Fjällvittrans kennel

De två första kritiska veckorna har passerat och alla åtta mår bra, äter och växer. Igår började jag se de första ögongliporna så inom någon dag har de troligen öppnat ögonen helt. Ran tar precis som sina anförvanter väl hand om sina valpar, matar, tvättar och ligger i stort sett hela tiden i lådan hos dem med några korta pauser då hon lägger sig i bädden bredvid och vilar. Efter de första 5 dygnen då hon började tycka att det var ok att lämna valparna mer än för att mycket snabbt rasta sig på gården har vi börjat gå korta ”bensträckare” med henne tre ggr per dag. Hon ser ut att tycka att det är skönt att komma ut men är snabb upp till sina valpar så snart vi kommit in igen. Är vi inte snabba nog kommer hon och hämtar oss med en anklagande blick i ögonen.

Det är bara att konstatera att tiken får ett enormt energibehov vi digivning. Ran får fyra till fem måltider per dag bestående av valpfoder (torrfoder), fryst och ångkokt helfoder. Enligt beräkning utifrån hennes kroppsvikt, antal valpar i kullen, samt vecka för digivning behöver hon ett dagligt intag på ca 4700 kcal/d. Detta innebär ett energiintag på ca 170 kcal/kg och dygn att jämföra med normal energibehov för elit idrottare som kan ligga mellan 3000-6000 kcal/d beroende på idrott (kroppsvikt 60-75 kg). Eftersom att jag med min bakgrund är lite över det normalt intresserad av kost och näring så vägde jag hennes mat och beräknade energiinnehållet som vid summering uppgick till samma summa som jag fått fram enligt beräkningsformeln vilket också går att se då hon inte fallit ur i hullet varken efter valpning eller under digivning.

Att Ran kan producera tillräckligt med mjölk föra att alla valpar skall växa syns tydlig storleksskillnad då jag ser på bilder som bara är tagna två dagar sedan. Något som också växer dag för dag på valparna är klorna, redan efter lite drygt en vecka var det dags att klippa klorna på dem första gången. Lite pilligt men med pannlampa och nagelklipsare när valparna precis har ätit och är lite trötta går det rätt bra även om det är mååånga små klor på åtta valpar.

Birka har under veckan fått gå på dietmat då hon ätit hästbajs och blivit riktigt dålig med lösavföring till rinnande diarrè. Efter två dygn då hon tappat alltmer aptit och börjat bli hängig bokade jag en veterinärtid, jag brukar dra gränsen vid tre dygn för en vuxen hund om det fortsatt går att få i dem dryck och de inte är alltför allmänpåverkade. Har de kräkningar eller om det inte går att få dem vätska är betydligt mer bråttom in då framförallt kräkningar kan leda till så stora kaliumförluster att det kan medföra cirkulationssvikt. En valp är också betydligt mer känslig då den inte har lika mycket vatten i kroppen som en vuxne hund och snabbare blir uttorkad. På dygn tre vände det dock för Birka och avföringen blev allt fastare i takt med att hon också återfick full aptit och veterinärbesöket gick att avboka.

När hundarna får diarrè brukar jag först ge dem Canikur tabletter två till tre ggr/dygn som krossas och blandas med några matskedar vatten. Vill hunden inte dricka det så smaksätter jag med någon sked morotspurè eller dietmat på burk. Som dietmat brukar jag använda överkokt grötris, kokt kycklingfilè, morotspuré på burk och dietmat med låg fetthalt på burk. Jag ger till att börja med max 0,5-1 dl av blandningen x 6 /d + vatten för att sedan successivt öka mängden mat per måltid. Efter en kraftigare magåkomma brukar jag ge dem något skonsamt veterinärfoder med extra hög smältbarhet under några dagar upp till en vecka och fortsätta att ge mat x flera per dag tills jag ser att tarmen stabiliserat sig.

Avslutar med några fler bilder på ”de små” för vid nästa inlägg är de större!

Vid första ögonblicket känns det ganska ofta som att jag antingen inte har en aning när jag börjat och ibland inte ens hur jag gått tillväga när jag tränat/lärt in det hunden utför i vuxen ålder. När jag börjar tänka efter ordentligt så beror det nog till stor del på att det mesta grundläggande som sedan skall leda till att hunden fungerar såväl till vardags som vid jakt är något som jag helt enkelt successivt lägger in i valpen- unghundens dagliga liv där krav och svårigheter höjs i takt med ålder och ökad jaktlust. Det är endast en liten del som jag tränar in vid separata övningar/moment och det är nog därför som jag verkligen får tänka efter när jag skall förmedla stegen fram till slutresultat. Ska sägas att våra hundar är ”brukbart” lydiga och fungerande vilket räcker för oss.

Det var därför intressant att läsa en artikel som länkats på en av fågelhundssidorna på facebook (https://canis.se/traning-av-lugn-i-uppflog-och-skott-med-klickertraning/)skriven av någon som verkligen strukturerat upp träningen och också kunde beskriva tillvägagångssätt. Att träna med klicker kommer jag med största sannolikhet inte att börja med då det inte känns praktiskt för mig…eller så är jag för lat. Oavsett vad man vill kalla den metod man arbetar utifrån så tänker jag att det viktigaste måste ju ändå vara att att man hittar ett sätt att kommunicera vad man vill till sin hund såväl i vardag som vid jakt. När jag sedan läst igenom det som skrivits så ser jag att det nog är en stor del som jag jobbar enligt ”klicker-metoden) men då utan klicker samt pendlar i gråzonen mellan som artikelförfattaren benämner ”traditionell träning” och ”klicker träning”.

Vad jag menar med det är att valpen redan från dag ett får lära sig att NEJ betyder sluta omedelbart med det du gör och att nej ALDRIG är förhandlingsbart. Kanske låter det hårt men självklart låter jag en valp vara valp och förbjuder inte att den leker och av och till är lite ”yvig” MEN säger jag nej så är det stopp. Tex tillåter jag aldrig att den biter i mina fingrar eller drar i mina kläder lika lite som mina vuxna hundar låter valpar att nagga dem för hårt. Jag tillåter heller aldrig att den stjäl min mat oavsett om den ligger på min tallrik, står obevakad för avkylning på en bänk eller mitt fika i skogen eller att springa på egen hand från gården. Riktmärket för mig är hur jag vill att den vuxna hunden skall uppföra sig och att grundlägga fostran hos en 8 v. valp är betydligt enklare än att vänta till den är 8 månader. Dess utom tror jag att det är svårt att börja i ”skolan” utan att rollerna är klara, dvs vem som skall bestämma och sätta upp riktlinjerna för aktiviteterna.

Ett exempel på det är viljan hämta och bära som vanligen är en stark egenskap hos vorsteh, en grundfärdighet som längre fram kommer att utvecklas till specifikt moment – apporten. Redan tidigt i valpåldern börjar jag med förstärkningen och då använder jag vanligen en mini-dummy som bara plockas fram vid ”hämta-leken” där jag leder ”leken”. Valpar får följa med vid jakt om turerna inte är så långa vilket i skogen är lätt att anpassa. När vi fäller fågel för de vuxna hundarna kan dessa få ersätta ”mini-dummyn” och valparna får hämta utlagd fågel. Några kommandon använder jag fortsatt inte utan valpen får sitta ner och när den tar ögonkontakt så skickar jag iväg den med ett ”ja” vilket är ett frihetskommando.

