Fjällvittrans kennel

Livet går vidare, så sakta håller jag på att acceptera att Freja inte fick det slut som hon hade rätt till efter alla år av gemenskap, äventyr och fantastiska jaktupplevelser som hon givit mig. En kombination av olyckliga omständigheter ledde till att Freja blev överbackad av en traktor på en parkering vid ett skidspår där vi startat otaliga gånger. Olyckan har snurrat miljontals varv i mitt huvud – om inte, om, om, om inte….Tiden går som vanligt inte att vrida tillbaka och till slut återstår bara att acceptera det som hänt. Ett stort tack till veterinär Yvonne Flodin som tog emot oss direkt så att Freja fick ett snabbt avslut. Kanske hundar hör och känner även efter att ha vandrat över medvetandets gräns, precis om det påstås att vi människor gör. I så fall hoppas jag att hon kände trygghet och lugn där hon låg mellan mig och David när hon lämnade oss.

Det finns ingen uppmätt tur eller otur eller för den del mening med livet – det handlar väl helt enkelt på vilket sätt man tacklar med och motgångar samt uppskattar de ljusa stunderna. Hundarnas begränsade förmåga att tänka framåt och bakåt gör att de lever i nuet – något som vi människor också borde göra i större utsträckning.

Igår fick vi avsluta Frejas liv…Hon råkade ut för en olycka på grund av otur, ouppmärksamhet från min sida och att hon hörde och såg dåligt. Jag har inte ord…för er som jag inte pratat med och som undrar vad som hänt återkommer jag då jag orkar. I nästan 15 år fick vi följas åt, det är så tomt utan dig och din plats kan inte fyllas av någon. Om det mot all förmodan finns någon fortsättning någonstans hoppas jag att vi får träffas där. Just nu känns det som att jag mina tårar aldrig tar slut.

Freja skogsjakt 2007

Snösmältartider – känns som två veckor för tidigt.

I lördags natt vände det från vinter till vår, plusgrader dygnet runt har gjort att snön har smält i ett rasande tempo under veckan. Efter det stora snöfallet i början av mars då det kom ca 60 cm och kalla nätter fram till för en vecka sedan såg det ut som att det skulle bli en lång och fin vårvinter.

Fortsatt håller det att springa efter skoterlederna i skogen, vilket är skönt då det fastnar ”skit” även i en korthårig päls.

Bredvid leden är det däremot bottenlöst och ger hundarna bara styrketräning då de av och till hoppar av skoterspåret för att under söka något. Bris låter gärna Mara kolla läget först innan hon bryr sig om att ge sig ut i djupsnön.

Det som döljs i snö…under våren kommer det fram både intressanta dofter och intressanta ”saker” att äta.

Sedan igår har vattnet brutit igenom skoterleden och vår 5 km joggingsväng har nu kortats av till ca hälften.

Ett sätt att förlänga rundan – jag ”tappar” apporter efter mig som hundarna får springa tillbaka och hämta. På så vis får det springa samma sträcka fram och tillbaka några gånger och det ger dem lite stimulans.

Lite skitiga blir hundarna i alla fall då jag är tvungen att följa en grusväg för att komma ut på skoterleden. Efter tvätt och torkning dags för kloklippning.

Våra hundar ligger på rygg i knät vid kloklippning, fungera bra och det är betydligt mindre ansträngande än att stå dubbelvikt då 80 klor ska klippas. Vi har gjort det till en liten ”mysstund” vilket gör att hela flocken kommer springande och ställer sig på ”kö” då klotången kommer fram. Då vi har valpkull har de valpar som lämnar oss vi åtta veckors ålder varit med om den här ritualen ett antal gånger.

Inspirerad av Ann-Helen vid Altersundets kennel tillverkade jag sedan en apport som jag fyllde med 4 kg ris för lite aktivering.

Nu har jag lagt upp bilder och text från de härliga dagarna vi hade i Västerbottensfjällen från början till mitten av mars under ”turer”. Någon mer ”långtur” på snö blir det inte i år, så uppföljningen på förra vårens 70 milatur blir det inte den här säsongen. Förhoppningsvis kommer april och maj att bjuda på några bonusdagar på fjället, det är fantastiska månader att vara ute i om bara väder och före gör det möjligt

Nu är vi inne i en härlig tid – vårvinter. I december så säger man att i slutet av januari så märker man skillnad, då börjar det bli ljusare. Ska sanningen fram så är det väl egentligen först i slutet av mars som man verkligen får betalt för ”mörkertiden”.

