vita fåglar mot vit snö utan det jag ser är att hunden i stånd plötsligt sträcker på huvudet och ser åt det håll riporna flyger. Är det tomt står de still en stund och söker sedan av närområdet men finns det någon ripa kvar står de såklart kvar och inväntar mig. Oavsett är det helt otroligt att se hundar med lite rutin arbeta och hur de klarar att känna av hur snabbt de ska gå fram mot fåglarna och hur nära. Vintertid syns det tydligt att det är lättare för dem att känna vitring på långa avstånd då det inte som under hösten finns så mycket annat som stör.

På vintern går det snabbt att ta sig ned till bilen efter avslutad jakt. Jag brukar ta med sele och lina i ryggsäcken och sedan ta av stighudarna och köra hunden/hundarna på drag tillbaka. Om det är en bra utförslöpa och jag inte behöver farthjälp eller om det är alltför kallt så jag har svårt att hålla värmen får de gå lösa bredvid.

Väl nere i dalen hade temperaturen börjat sjunka men jag tog Mara och Bris på en vända efter älven och skoterleden tillbaka. Trots att temperaturen låg på – 26 grader kändes det inte så kallt då solen fortsatt låg över fjällkanten.

…men okej, visst var det skönt att gå in i stugan och tända upp i kaminen.

Lördag morgon visade temperaturen som lägst på – 35 grader.

Så det blev sovmorgon igen..

Det blev sedan en eftermiddagstur med Mara och Bris, temperaturen på fjället låg på – 20 vilket kändes helt acceptabelt i jämförelse med morgonens. Tjejerna jobbade på fint men idag hade vi inte lika bra tillgång på fågel. Området var dessutom fullbokat som det brukar på helger och i tillägg var det topptursbestigare som sladdade nedför sluttningarna. Vi hade en fjällripflock som gäckade oss på ca 150 meters håll i flera omgångar men som inte ville låta sig lura. Mara drog en repa i för henne ny vittring – färska järvspår! Jag såg henne accelerera i ”en väldans fart” men några hundra meter upp efter sluttningen vände hon självmant och återgick till att söka ripa. Jag fick två skottchanser för Bris men avståndet var väl ”lite drygt” hagelhåll så där gick jag bet. Mara avslutade med ett riktigt ”pointerstånd” då vi ”räjsade” utför fjällsluttningen på väg ned till bilen. Bris sekunderade snyggt men då hade jag tyvärr packat ned ammunitionen och bössan i ryggsäcken. Det kan ju tyckas klantigt men temperaturen hade snabbt börjat falla då solen försvann bakom fjällkanten och mina fingrar hade som vanligt börjat anta en gul-vit ton och jag kände att det var dags att ta sig ned. Ripan var i alla fall fin att se på och jag är säker på att Mara kommer att ge mig fler chanser.

Stort tack till Peder och Bodel som återigen lånade ut sin stuga till mig och hundarna, det var verkligen guld värt komma in i värmen då det var så kallt. Jag blir lika glad varje gång jag varit ute på jakt eller tur med vår lilla flock, det är ett härligt gäng som ger mig så mycket tillbaka. Att se dem jobba, utvecklas och samarbeta med mig vid jakt eller outtröttligt kämpa fram tillsammans under långa turer ger ett speciellt förhållande som inte går att jämföras med något. Sedan är de ju också bra ”värmepåsar” då det är kallt vilket de gärna ställer upp på.

I fredags gick jag med Storm, Bris och Mara upp till Vålåvalen. I Jämtland är det inte tillåtet att frakta vapen på skoter på statlig mark, inte ens nedpackat i vapenfodral på kälke. Vi brukar därför lösa ”problemet” med att jag går med hundar och tar bössorna i pulkan. Starten i Vålådalen var kall med – 20 grader så hundarna fick gå med värmetäcken och jag med en extra ull balaclava över mössan. Ju högre upp på fjället vi kom desto mer steg temperaturen men istället blåste det 6-7 sekundmeter. Det hade inte varit någon i STF stugan på ett tag så den var riktigt utkyld så det krävdes många timmar eldning innan jag och hundarna kunde ta av oss överdragskläderna. Sent på kvällen kom David upp med skoter och Atla och Freja samt mer packning i kälken. Lördagen bjöd på vackert väder men lite väl frisk vind där det var mer öppet. Ripor fanns det gott om men de satt i flock på 30-40 st och lättade på 100-150 meter. Någon eftersläntrare blev dock kvar av och till och på dem fick vi fina hundjobb även om det blev svåra skott. På lördagkväll dök det upp sex personer och tre hundar så säkerhetsutrymmet i stugan blev fullbelagt. Skönt att våra hundar är vana att leva ”taikon-liv” och inte blir speciellt upphetsade av att det dräller in hundar och människor. Idag blåste det mer än igår och vi tog bara en kort tur innan vi lunchade och packade ihop. Under tiden ökade vinden ytterligare och den första milen hade vi vind runt 12-14 sekundmeter och snöbyar. För att undvika de mest steniga partierna kryssade vi oss fram men i närheten av leden då sikten var begränsad, föret var vanskligt med snö som plötsligt brast under både skidor och hundar. Kombinationen av den hårda vinden och föret gjorde att vi slog en praktfull volt och Storm skar upp ett mindre sår då han trampade ned mellan några stenar. Då vi kom ned från högfjället lugnade sig vinden betydligt och vi fick en fin färd ned till Vålådalen. Nu kryssar vi fingrarna för att vädret håller sig lite mer stabilt de sista veckorna under jakten.

En liten Golf rymmer pulka, fjällpackning och tre hundar…

– 20 grader i starten från Vålådalen men fantastiskt vackert väder

Dåligt med snö högre upp på fjället

..temperaturen steg men istället friskade vinden i.

En utkyld stuga som krävde många timmars eldning för att temperaturen inomhus skulle bli lite mer behaglig

Det fanns gott om ripor vi såg flockar på 30-40 ripor som lättade på 100-150 meters håll från både oss och hundarna. Den här årstiden fungerar det inte med jakt med hund då de sitter i så stora flockar, det finns alltid någon ”utkik” som har koll..

Då det blir ett sådan här ”inferno” av vitring så syns det vilka hundar som har mer jaktligt erfarenhet. Mara som gått från klarhet till klarhet under vinterjakten visade nu att den här uppgiften var för svår, hon fick aldrig någon riktig ordning på alla spår och lukter. 

Det fick däremot de äldre hundarna med mer erfarenhet, av och till blev det någon ”eftersläntrare” kvar då de stora flockarna lyfte som de fick ”fast”.

Terrängen på Vålåvalen var kuperad med björkskog så det var inte helt lättjagat. Bris brukar rapportera men då jag kallade in henne från ett stånd så såg jag varför hon inte lämnade ståndet frivilligt. Så snart hon vände om mot mig så lättade en ripa, som tur var fanns det en kvar då jag följde henne tillbaka. 

på lördagskvällen blev det fullt hus i säkerhetsutrymmet som står öppet i STF stugan. Sex ytterligare personer och tre hundar gjorde det trångt och gemytligt. 

Freja som är inne på sitt 15;e år tycker fortsatt det är kul att få vara med på lite jakt..

En kort tur på söndagen då himlen skvallrade om annalkande oväder

Trots blåsig färd ned från fjället kom vi ned utan några större blessyrer än ett litet skärsår på Storm.