Att träna in att hunden skall sätta sig eller stående invänta tillåtelse är något som är praktiskt vid jakt och i det dagliga livet och något som är lätt att nöta in i vardagen. Det finns mängder av exempel där det är praktiskt och där valpen belönas direkt vid rätt beteende ex, sitta vid dörren eller matskålen och efter ögonkontakt och tillåtelse får springa ut eller äta. Till att börja med håller jag bara en hand framför bogen på valpen och hindrar den att göra det den vill då den lugnar sig och tar ögonkontakt släpper jag samtidigt om jag återigen använder ”ja” för att förstärka frihetskommandot. Ofta sätter den sig spontant och då först lägger jag in kommando sitt.

Jag berömmer valpen då den tar ögonkontakt både inomhus och utomhus och kan då passa på att byta riktning under en promenad så att det faller sig naturligt för valpen att vända och följa mig. Jag förstärker på så sätt både kontakten både i att den tar ögonkontakt och väljer att följa mig. Valpar får följa med aktiviteter med de vuxna på nivå för åldern, och då är just ”följa” det som jag förstärker hos valpen dvs det är valpens uppgift att hålla reda på och följa mig och inte tvärt om. Jag tror att det är viktigt att förstärka valpens naturliga egenskap att vilja hålla kontakt och att den fått belöning för att att göra det innan den kommer in i ugnhundsstadiet då både självständighet och jaktlust ökar.

När valpen blir unghund höjer jag kravet på stanna/stanna kvar så att den på kommando kan stanna på håll, jag har då nytta av att den är van att ta ögonkontakt och få belöning för det. I de flesta fall vill den fortsätta med det den var på väg att göra men har då lärt sig att det lönar sig att be om lov först så gör den det de flesta gånger. Om inte stoppar jag den med NEJ och sedan direkt beröm då den tar ögonkontakt och ger sedan tillåtelse till fortsatt eller annan aktivitet.

En vana som blir viktig i vuxen ålder under jakt, fjällturer och vid passjakt. Eftersom vi vanligen tar med dem på aktiviteter för de vuxna hundarna så faller det sig naturligt att de får den vanan, ju fler gånger de varit med om det ju fortare kommer de till ro även då de inte är trötta. Vorsteh har ju inte så mycket värmande päls och jag är därför noga med att att de får ett täcke eller värmepåse att krypa in i så att de kan vila utan att ligga och frysa. Påsen eller täcket brukar på sikt också bli en signal för just vila vilket ytterligare underlättar att de kopplar av.

Vardagen kommer troligen vara de flesta dagar i hundens liv och jag tänker att det därför är där det är enklast att lägga in förstärkning av grundfärdigheterna som sedan i takt med ålder och mognad skall kunna utvecklas till specifika moment. På så sätt blir mycket vunnet och vägen fram till målet en brukbar jakthund och trevlig vardagskompis inte lika lång.

Det är alltid intressant att läsa olika teorier om hur man kan träna/komma fram till målet och det finns alltid delar man kan ta till sig som passar sin egen och hundens personlighet.

Då jag inte förstod varför det inte lyckades med förra hanen (båda visade ju parningsvilja men dessvärre inte på samma dagar)så började redan 6:e dagen att ta första progesteronprovet på Ran för att kunna följa stegring och på så sätt pricka in lämpliga dygn. Prov två togs fyra dagar senare då det första visade ett värde under 0,6 mmol/L och hon därmed var långt från någon ägglossning. Detta prov visade ett värde (5,5 mmol/L) som enligt veterinären indikerade att det troligtvis var en vecka kvar till parning. Trots det åkte jag samma dag ner till Ribbingebäck då jag ändå hade en veckas ledighet till förfogande. Jag kom ner sent på kvällen och vi avvaktade att låta Ran och Bobbo träffas till dagen därpå då det enligt provtagning inte var någon brådska. Ran visade redan vid första mötet att att hon snart skulle kunna tänka att det var ok genom att låta Bobbo lägga huvud och tass på sin rygg. Dock gjorde han inga egentliga försök att kliva upp även om hon uppmuntrade honom i lek.

Jag beställde tid för ett nytt progestrontest på torsdagen men med tisdagens ”uppvisning” i huvudet ringde jag och ombokade till onsdag morgon. Innan vi åkte iväg till veterinären för provtagning släppte vi ihop dem, och då blev det ganska snabbt en första parning. Trots det åkte jag iväg för provtagning då jag gärna ville veta var i löpen hon befann sig och om det var rimligt att denna parnings skulle kunna ge resultat med hänsyn till tidigare veterinärs bedömning av parningsdatum. Provresultatet visade att Ran hade ägglossning (37,6 mmol/L)och att optimala parningsdagar var idag samt 2-3 dgr framåt….Vi släppte ihop dem dagen därpå på morgonen och det då ytterligare en parning. När jag kom hem var Aras mycket intresserad och det höll i fram till fredag kväll, lördag morgon visade han inget intresse för Ran.

Detta blev för mig väldigt tankeväckande och jag är glad att jag lade pengar på flera progesteronprover men kanske mest glad över att jag gick på hundarnas uppträdande och min magkänsla. Hade jag enbart gått på måndagens provresultat utan att följa upp det hade jag med stor sannolikhet missat det dryga dygn som Ran godkänner parning och hanen vill para. Provresultaten visar även att Rans kurva inte följe normalkurvan då hon stiger nästan dubbelt så snabbt och därefter dalar lika snabbt. Att ta flera värden gav mig också svar på varför jag misslyckats vid tidigare försök, då tog jag endast ett prov och följde inte upp som jag gjorde denna gång och åkte helt enkelt försent i hennes löp. Nu går vi väntans tider och kryssar fingrarna att vi får se en kull födas strax innan jultid.

Som jag nämnt i tidigare inlägg så hade jag anmält till lokalavdelningens fjällprov i Stora Blåsjön sista helgen i september men som på goda grunder avlystes pga att det var fullt med ren på de upplåtna rutorna där det tidigare i veckor endast förekommit sporadiskt… Med kort varsel fick jag möjlighet att starta på ett särskilt fältprov på Isaksbo som anordnats av annan kennel i första hand för egna avkommor. Dessvärre var det några från den egna uppfödningen som ej kunde komma till start pga av diverse orsaker och jag fick därför möjlighet att starta Ran i EKL och Birka i UKL. Ägare till Bobbo fick också möjlighet att starta hans syster Ottilia i EKL vilket för mig var intressant då detta var på hennes ”hemmaarena”.

