I fredags gick jag med Storm, Bris och Mara upp till Vålåvalen. I Jämtland är det inte tillåtet att frakta vapen på skoter på statlig mark, inte ens nedpackat i vapenfodral på kälke. Vi brukar därför lösa ”problemet” med att jag går med hundar och tar bössorna i pulkan. Starten i Vålådalen var kall med – 20 grader så hundarna fick gå med värmetäcken och jag med en extra ull balaclava över mössan. Ju högre upp på fjället vi kom desto mer steg temperaturen men istället blåste det 6-7 sekundmeter. Det hade inte varit någon i STF stugan på ett tag så den var riktigt utkyld så det krävdes många timmar eldning innan jag och hundarna kunde ta av oss överdragskläderna. Sent på kvällen kom David upp med skoter och Atla och Freja samt mer packning i kälken. Lördagen bjöd på vackert väder men lite väl frisk vind där det var mer öppet. Ripor fanns det gott om men de satt i flock på 30-40 st och lättade på 100-150 meter. Någon eftersläntrare blev dock kvar av och till och på dem fick vi fina hundjobb även om det blev svåra skott. På lördagkväll dök det upp sex personer och tre hundar så säkerhetsutrymmet i stugan blev fullbelagt. Skönt att våra hundar är vana att leva ”taikon-liv” och inte blir speciellt upphetsade av att det dräller in hundar och människor. Idag blåste det mer än igår och vi tog bara en kort tur innan vi lunchade och packade ihop. Under tiden ökade vinden ytterligare och den första milen hade vi vind runt 12-14 sekundmeter och snöbyar. För att undvika de mest steniga partierna kryssade vi oss fram men i närheten av leden då sikten var begränsad, föret var vanskligt med snö som plötsligt brast under både skidor och hundar. Kombinationen av den hårda vinden och föret gjorde att vi slog en praktfull volt och Storm skar upp ett mindre sår då han trampade ned mellan några stenar. Då vi kom ned från högfjället lugnade sig vinden betydligt och vi fick en fin färd ned till Vålådalen. Nu kryssar vi fingrarna för att vädret håller sig lite mer stabilt de sista veckorna under jakten.
En liten Golf rymmer pulka, fjällpackning och tre hundar…
– 20 grader i starten från Vålådalen men fantastiskt vackert väder
Dåligt med snö högre upp på fjället
..temperaturen steg men istället friskade vinden i.
En utkyld stuga som krävde många timmars eldning för att temperaturen inomhus skulle bli lite mer behaglig
Det fanns gott om ripor vi såg flockar på 30-40 ripor som lättade på 100-150 meters håll från både oss och hundarna. Den här årstiden fungerar det inte med jakt med hund då de sitter i så stora flockar, det finns alltid någon ”utkik” som har koll..
Då det blir ett sådan här ”inferno” av vitring så syns det vilka hundar som har mer jaktligt erfarenhet. Mara som gått från klarhet till klarhet under vinterjakten visade nu att den här uppgiften var för svår, hon fick aldrig någon riktig ordning på alla spår och lukter.
Det fick däremot de äldre hundarna med mer erfarenhet, av och till blev det någon ”eftersläntrare” kvar då de stora flockarna lyfte som de fick ”fast”.
Terrängen på Vålåvalen var kuperad med björkskog så det var inte helt lättjagat. Bris brukar rapportera men då jag kallade in henne från ett stånd så såg jag varför hon inte lämnade ståndet frivilligt. Så snart hon vände om mot mig så lättade en ripa, som tur var fanns det en kvar då jag följde henne tillbaka.
på lördagskvällen blev det fullt hus i säkerhetsutrymmet som står öppet i STF stugan. Sex ytterligare personer och tre hundar gjorde det trångt och gemytligt.
Freja som är inne på sitt 15;e år tycker fortsatt det är kul att få vara med på lite jakt..
En kort tur på söndagen då himlen skvallrade om annalkande oväder
Trots blåsig färd ned från fjället kom vi ned utan några större blessyrer än ett litet skärsår på Storm.