Man kan sitta i solen och fika utan vantar och inte bara inbilla sig att solen värmer

Solen står så högt över fjällkanten går att sitta framför jaktkojan och njuta av solen även sent på eftermiddagen.

Hundarna börjar fälla sin vinterpäls (det är inte mjäll utan snö i pälsen)..=(  kanske inte sååå roligt. Ibland funderar jag på om jag har någon korsning mellan kort- och strävhår…

I alla fall då man ser mängden hår efter EN hund. Jag använder en gummikarda för häst, fungera bra och är inte för vass/hård även om man kardar en stund.

En årstid då det går att göra långa fina skidturer som avslutas på våra jakt och träningsmarker med en stunds fritt släpp och sök efter ripa.

På snötäckt mark då hundarna har lätt att få vittring blir det ofta ”stoppsladdar” när de springer utför sluttningarna och får korn på riporna.

Barfläckarna breder ut sig, framförallt på de områden där vinden gjort att snötäcket är tunt. Håren bredvid mina skidor är efter ren, i år har flockarna kommit upp på jakt och träningsmarkerna ovanligt tidigt. Mara har i alla fall visat att hon kommer ihåg att de är Ripa  och inte Ren som är jaktbart vilt. Hon har kryssat fint mellan flockarna och inte uppmärksammat dem mer än att hon har noterat dem.

Skidspåren uppe på de högre myrmarkerna håller ofta hela april månad och ibland ända fram i maj om det är nattkallt. I år har det dessutom varit blygsamma dagstemperaturer så spåren här helt perfekta.

Hundarna verkar lika lyckliga som jag över årstiden…

Klockan halv nio på kvällen är det fortsatt ljust och kvällspromenaden efter skoterleden går fint utan pannlampa.

Igår kväll kom vi tillbaka från påskferien som mestadels bjudit på fantastiska dagar med ”apelsinväder”, någon dag med snö och vind men ingen med helt obrukbart väder.

De första fem dagarna gick jag en tur tillsammans med Storm, Bris och Mara i Jämtlandsfjällen.

Vi startade i Spjätten väster om Sällsjö och gick upp mot Anarisfjällen där vi tältade första natten. Under dagen hade vi fanasiskt väder med strålande sol men det märktes att det var tidig påsk då det bara var solen som värmde och temperaturen gick ned till -25 grader nattetid.

Den ursprungliga planen var att fortsätta söderut mot Tossåsen och sedan vända norrut ev. genom Lunndörspasset. Tyvärr var det för dåligt före då det blåst hårt i Anarisfjällen vilket gjort att det bildats en hård isskorpa som brast var tredje steg hundarna tog. Istället blev den en ”klassisk” tur då vi följde leden mot Lunndörren. Norrut fram till Kraapa och över fjället var det samma dåliga före med lite snö och isskorpa men här hade skotertrafiken luckrat upp snön och packat den så att det höll för hundarna.

Vi fortsatte sedan till Vålåstugan där vi mötte upp tre av våra bekanta som var ute på tur med hundar.

Den här natten sov vi i turistföreningsstugan som vi delade med Tommy Bernadsson med gäster (Åre Sledgedog Adventure). De flesta av hans hundar sov dock utomhus vilket gjorde att Lindas och mina hundar hade gott om utrymme. I väntan på att mina andra två bekanta skulle komma tillbaka från en topptur passade jag på att nyttja det fina vädret att dokumentar vårens ankomst i fjällen.

Så där riktigt spelgalna har riporna inte blivit ännu utan lättar på oftast på håll.

…fler djur som traskat omkring på fjället i det vackra vädret.

Fram emot kvällen drog det ihop till snö och ökande vind.

Det blåste rätt ordentligt under natten och vi gav oss iväg mot Gåsen först mitt på dagen. Uppe vid Gåsen lunchade vi innan vi vände nedåt mot Stensdalen.Vinden hade lugnat sig under dagen och solen kommit fram men under eftermiddagen tilltog det igen och vi var glada att vi hade sned medvind då vi fortsatte efter lunch. De vi mötte hade det betydligt mer besvärligt i uppförsbacke och motvind.

Jag slog upp tältet i björkskogen ned mot Stensdalen där det var betydligt lugnare än högre upp på fjället. Inne i tältet blir det riktigt ”hemtrevligt” då jag lagt ut tältgolv och dragit fram sovsäckar. Varken hundarna eller jag fryser då vi dragit på oss ”tältpyjamas” och kört bensinköket en stund i absiden.