Dagen innan provet hade bokats upp som träningsdag och vi fick också möjlighet att delta på denna samt att jag gick två timmar dagen före. Utan dessa träningsdagar hade det inte varit speciellt mycket värt att lägga ut pengar för provstarter då fältet skiljer sig i många avseende från våran jakt i skog och på fjäll. Voljärerna ställde till att börja med trubbel för mina hundar då de troligen fick en ”doftchock” av all fågel då de fick vittring av dem på långa håll ofta på andra sidan stora fält. Jag är glad att jag hade två timmars träning dagen innan heldagsträningen då dessa två timmar mer gick åt att styra bort dem från alla voljärer och få dem att förstå att det även fanns fågel ute i markerna. Dag två, den egentliga träningsdagen fungerade både Ran och Birka över min förväntan och Ran till och med rapporterade fasanlöpor i den tätare vegetationen vid ett flertal tillfällen. Birka höll sig helt lugn i fågelkontakterna trots att det av och till nästan var overkligt mycket fågel som både lyfte och sprang i området där hon stod för ”sin” fågel samt att parsläppskamraterna av och till körde ”halli-galli” trots ägarnas vilda protester. Att träna där det finns mängder av fågel med unga hundar kan vara vara både positivt och negativt då det beroende på mognad kan ge en fin mängdträning men också leda till att ”topplocken” far.

Provdagen var det tyvärr bara Birka som jag kunde starta så Ran satt igång att löpa i stort sett samma dygn som jag kom ner. Lite tråkigt då jag ändå tror att Ran efter andra dagen med träning hade presterat ett pris i EKL men inget att göra något åt. Birka gick till ett 2:a pris i UKL på en fin fågeltagning på löpande fasan som hon reste precist i etapper och därefter trots tryck i avancen var lika lugn i skott och flog som under träningen. Apporten lämnade en del att önska, dels på grund av att hon fick apportera ett vilt hon inte tidigare tränat på men troligen var den största orsaken att hon vid sina 13 månaders ålder inte orkade ”hålla ihop” i huvudet efter träningsdagarna med mängder av fågel och i parsläpp som hon heller aldrig tidigare tränat på. Söksmässigt gick hon inte lika jämnt och fint som hon brukar, till största del på grund av att hon stördes av de frekventa visslingar och rop som förarna till parkamraterna höll ihop söket på sina hundar med. Det är självklart en vanesak men rent krasst kan jag väl säga att så mycket oväsen i skogen hade knappast genererat några fågelkontakter…Trots allt är jag mer glad över att ha en unghund som uppvisar lyhördhet och får en 4:a i följsamhet då jag vet att jaktlusten hos unga individer stiger markant till säsong två och det då kommer att ställas ännu högre krav på lydnad och hörsamhet. Att redan i ung ålder behöva ta till höga rop och visslingar för att få kontakt och styra sin hund skulle ha oroat mig betydligt mer.

Jag är därför mycket nöjd med hennes 2:a pris, dels på grund av hennes unga ålder på bara 13 månader men också ringa erfarenhet av fältmiljön. En stor behållning för mig var också att se hur balanserad hon fortsatte att vara i fågelkontakter trots den mängd och provokationer som det innebar med både löpande och flygande fågel. Det blir inte fler prov för henne under hösten även om det känns lite lockande då hon är så lugn och hanterar fågel så fint att hon i lite lugnare släpp och med lite mer erfarenhet skulle kunna ha möjlighet att gå till ett högre pris. Jag ser helt enkelt inte någon vits med fler starter på fält då jag hellre vill att hon provas och meriteras på det underlag som vi jagar på, dvs framförallt skog men även fjäll. Till våren är planen att starta henne på vårprov fjäll i UKL då hon fortsatt bara är drygt 1 1/2 år och därmed definitivt räknas som unghund. Fram till dess kommer vi att lägga tiden till att hon skall få mer jaktligt erfarenhet.

Dessvärre gick min plan att starta Birka på Solms i Tyskland i stöpet på grund av att datumet för provet tidigare lades och jag inte hade möjlighet att flytta min ledighet då jag precis startat på nytt jobb. Tråkigt då jag tror att hon definitivt hade haft kapacitet att genomföra alla moment även om det kanske inte i samtliga hade legat på en första prisnivå

Det är en hund som jag alla dagar i veckan skulle ha tagit med mig på jakt då hon troligen skulle ha bjudit på mig på flertal skott tillfällen i både skog och på fjäll. Det kändes extra bra då precis de egenskaper som hon uppvisade är de egenskaper jag sett hos Bobbo under dagarna i Härjedalen.

En annan orsak är också svårigheterna för lokalavdelningen att få tillgång till statlig mark för att anordna prov under jakttid, den tid som jag förordar att hundar som lämnat unghundsklass skall meriteras på. Det är inte heller helt enkelt att själv anordna eller få delta på särskilda prov som ordnas i närområdet vilket gör att det börjar kosta på alltmer såväl ekonomiskt som tidsmässigt i förlust av jaktdagar. En risk som jag ser med den inriktning med allt färre ordinarie prov är också att det blir samma hundar som provas gång på gång på särskilda prov då det ofta krävs att ägaren har rätt kontaktnät eller utbildning. På sikt kan det leda till att vi kommer att ha övervägande hundar från samma linjer på listan för godkända tikar/hanar. Kanske är det så att det kommer att behöva styras upp från centralt håll med antal starter per hund och säsong så att så många hundar som möjligt provas för att bredden på avelsbasen skall bibehållas? För proven skall ju om jag inte helt missförstått det vara till gagn för avel och inte prestigemässiga meriter för den enskilda hundägaren eller uppfödaren? Själv funderar jag nog i de banorna att meriter våra hundar till den nivå som krävs för att de skall uppfylla de avelsmål som satts upp i Svenska vorstehklubben och om jag vill starta något utöver detta hellre sikta på prov där vorstehns allsidighet provas.

Jag kan lugnt säga att ”ett intressant projekt” att bygga väglöst är fin omskrivning där en hel del uppgivenhet och svordomar kantat den knaggliga vägen fram till att den nu står på plats. Det som nu fattas med isolering av väggar och tak, transport och installation av kamin och skorsten samt målning får anstå till vårvintern med skoterföre. Att ”ingenting är omöjligt, vissa saker tar bar lite längre tid, fler steg, kostar lite mer svett och kräver lite mer problemlösning” har efter detta bygge tagit en ny dimension…men jag ångrar inte för en sekund att jag förverkligade min vision. Kojan kommer som jag tidigare nämnt att ge oss utökade möjligheter till att jaga med våra hundar, en tillgång som kommit att bli allt viktigare i takt med att möjligheterna till fjälljakt på statlig mark för varje år reducerats alltmer.

