I torsdags kväll åkte jag och hundarna upp till Handöl på vinst och förlust då temperaturen stadigt sjunkit under eftermiddagen. Förhoppningen var att få några dagars jakt då det nu närmar sig slutet av säsongen i Jämtland. På fredag morgon visade temperaturen på – 29 grader så det blev sovmorgon och en tur ut först runt 11-tiden. Uppe på fjället visade biltermometern på -15 grader, 10 grader varmare än nere i vid älven.
Vädret var så där riktigt härligt strålande med sol, klarblå himmel och gnistrande snö. Det känns att solen nu kommit så högt upp att den börjar värma och att det börjar bli dags att plocka fram solglasögonen.
Storm och jag fick några härlig timmar tillsammans. Då det är så kallt som -15 grader så får hundarna ha på sig sina heldressar under jakttäcket vilket gör att de klarar kyla och pulsa i kall snö utan problem.
Vi hade mycket färska spår och spillning efter fjällsluttningen men riporna lättade flera gånger på över 100 meters håll från oss. Men till slut får Storm fast några och låste i stånd på drygt 200 meter ovanför mig på fjällsluttningen. När jag är ca 75 meter från honom ser jag hur han släpper ståndet och men korrigerar sig bara sidledes några meter och står sedan kvar. Kanske var det riporna som började bli oroliga och röra på sig eller så var det några som tog till vingar, oavsett vad som hände lyckades han i alla fall hålla kvar tre stycken till jag hade kämpat mig upp som vid resning lättade på hagelhåll som i augusti.
Och en av dem hamnade i säcken hos mig! Tyvärr kan jag ju inte berömma mig för att vara en duktig skytt så det är tur att hundarna inte tappar tron på mig. Några fler chanser fick vi inte under de timmar vi var ute, jag lyckades inte komma tillräckligt nära då riporna lättade långt utanför hagelavstånd. Om jag är långt ifrån hunden ser jag oftast inte att riporna lättar då det är svårt att se vita fåglar mot vit snö utan det jag ser är att hunden i stånd plötsligt sträcker på huvudet och ser åt det håll riporna flyger. Är det tomt står de still en stund och söker sedan av närområdet men finns det någon ripa kvar står de såklart kvar och inväntar mig. Oavsett är det helt otroligt att se hundar med lite rutin arbeta och hur de klarar att känna av hur snabbt de ska gå fram mot fåglarna och hur nära. Vintertid syns det tydligt att det är lättare för dem att känna vitring på långa avstånd då det inte som under hösten finns så mycket annat som stör.
På vintern går det snabbt att ta sig ned till bilen efter avslutad jakt. Jag brukar ta med sele och lina i ryggsäcken och sedan ta av stighudarna och köra hunden/hundarna på drag tillbaka. Om det är en bra utförslöpa och jag inte behöver farthjälp eller om det är alltför kallt så jag har svårt att hålla värmen får de gå lösa bredvid.
Väl nere i dalen hade temperaturen börjat sjunka men jag tog Mara och Bris på en vända efter älven och skoterleden tillbaka. Trots att temperaturen låg på – 26 grader kändes det inte så kallt då solen fortsatt låg över fjällkanten.
…men okej, visst var det skönt att gå in i stugan och tända upp i kaminen.
Lördag morgon visade temperaturen som lägst på – 35 grader.
Så det blev sovmorgon igen..
Det blev sedan en eftermiddagstur med Mara och Bris, temperaturen på fjället låg på – 20 vilket kändes helt acceptabelt i jämförelse med morgonens. Tjejerna jobbade på fint men idag hade vi inte lika bra tillgång på fågel. Området var dessutom fullbokat som det brukar på helger och i tillägg var det topptursbestigare som sladdade nedför sluttningarna. Vi hade en fjällripflock som gäckade oss på ca 150 meters håll i flera omgångar men som inte ville låta sig lura. Mara drog en repa i för henne ny vittring – färska järvspår! Jag såg henne accelerera i ”en väldans fart” men några hundra meter upp efter sluttningen vände hon självmant och återgick till att söka ripa. Jag fick två skottchanser för Bris men avståndet var väl ”lite drygt” hagelhåll så där gick jag bet. Mara avslutade med ett riktigt ”pointerstånd” då vi ”räjsade” utför fjällsluttningen på väg ned till bilen. Bris sekunderade snyggt men då hade jag tyvärr packat ned ammunitionen och bössan i ryggsäcken. Det kan ju tyckas klantigt men temperaturen hade snabbt börjat falla då solen försvann bakom fjällkanten och mina fingrar hade som vanligt börjat anta en gul-vit ton och jag kände att det var dags att ta sig ned. Ripan var i alla fall fin att se på och jag är säker på att Mara kommer att ge mig fler chanser.
Stort tack till Peder och Bodel som återigen lånade ut sin stuga till mig och hundarna, det var verkligen guld värt komma in i värmen då det var så kallt. Jag blir lika glad varje gång jag varit ute på jakt eller tur med vår lilla flock, det är ett härligt gäng som ger mig så mycket tillbaka. Att se dem jobba, utvecklas och samarbeta med mig vid jakt eller outtröttligt kämpa fram tillsammans under långa turer ger ett speciellt förhållande som inte går att jämföras med något. Sedan är de ju också bra ”värmepåsar” då det är kallt vilket de gärna ställer upp på.