Nu är vi inne i en härlig tid – vårvinter. I december så säger man att i slutet av januari så märker man skillnad, då börjar det bli ljusare. Ska sanningen fram så är det väl egentligen först i slutet av mars som man verkligen får betalt för ”mörkertiden”.
Man kan sitta i solen och fika utan vantar och inte bara inbilla sig att solen värmer
Solen står så högt över fjällkanten går att sitta framför jaktkojan och njuta av solen även sent på eftermiddagen.
Hundarna börjar fälla sin vinterpäls (det är inte mjäll utan snö i pälsen)..=( kanske inte sååå roligt. Ibland funderar jag på om jag har någon korsning mellan kort- och strävhår…
I alla fall då man ser mängden hår efter EN hund. Jag använder en gummikarda för häst, fungera bra och är inte för vass/hård även om man kardar en stund.
En årstid då det går att göra långa fina skidturer som avslutas på våra jakt och träningsmarker med en stunds fritt släpp och sök efter ripa.
På snötäckt mark då hundarna har lätt att få vittring blir det ofta ”stoppsladdar” när de springer utför sluttningarna och får korn på riporna.
Barfläckarna breder ut sig, framförallt på de områden där vinden gjort att snötäcket är tunt. Håren bredvid mina skidor är efter ren, i år har flockarna kommit upp på jakt och träningsmarkerna ovanligt tidigt. Mara har i alla fall visat att hon kommer ihåg att de är Ripa och inte Ren som är jaktbart vilt. Hon har kryssat fint mellan flockarna och inte uppmärksammat dem mer än att hon har noterat dem.
Skidspåren uppe på de högre myrmarkerna håller ofta hela april månad och ibland ända fram i maj om det är nattkallt. I år har det dessutom varit blygsamma dagstemperaturer så spåren här helt perfekta.
Hundarna verkar lika lyckliga som jag över årstiden…
Klockan halv nio på kvällen är det fortsatt ljust och kvällspromenaden efter skoterleden går fint utan pannlampa.