Jakten ihop med våra hundar är en mycket stor del av vårat liv, vi lägger större delen av vår ledighet till den första månaden av jaktsäsongen så att vi kan ta tillvara både den jaktmässigt bästa delen och dagarna med det mest gynnsamma vädret. Det handlar också om en helhetsupplevelse där vi färdas, bor och lever med våra hundar under längre tid i tält, koja eller stuga. En tid då vi kopplar bort ”verkligheten” med jobb och stress och bara lever för dagen i den bästa tänkbara tillvaron för oss. De år vi har en unghund är det också en spännande tid då vi får utvärdera den träning vi lagt ned innan varit tillräcklig och de egenskaper den besitter skall vara tillräckliga för att den skall ha förutsättningar att fungera jaktmässigt. Birka har hittills varit en positiv upplevelse då hon fungerat från dag ett men hon är fortsatt ung och mycket kan hända till nästa säsong då jaktlusten troligen ökat markant.

Under en veckas tid har det skiftat från snötäckt fjäll med pulsdjup snö i sluttningarna till plusgrader och återigen barmark. Riptillgången har varit sisådär på de områden vi rört oss i, framförallt sedan snön smält bort vilket medfört att riporna troligen förflyttat sig till områden som ger bättre skydd eftersom de nästan helt skiftat färgmässigt. Mestadels har de ripor vi hittat lättat på långa håll, av och till har hundarna stått och vi har klart och tydligt sett dem sitta framför i bjärt kontrast till den mörka och snöfria marken.

I samband med att vi byggde klart det sista på kojan inför vintern passade vi även på att ta någon jaktdag. Skogfågeln var skygg, framförallt i och med att det var mest orre vi fann och de lättade på för långa skotthåll då vi sprang med på löporna som hundarna stod för. Riporna tryckte under täta granar och där gick det att vid något tillfälle komma fram i skotthåll. Behållningen var att se Birka stå ett flertal gånger och behålla fattningen både när de vita riporna klev fram helt synligt framför henne från granarna och att lugnt bli kvar på plats då de lättade innan vi var framme. Återigen vi får se hur det blir till nästa säsong, om hon behåller lugnet eller om jaktlusten tar över.

I skrivande stund har snön återigen börjat dala och fjälltopparna lyser vit, vi får se om det under kommande dagar blir för mycket snö för att hundarna skall ta sig obehindrat fram eller om vi kan ge oss ut på någon ytterligare jaktsväng.

Den finaste tiden av höstjakten har passerat och varje dag som från och med nu bjuder på njutbart väder och godtagbart med samarbetsvilliga fåglar får ses som en bonus. Det är alltid med lite sorg som jag betraktar hur dagarna blir kortare och vintern kryper närmare men samtidigt har vi många riktigt fina jaktdagar i oktober och sent som i december att se tillbaka på under tidigare år. Birka har fortsatt att utvecklas och det är tydligt hur hennes jaktlust har ökat med antal dagar på skogen. Fortsatt har hon en lång väg att gå innan hon fått erfarenhet nog att kunna hantera olika förutsättningar och svårigheter som både väder, tid på säsongen och fåglarnas beteende utgör för att hon snabbt skall kunna ställa om och erbjuda skott tillfällen vid i stort sett varje kontakt. Trots att hon är född sent på året och bara uppnått en ålder av 13 månader så tycker jag att hon mestadels har fungerat på den nivå som går att förvänta av en unghund. Vi har fällt flertalet ripor för henne på skogen och även fått skottchans på vuxen orre som hon presenterat fint med fast stånd och rapp och precis avance.

Provmässigt har Ran och Birka startat en dag var på särskilt skogsprov som jag anordnat på våra kölmarker. Dessvärre fick jag inte tag i någon domare som kunde döma under den mest gynnsamma tiden för jakt och prov. En kombination av ökat predatortryck från rovfågel och övergång till den del av säsongen då både ripor och skogfågel inte är lika stationära gjorde att vi hade betydligt sämre tillgång än under prov tidigare år. Vanligen har vi haft både ripkullar och även fina orrkullar som erbjudit flertalet fågelkontakter för startande hundar men så inte denna gång. Första dagen då jag startade Birka blev resultatet EFF (ej för fågel) för samtliga hundar. Birka fick trots att jag inte var helt nöjd med hennes insats under de första släppen då hon i brist på fågel prioriterade färska klövviltsspår (troligen hade vi knuffat en älg framför oss) och jag fick hålla ihop hennes sök med visslingar en fin kritik. Detta på grund av att helhetsintrycket bedöms och hon i de senare släppen gick som hon brukar i fin kontakt med god reviering utan störande visslingar från min sida. Dag två då jag startade Ran hade alla hundar chans på fågel även om det som för Rans del var en gammeltupp på öppen tallhed…Vid jakt är jag otroligt tacksam över Rans förmåga att alltid ”gräva fram” någon fågel trots skral tillgång men vid prov kunde jag gärna se att hon inte var lika effektiv alla gånger. Tuppen hade troligen stenkoll på både hund och provgrupp och vis av sin ålder på sin vakt. Ran gjorde sitt bästa att ringa och hålla fast den men den var inte samarbetsvillig nog för att generera ett pris i EKL. Jag hade anmält Ran till helgens fjällprov i Stora Blåsjön där mark beviljats av Länsstyrelsen som inte fann fog för samebyns överklagan. Provgrupperna skulle ha följe av naturbevakare vilket föranledde att provledningen tog sig en extra sväng på provmarkeran under helgen…och plötsligt var det fullt med ren där tidigare i veckan endast förekommit sporadiskt…Klubben avlyste därav på goda grunder det enda fjällprov under jakttid för året.

Vi har också haft besök av Fjällspirans Echo (Bobbo) som gästat oss för någon dags jakt innan provstart på det särskilda prov som jag anordnade. Målet var att både få se honom i aktion på det underlag som jag själv till nästan uteslutande jagar på och som också är Rans arena samt en förhoppning om att han också skulle hålla måttet för en merit. Båda målen uppnåddes dvs jag fick se att han har kvaliteèrna för att kunna utvecklas till en brukbar skogshund samt att han den andra provdagen gick till ett 2:a pris. Även om jaktprovsmeriter inte är avgörande så är det ändå en pusselbit som gärna får finnas på plats vid avel. I övrigt uppvisar Bobbo de egenskaper som Ran själv har och som jag högt värderar hos en jakthund, förmåga att växla mellan aktivitet och vila som gör att de kopplar av direkt vid rast och inte lever om när de får vänta på sin tur att släppas. Han uppvisade också snabb anpassning till nytt underlag och för varje jakttur nyttjade han vind och terräng allt bättre samt att han har den försiktighet i vittring som krävs för att lyckas med fågeltagningar på skogen. Om Bobbo skulle gå på jakt i skogen under en säsong är jag övertygad om att han skulle kunna bli en hund som jag skulle få mycket glädje av och som också med mer erfarenhet än någon dag skulle kunna gå till ett högre pris. Ett stort tack till Britt-Marie som givit oss möjlighet att se Bobbo såväl jaktligt som i vardagssituation samt även under eftersök och apportarbete.

Echo är den hane som vi nu bestämt oss för att använda till Rans planerade kull och parning som kommer att bli vid löp under oktober-november (https://www.resultatdatabasen.se/vorstehavel/Breed/showbreed.asp?breed=1377).

