Livet går vidare, så sakta håller jag på att acceptera att Freja inte fick det slut som hon hade rätt till efter alla år av gemenskap, äventyr och fantastiska jaktupplevelser som hon givit mig. En kombination av olyckliga omständigheter ledde till att Freja blev överbackad av en traktor på en parkering vid ett skidspår där vi startat otaliga gånger. Olyckan har snurrat miljontals varv i mitt huvud – om inte, om, om, om inte….Tiden går som vanligt inte att vrida tillbaka och till slut återstår bara att acceptera det som hänt. Ett stort tack till veterinär Yvonne Flodin som tog emot oss direkt så att Freja fick ett snabbt avslut. Kanske hundar hör och känner även efter att ha vandrat över medvetandets gräns, precis om det påstås att vi människor gör. I så fall hoppas jag att hon kände trygghet och lugn där hon låg mellan mig och David när hon lämnade oss.
Det finns ingen uppmätt tur eller otur eller för den del mening med livet – det handlar väl helt enkelt på vilket sätt man tacklar med och motgångar samt uppskattar de ljusa stunderna. Hundarnas begränsade förmåga att tänka framåt och bakåt gör att de lever i nuet – något som vi människor också borde göra i större utsträckning.