Att sova i tält vintertid är inte ett problem, att krypa ur den varma sovsäcken på morgonen kan därmot vara lite mer besvärligt. Den här natten var det dock inte mer än -15 och temperaturen steg snabbt på morgonen då det drog in snö. Vi avslutade turen i Vålådalen där David hämtade upp oss för hemfärd och ompackning.

Skärtorsdagen fram till annandag Påsk hade vi hyrt stuga av Kolåsens fjällhotell.

Här gjorde vi en tur ”de luxe” då vi transporterade oss och hundar med skoter upp på fjället. David hade byggt en ”hundkoja” på skoterkälken som hundarna nu fick inviga och verkligen uppskattade.

Långfredagen tog vi skotern till Sösjöfjällen och gjorde en fin tur in i dalgången vid Grönfjället(Sösjöfjällen).

Strålande väder med rätt okej underlag för hundarna högre upp på fjället.

…och så vindstilla att vi kunde luncha högt uppe på Grönfjället utan vindskydd.

På påskafton fick hundarna vila och vi gjorde en tur upp på Skildake (Skäckerfjällen). Tillbaka nere i Kolåsen fick hundarna en tur lösa på de fina spåren i kvällssolen. Påskbuffen på hotellet var fullbokad men vår påskmiddag höll trots allt klass med sill/laxbord, ripa (stort tack till våra hundar), rostade rotsaker och kantarellsås samt chokladtårta med vispad grädde och jordgubbar.

Påskdagen var vädret sämre med snö och vind och vi tog sovmorgon med frukost på hotellet och sedan en kortare tur på spåren i skogen vid Kolåsen.

Annandag påsk klarnade vädret upp igen och självklart blev det korvgrillning på fjället.

…och slappande i solen. Bris kom dock i höglöp under påsdagen så Storm blev förvisad till ”hundkojan” bredvid solgropen.

En superglad Freja fick tillsammans med Atla följa med på de lite kortare turerna. Vi körde skoter upp till gränsen för skoterkörning och fick sedan härliga turer på fjället.

…och fika i solen.

Efter fyra härliga dagar i Kolåsen vände vi hem till jobbet igen men det kändes rätt okej då jag passerade Snasahögarna på E14 i morse och de var dolda i bakom snö och moln…

I lördags kväll kom vi hem från 12 dagars jakt/fjälltur i Västerbottensfjällen.

Sammanfattningsvis kan sägas om turen att vi hade överlag bra väder och djup snö…På bilden är Bris i mer ”lättgången” terräng, dvs inte snö till magen. Vi hade brukbart med ripa på områdena vi jagade på de första och sista dagarna. Där jag varit tidigare hade det tyvärr gått snett och vi fann ca 50% av den mängd vi såg för två år sedan. Mer text och bild från turen kommer under fliken ” turer” inom kort.

Med 12 fjälldagar i benen fick ”trion” (Storm, Bris och Mara) stanna på hemmaplan och vila. I stället fick ”damerna” Atla 10 och Freja 15 följa med på en tur efter de fina fjäll lederna i Edsåsdalen.

Trots sin ålder kunde inte Freja hålla sig då vitringen av ripa blir för stark utan lämnar spåret och pulsar fram i djupsnön bredvid. Båda damerna behövde en tillsägelse för att de skulle gå kvar på leden och inte skulle ”tjyva” iväg bakom ryggen på mig.

Väl nere i Dalen mötte vi upp med husse som fått hålla sig på de kortare slingorna då han hade jour. Både vi och hundarna njöt av fika i vårsolen för vår del äggsmörgås, nybakade äppelmuffins och choklad och snacks åt hundarna. Då jag kollade sträckningen på leden jag följt visade det sig att vi åkt 19 km. Inte dåligt av Freja att både orka springa med och dessutom se helt pigg och fräsch ut då vi avslutade.

Efter några stormiga dygn vaknade vi till morgon med strålande sol och betydligt lugnare vind. Under det senaste dygnet har det kommit en hel del snö vilket är tur då vi inte fått så mycket av den varan tidigare under vintern.

Vi gjorde en tur i härliga Edsåsdalen, trots senaste dagarnas oväder hade de hunnit med att preparera både skidspåren och en av fjälllederna.

Högre upp på fjället blåste det fortsatt en frisk vind men lägre ned i terrängen värmde solen riktigt skönt.

Vid normalt väder så finns det flera fina spårade skidleder från Edsåsdalen och ut på fjället. Idag gick vi Grofjällsrundan då det var den som var spårad.

Utför blev det en teknisk utmaning på smala längdskidor på trångt spår med totalt genomslag om man satt en stav eller skida för långt ut i kanten. KUL tyckte hundarna som fick gå bakom då mer fart utför inte behövdes.