Vi har sent omsider också kommit iväg på en fjälltur men dessvärre var det skralt med ripa i den dalgång som vi förra året hade en fin jakt i. Kanske berodde det på att vi denna gång kom dit nästan två veckor senare och att riporna som börjat byta fjäderskrud inte var tillräckligt skyddade av den växtlighet som finns där i kombination med att vi såg mer rovfågel än förra året. Trots allt fann vi lite ripor långt ner på låg höjd, framförallt i tät björk och under granar vilket kanske stärker vår teori att de letat sig till områden med bättre skydd. Birka kan nu lägga till några fjälldagar till sin jaktliga erfarenhet men jag hoppas att vi skall hinna ut några fler dagar och förhoppningsvis med lite större tillgång på ripor innan snön sätter stopp. Aras och Ran jobbade rutinerat på då båda vid det här laget har samlat en stor erfarenhet av fjälljakt. Med på turen var Rans syster Gaia som nu fått fler jaktdagar i benen och har blivit en riktig fågelfinnare. Lydnaden kanske inte sitter i alla situationer men behållningen för mig är att se att hon har samma målmedvetenhet, förmåga att nyttja vind och terräng som gör att hon finner fågel som Ran samt glädjen hos husse, matte och hund när de lyckas i gemensamt arbete – för det är ju för jaktdagarna vi har hundarna.

Denna säsong har vi tillbringat samtliga av de inledande veckorna på våra skogsmarker i Härjedalen. Ett segdraget virus satte käppar i hjulet för någon fjälljakt, sakta men säkert har jag börjat komma i kondition även om min hörsel fortsatt är kraftigt reducerad efter öroninflammation. Det sistnämnda dessvärre ett kraftig handikapp vid skogsjakt då jag varken hör hundarna röra sig i terrängen eller uppflog från fågel vid avance. Av den orsaken har vi mestadels valt att jaga i så öppen mark som möjligt och därför till övervägande del träffat på ripa och vuxen skogsfågel.

Birka har visat sig jobba i fin kontakt i söket och har hittills varit mycket lugn vid fågelkontakt. Hon har förmåga att nyttja vind på sin unghundsnivå och finner och står fint för fågel- Mestadels på jaktbart avstånd även om jag har mer att önska i precisering men den erfarenheten måste hon få i antal jaktdagar. Jag är i alla fall mycket nöjd med det jag hittills sett och hon ser ut att kunna bli en brukbar jakthund i skog.

Aras min ”ålderman” som nu blivit 8 år gör mig sällan besviken, går man ut på jakt med honom så lyckas han vanligen gräva fram någon fågel och presentera inom skotthåll. Som jag ser det så ställer skogsjakten ett högre krav på samarbete och ”jaktsmarthet” hos både hunden och jägaren än fjälljakten, när allt funkar är det otroligt spännande och kul…annars kan det vara rätt frustrerande. Kanske är det just den utmaningen att både läsa hund, terräng, känna av vindriktning och ”springa smart” på löpor som gör att jag tycker att skogsjakten är den högsta dimensionen på jakt med stående fågelhund (har dock bara nosat på fält så där jag kan inte uttala mig).

Ran som fick starta lite ”mjukt” precis som jag då hon fick en senreaktion med ögoninflammation efter allergireaktionen på getingsticken har kommit i form och levererar precis som tidigare år fina fågeljobb, av och till med rapport om hon tycker att vi dröjer för länge. Hon arbetar mycket likt sin gammelmormor Freja (vår stamtik) och sin mormor Bris vilket gör att jaktlyckan oftast infinner sig om vi själva gör jobbet bakom bössan. Hon har även blivit en riktigt duktig apportör och löser problemet även vid de klurigaste apporter då hon fått söka skadeskjuten fågel som krupit och gömt sig.

Vi har även gjort en tur upp till vår koja på norra skiftet för att göra de sista byggjobben för att vädersäkra den inför kommande vinter som vi också kombinerade med någon timme tidig morgonjakt. Prognosen lovade flera dagars högtryck vilket var det vi önskade för att kunna jobba utan att täcka över framtaget byggmaterial, det vi däremot kunnat avvara var temperaturen runt 23-25 grader. Hundarna och vi svettades och pustade, värst var det under timmarna mellan 15-19 innan solen ”äntligen” dalade i horisonten. Jakt var bara möjligt i tidig morgontimme men vi hann i alla fall se att det inte bara är bra bärmarker runt vår blivande jaktkoja, vi fann även en hel del fina ripkullar och samlingar med tjäder. Vi ser verkligen fram emot när kojan är helt färdigställd och vi kan börja nyttja den på riktigt för jakt.

Detta blev ett kort inlägg då vi bara är uppe i Järpen för en natt och packar nu för att vända ner för ytterligare en veckas jakt. Fyller på med några fler bilder från veckorna som gått.

Våran lilla ”tokfia” Irki-Birki löste värmeproblemet uppe vi kojbygget på sitt eget sätt i blötmyren – unghund delux…

Oj vad vi drömmer om att denna koja blir klar så att vi kan nyttja den ”på riktigt”

Tidig morgonjakt upp på markerna runt kojan..

…och fina kvällar

Uppladdningen med några träningssläpp med hundarna inför årets jaktpremiär har nästan gått om intet. Tyvärr drog jag på mig ett riktigt elakt virus under min sista jobbvecka som resulterade i 11 dagar med feber som värst runt 39,5 grader och i tillägg både infektion i nedre luftvägar och öroninflammation samt förlust och röst och hörsel. Efter två penicillinkurer släppte smärtan i öronen och febern gick ned, rösten är nästan helt tillbaka men dessvärre kvarstår att min hörsel är kraftigt reducerad.

Under veckan som gått har jag varit ute någon sväng med hundarna på våra skogsmarker i Härjedalen men turerna har blivit extremt korta då min egen ork att trampa på legat på minussidan. I tillägg hör jag inte hundarna röra sig i terrängen då min hörsel är så reducerad (egentligen hör jag inte så mycket utanför en 3 m radie) och har därför mest släppt dem i öppen myrmark. Trots det har vi hittat några fina ripkullar och lite vuxen skogsfågel. Orr- och tjäderkullarna ligger så här års i lite tätare skog vilket jag fick undvika att gå i då jag varken hörde hundarna eller ev. uppflog av fågel.

Det är extra roligt att Birka verkar komma ihåg en hel del från vårvinterträningen på fjället. Trots att det är betydligt lättare för unga hundar att hitta fågel på snötäckt mark än på barmark med mängder av störande vittring lyckades hon både leta rätt på och stå för både ripa och vuxen orrfågel på fint jaktbart håll. Hon behöll lugnet trots att ripkullen hon hittade var stor och fåglarna ”ven” runt öronen på henne på låg höjd när de tog till vingar i avancen. Vi får väl se och lugnet håller i sig efter några fällningar men oavsett är det roligt att hon visar att hon har anlag för att kunna bli brukbar som jakthund.

Vi har också fortsatt träna några vattenapporter med Birka inför planerad start på Solms i Oktober då kravet på vattenarbete vid Tyska prov ligger betydligt högre än vad som krävs för unghundsklass i Sverige. Vid den första apporten kastade jag ut fågel i tät vass inför henne så att hon hade synintryck att gå på. Den klarade hon utan problem då hon är van att både simma och inte tvekar att ta sig fram även om det tar emot lite bland vasstrån och näckrosor. Nästa fågel lade jag ut en längre bit i vassen utan att hon fick se och skickade henne således på en ”blind” apport. På apportkommando gick hon rakt ut simmade runt några varv i öppet vatten innan hon gav sig in i vassen och letade rätt på fågeln. Därefter har vi kört två tillfällen med både kast och ”blind” apport (elitvatten) då hon simmat från 30-45 m innan vass och letat rätt på fågeln. Nu börjar det snart bli för kallt i vattnet att träna något mer så därför känns det skönt att ha testat av hennes nivå vilken känns som att den med lite finslipning i Tyskland kommer att hålla för de krav som ställs.

Under natten kom resultatet av Aras och Glivarps Padmes möte i juni, 5 st blivande små ”jaktstjärnor” föddes där nästan hela färgpaletten blev presenterad, brun, skimmel och svart. Fördelningen blev fyra tikar och en hane. Det skall bli otroligt spännande att följa dessa från valp till unghund och förhoppningsvis få träffa några av dem vid den här tiden nästa år på våra skogsmarker i Härjedalen (https://glivarpskennel.wixsite.com/website)

Nu ser vi fram emot jaktstarten på söndag trots att vi tvåbenta inte är riktigt i form efter sjukdom och våra hundar fått en ofrivillig och lång vila under tiden så hoppas vi på fina dagar framöver. Förhoppningsvis har föryngringen av skogsfågel gått lika bra som det verkar ha gått för riporna på skogsmarkerna så att Birka även får prova på att hitta kullar av tjäder och orre i lite mer tät terräng. Dessvärre får jag lite till andra sinnen än hörseln och ta stöd av David men ut på jakten skall jag.

På söndag denna vecka jobbar jag sista natten…sedan väntar äntligen den tid på året som vi verkligen ser fram emot. En tid då vi tillbringar veckor tillsammans med våra fyrbenta och utövar det som de är avlade för och det som vi själva brinner för – jakt över stående fågelhund. Vi är mer än lyckligt lottade som har våra egna skogsmarker som möjliggör att vi kan vara säkra på att få jaga under ledighet som vi lagt in. Vår förhoppning är att sommaren har varit gynnsam för föryngring av såväl skogshöns som ripa då vi har en junior som skall ta sina första trevande steg i sin utveckling till jakthund.

Eftersöksgrenarna är avklarade med fullgott resultat för samtliga medlemmar i flocken. Ran var först ut på klubbens ordinarie prov i Åsarna 13 juli. Hon spikade in full pott på både spår och vatten och blev i tillägg provets bästa elitklass hund. Ran är oerhört enkel att starta på prov då hon har mycket hög motivation att utföra apportarbete på land såväl som i vatten samt bär vilt av varierat slag och olika vikt med glädje.

Birka som behövde lite extra tid på sig då hon varit konvalescent en stor del av våren fick visa upp sina anlag UKL på särskilt eftersöksprov 1 augusti. Vid 11 månaders ålder fixade hon en 9;a på spåret och en 10:a på vatten. En pinne ramlade bort på spåret där det krävs lite finputs på avlämning och att matte litar lite mer på sin hund. Vattnet är jag riktigt nöjd med då hon hade ett mycket fint grepp och avlämnade korrekt. Birka uppvisar de egenskaper jag gärna vill se hos en unghund, hög motivation till att hämta vilt och spontant bära med ett rejält grepp samt stor lust till arbete såväl på spår som i vatten. Nu kommer vi att träna vidare med ökad svårighetsgrad inför ev. start på Solms i Tyskland i slutet av oktober.

Aras min ”ålderman” fick även han en provstart på samma prov som Birka. Egentligen hade jag inte tänkt starta honom men då parningen mellan honom och Glivarps Pademè i juni verkar ge resultat i en kull valpar funderar jag trots allt på att ev gå ett jaktprov med honom till hösten. Aras gick på rutin och plockade 10-10 vilket var att förvänta då han startades i ÖKL. Mer om kommande kull finns att läsa på https://glivarpskennel.wixsite.com/website/post/padme-v%C3%A4ntar-valpar

Mellan jobbdagar har vi kört ner till norra skiftet för att kämpa vidare med att färdigställa ”drömkojan” inför vintern. Lite käppar i hjulet igen med bla en trolig allergisk reaktion på flertal getingstick för Ran som vi trodde var ormbett och fick oss att snabbt avbryta bygget för att ta oss ner till Jämtlands Djurklinik i Östersund. Ran grävde som 3 1/2 månaders valp upp ett jordgetingbo då hon tyckte att det surrade intressant under backen och fick då multipla stick, kanske blev hon kraftigt sensibiliserad vid det tillfället. Hon har fått getingstick sedan dess men aldrig med denna reaktion, kanske en kombination av stick på ”fel” ställe och fysisk ansträngning vid vandring upp till kojplatsen. Nu är vi alla fall ”nästan” i hamn med att vädersäkra kojan inför vintern, plåttaket ligger på plats så nu fattas bara golv och dörr innan vi lämnar resten till vårvintern då vi kan färdas upp på snö.

Helgen som gick ställde jag ut Aras och Ran på Jämtland-Härjedalens Kennelklubbsutställning i Sventstavik. Bedömningen blev denna gång för både Aras och Ran ”utmärkt typ” och valören landade för Aras på Very Good i veteranklass och Excellent i jaktklass för Ran. Aras dömdes ner på ”storlek och grovt huvud” (mättes tre ggr men höll rasstandarden) och Ran på att hon lyfter upp svansen i rörelse. Det jag tog med mig förutom att de båda höll en ”utmärkt typ” var att Aras bedömdes som en ”mycket välbehållen veteran som visas upp i god kondition”. För mig är det ett fullgott resultat, Aras har på utställning pendlat mellan CK och Excellent (och ett very good idag) och Ran har nu två Excellent och ett Very Good. För dagen var det den lite lättare typen som föredrogs och det var därför synd att min lilla junior Birka fick lämna walk-over efter att ha blivit hängig efter vaccineringen i torsdags. Hon har dock tiden för sig då hon bara är 11 månader och vi siktar framåt på mer än ett plan med henne. Oavsett så verkar mina hundar ha en bra exteriör då de håller fint för hårt arbete året runt och skogen är ju vårat rätta element.

Under sommarmånaderna försöker vi variera hundarnas fysträning genom att kombinera drag/lösspring bredvid mouintainbike/vid löpning i terräng blandat med grusväg och myr, simning då jag paddalar kajak, hopp och lek i vår badtjärn och styrketräning med klövjeväskor. Birka som inte blir året förrän i augusti har fått hängt med på det mesta men lös bredvid och bakom då draget ligger en bit fram för henne. Hon har hållit fint för upptrappningen i fysträning sedan det släppts på restriktioner i rehaben efter bicepsskadan och än så länge ser det fint ut. Vi håller dock henne på något lägre nivå då vi inte vill fresta på för hårt då senor vanligen har mycket lång läkningstid innan de blir riktigt starka.

Om 11 dagar är det äntligen dags att släppa hundarna för de den första dagen av jaktträning, jag återkommer i ett inlägg med rapport om hur föryngringen verkar ha lyckats på våra skogsmarker.

Några fler bilder från sommaren, en härlig årstid men nu är det dags att byta till höst och jakt

Från att det när förra jaktsäsongen slutade kändes som en evighet till starten av nästa är vi redan inne i första veckan i juli och det är knappt två månader kvar. Veckorna har gått i flygande fläng, från midsommar och fram till början/mitten av augusti är den period vi jobbar som allra mest för att frilägga hösten till jakt. Av och till önskar man kanske att man vore lite mer ”vanlig” och tog mer ledigt under sommaren men när hösten kommer och vi kan njuta av jakten tillsammans med våra fyrbenta ångrar jag mig inte för en sekund.

Juli är också den månad som ordinarie spår- och vattenprov ligger och dessutom en fin tid att finslipa både dressyr och apport inför hösten. Planen är att starta Ran i EKL för att ha möjlighet att ev gå ytterligare något prov med henne, Birka skall endast starta i UKL då hon fyller 12 månader först i augusti och jag inte vill lägga alltför höga krav på henne. Aras hänger med på träning och sedan får jag se om jag tillslut tar mig iväg på ett fullbruksprov med honom under senhösten.

Förra helgen var jag och hundarna på en resa söderut till Ribbingebäck (strax väster om Uppsala) för att träffa en hane som jag har planer på att använda för parning vid Rans nästa löp. Vi åkte ner under fredagen och tillbaka måndag och hann på så vis nyttja hela helgen till att träffa både hanen, helsyster och tiken som de båda är efter. Tidigare har jag träffat ett helsyskon då jag var för att para med en halvbror till honom. Intrycket är att detta är precis det jag letar efter, en hane med de grundegenskaper som jag tycker symboliserar vorstehrasen, stabil mentalitet, lugnt temperament som medger att hunden kan ligga helt tyst och lugn för på kommando gå ut och arbeta hårt samt en stor vilja att apportera i såväl vatten som på land oavsett viltslag. Genomgående är detta också de egenskaper som både tiken Bobbo är efter och helsyskon uppvisat.

För mig är det en förutsättning att innan parning åka för att träffa hanen för att själv bilda mig en uppfattning om egenskaper och om de är kompatibla med de som min egen tik besitter. Beroende på säsong har jag antingen följt med ut på jakt eller träning för att också se vad den visar utanför hemmet och i arbete. Detta tillfälle låg utanför jaktsäsong men vi jobbade under två dagar tillsammans med apport i olika former och i varierad miljö vilket gav mig en bra bild av både arbetsegenskaper och socialt beteende bland både mina och andra hundar.

Bobbo har jagat på fält, använts vid eftersök på både klöv- och hårvilt samt är intränad på rapport med bringsel. Planen är att jag skall få låna Bobbo i början av säsongen för att jaga över honom på våra skogsmarker i Härjedalen, något som jag ser fram emot.

Förutom att träffa och umgås med tilltänkt hane till parning var det roligt att få jobba med egna hundar i för dem ovan miljö med andra störningar än uppe i norr. Aras och Ran tyckte jag överlag gjorde sitt jobb, deras lugn, förmåga till att snabbt anpassa sig och höga arbetslust kommer väl tillpass då de skall tackla ny miljö.

Fantastiskt fina möjligheter att träna mer utmanande apportarbeten då det söderut är betydligt mer växtlighet både i och efter kanterna av vattendragen.

För Birka min ”junior” på 10 månader bjöd miljön på betydligt större utmaningar då hon inte har så mycket erfarenhet att luta sig tillbaka på. Jag måste ändå säga att jag tycker att hon hanterade det bra och kunde samla sig och genomföra de arbetsuppgifter som jag satte henne på trots att hon påverkades av störningar i omgivningen i betydligt högre grad.

Rapphöns och fasaner är ännu inte utsatta på fälten men Birka fick ändå prova söka lite och fann lite fjädrar som hon stod för. Precis som under träningen hon fick vara ute på under april på vårfjället uppvisa hon förmåga att använda sig av vinden och känslighet för vittring.

Hon håller sig än så länge naturligt i min närhet och går ganska korta slag då hon får springa fritt, något som jag bara ser som positivt när det gäller en unghund under inskolning. Jaktlust besitter hon definitivt och när hon blir någon månad äldre så gissar jag att jag får hålla ihop henne lite för att hon skall förstå vitsen med samarbete under jakten.

För Birka blev det också en första tur med resande och boende på vandrarhem med nya ljud och att bli lämnad i okänd miljö. Självklart har hon ett bra stöd av de andra vuxna hundarna som tar allt med ro men jag tycker att hon uppvisade att hon utan problem tacklar det på ett bra sätt.

Förutom att jobba vidare med träning av apport både inför kommande prov men framförallt inför jakten så är planen att ställa ut alla tre hundar i början av augusti. För Aras och Ran blir det deras sista utställningar, för Birkas del ställer jag mest ut för hennes uppfödares skull.

En bit in i försommaren jobbar vi för fullt med att förverkliga en dröm om att ha en egen jaktkoja uppe på vårat norra skifte. I vintras kördes virket upp med skoter och nu under barmarkssäsong är målet att bygga så pass mycket att vi ”vädersäkrat” den inför vintern, dvs fått upp väggar, lagt tak och satt in fönster och dörr. Färdigställande med isolering, innerväggar, målning, kamin, skorsten och inredning planerar vi att göra under vårvintern då vi kan köra skoter upp och därmed ta med verktyg och annat som inte går att bära upp.

Tanken med att slå upp en koja väglöst är att vi på så sätt skall kunna ha en bas att utgå ifrån under jakt som ger tillgång till mark som vi normalt sett bara snuddar vid då det blir alltför långt för en dagstur utan övernattning. Marken runt kojan är verkligen inbjudande, myrmark med låga björkar och holmar med torrbacke och gammelskog. Dessvärre är kojan inte färdig att tas i bruk kommande höst men jag gissar att blir en tälttur dit under första delen av jaktsäsongen. Vintertid kan den fungera att övernatta i vid toppjakt, fällfångst av mård och även vid turer på skidor/skoter under midvinter och vårvinter.

Eftersom kojplatsen ligger nästan en timmes vandring från väg så har vi tältat under byggnationen och hundarna har fått följa med oss upp. Hundarna har under dessa dagar fått en ordentlig portion av passivitetsträning både i att sova i tältet och ute på kojbacken då vi velat nyttja dagarna och jobbat från tidig morgon till sen kväll. För Aras och Ran har det inte varit något större problem då de har lätt att ta det lugnt, för Birka var det till att börja en lite större utmaning men som hon snabbt lärde sig att tackla. Bra erfarenhet för en ung hund att lära sig att ta det lugnt i en miljö med så mycket dofter och retningar och som också kommer att bli ”arbetsplats” till hösten.

Under de första fem-sex veckorna av rehab var det strikt koppel och mycket korta promenader. Det verkar dock ha fungerat fint med läkning och vi har nu fått trappa upp hennes aktivitet och hittills ser har det inte blivit något bakslag med hälta. Under den mer strikta viloperioden tränade jag henne en hel del i apportens grunder dvs. hålla-bära-avlämna. I går var det första gången jag lät henne gå ett kort släpspår med trut som apportvilt och jag kan säga att grundträningen givit resultat. Trots full fart på spåret tog hon ett fint grepp och gjorde en lugn och fin avlämning. Birka är född i augusti och är därför en ung unghund vilket märks på förmåga att koncentrera sig längre stunder men jag är ändå relativt nöjd med den nivå hon ligger på då hon bara är 10 månader. Nu skall vi träna vidare med mål att starta på spår och vattenprov samt anlagsklass viltspår innan höstens jaktsäsong.

Väderprognosen lovar torrt väder vilket vi hoppas stämmer då regnet ikväll smattrar mot fönsterrutan. Till veckan väntar fler träningstillfällen med spår och vatten då framförallt Birka behöver detta, för de äldre är det en bra aktivitet under icke jaktsäsong.

Trots allt lyckades vi hinna med ett antal fina dagar i slutet av säsongen i Jämtland, några av dem där väder, före, ripor, hundar och skytte var på topp och gav oss en fantastisk jaktupplevelse. Aras och Ran är nu i den åldern där deras jaktliga erfarenhet verkligen ger sig tillkänna och deras fysik fortsatt ligger på topp, en ålder man bara önskar att man kunde ”konservera” dem i. Det är bara att erkänna att det är förbaskat roligt att jaga tillsammans rutinerade hundar, det där samspelet och den där blicken man får som säger ”ok, är du med? Ska vi köra?”

Tanken var först att prova nytt område längre norrut men tyvärr var varken tiden, föret eller vädret med mig för att utforska nya marker detta år. Som vanligt skidade jag in med packningen i pulka och övernattade i en av de öppna Länsstyrelsestugorna. Föret var till större delen rent miserabelt efter ett onödigt regnväder och därefter återigen rejält med minusgrader dagarna innan jag reste upp. Någon dag med bitvis brukbart före men mestadels var det hårt och skrapigt vilket medförde att jag mestadels fick titta på håll på fina hundjobb även om några lyckade tillfällen gjorde att det blev några vinterripor med hem. När jag var tillbaka och på jobb kom självklart den efterlängtade snön och gav troligen fina jaktdagar för de som var ledig och kunde nyttja dem.

Vårvintern under april bjuder på fina möjligheter att ge unghunden en försmak på kommande arbetsuppgift som stående fågelhund. Riporna som under tidig säsong är varska blir alltmer trygga för att i slutet av april nästan vara ”tröga” vilket ger en unghund utan jaktlig erfarenhet otaliga chanser till träning. Av och till kan det bli lite väl ”provocerande” då de bara flyger en kort bit och landar igen och där får man ha fingertoppskänsla för hur långt ”snöret” är innan ställverket brinner på unghunden. För Birka som anlände till Sverige vid nästan 4 månaders ålder och precis då vinter och kyla slog till har de gånger vi kom ut under våren varit ovärderliga. Vanligen har har valpar vi har vid den åldern fått följa med på korta jakter på skogen och både fått bära fågel vi skjutit och ”skuttat” runt lite i vittring. Birka som kom lite ”fel tid” på året hade däremot inte fått den möjligheten.

För Birkas del blev det en brant inlärningskurva då hon efter bara två dagar då jag visat henne på spår och vittring samt att hon vid två tillfällen fått ”ärva” de ripor som Ran preciserat (läs jag kallade av Ran från ståndet och lät Birka överta det)självständigt började markera och stå för vittring. Den näst sista turen vi gjorde gick hon i ett unghundssök med för mig alldeles lämplig fart och vidd där hon visade egenskaper jag sätter högt värde på vid jakt dvs stor vilja till kontakt och samarbete, nyttjande av vinden samt ett lugn i fågelsituationer. Till att börja med stod hon på lite väl långt håll eller om det var riporna som hann springa undan då hon inte fick tillräckligt tryck på dem men under de sista dagarna nyttjade hon vinden och preciserade på klart jaktbara håll. Jag är såklart medveten om att det är enklare för hundarna att känna vittring på snöföre än barmark och att riporna är betydligt enklare att att hantera utanför jaktsäsong, det finns ju en orsak varför jakten är avslutad. Birka har fortsatt lång väg att gå innan hon är en brukbar jakthund men den erfarenhet hon fått under våren ger en bra grund att bygga vidare på till hösten där kraven på hundens förmåga att finna, precisera och hantera fågel är högre.

Jag gjorde en anmälan till klubbens vårprov under andra halvan av mars men kombinationen av att vi hade fått hjälp att börja köra virket till vår blivande jaktkoja på kölarna och att Ran trots allt startas i elitklass gjorde att jag avstod. Alla har rätt ha sin filosofi kring hundar jakt och jaktprov, min är att hundar som jagas över och inte längre är unghundar skall erhålla meriter som leder till att de kliver upp till en högre klass eller erövrar jaktchampionattitel under den tid det är tillåtet att fälla vilt, dvs under jaktsäsong. Det är först när du fäller för din hund som du vet om den presenterat viltet på ett jaktbart sätt. Två viktiga moment försvinner i tillägg vid prov utanför jakttid, fällningen när vilt droppar ner framför hundnosen och apport på varmt vilt i samband med skott i direkt anslutning till jaktarbetet.

Birka fick chansen att prova på ”tältlivet” under en av våra träningsturer, något hon precis som alla tidigare hundar vi haft gillade från första stund. Vårvintern under april-maj är en av de finaste tiderna på året att tälta, ofta finns tillgång till färskvatten i älvar/bäckar som gått upp och vädret är vanligen mer stabilt. Det är sällan särskilt kallt även om det enstaka nätter slår till med låga dubbelsiffriga temperaturer blir det oftast varmt dagtid och all utrustning som blivit kondensfuktigt kan hängas på tork. Jag hann också med en övernattningstur med enbart Aras och Ran då jag provade ett område där jag tidigare endast jagat och då framförallt hösttid vilket gav mersmak till fler och längre turer, gärna i kombination med jakt.

När jakt- och träningssäsong (träning på statlig fjällmark avsluts 20/4 i Jämtland) var över så har vi som vanligt tagit chansen och nyttjat en av de finaste tiderna på året på skidor tillsammans med våra fyrbenta. Ett antal riktigt fina turer med underbart före men nu ser det ut som att vi få ställa undan skidorna och inrikta oss på aktiveter på barmark fram till att nästa jaktsäsong startar.