Finland består precis som Sverige av till synes oändlig ödemark, Uras ägare bodde otroligt vackert vid sjön Korpijärvi som de själva översatta till ”sjön mitt ute i ingenstans”…
Sverige är låååångt och Finland är minst lika låååångt land om man färdas i nord-sydlig riktning. I torsdags kväll var vi tillbaka efter ett Finländskt äventyr med ett lyckat möte mellan ChaCha och Ura som resulterade i två parningar och en trippmätare som stod på 270 mil då jag vred av motorn på gårdsplanen. Ett tips till er som får för er att ge er ut på den Finländska landsbygden är att FÖRST titta på en karta, sedan kontrollera att GPS navigatorn INTE är inställd på kortaste väg och sist men inte minst välja bort alla vägar med fler än två siffror i vägnumret. Om ni har några funderingar så kontakta mig, jag tror jag i stort sett provat alla små dåligt plogade skogsvägar med bredd som en cykelbana mellan Uleåborg och Mikkeli. För lite extra spänning gick det en säkring som gav ström till 12 v uttaget i bilen vilket innebar att min mobil slutade ladda. GPS navigatorn drog mycket ström då telefonen hela tiden låg och sökte satelliter så den lilla Caddyn for som ”den flygande holländaren” genom de finska skogarna för att nå bebyggda trakter innan strömmen tog slut.
Den här gången var vi ute i god tid så det blev någon dags väntan innan de ”rätta dagarna” infann sig och tycke uppstod mellan Ura och ChaCha
Den här gången åkte jag redan då Aras började visa ökat intresse för ChaCha för att slippa hamna i samma tråkiga situation som förra året vid den här tiden. Detta innebar att vi fick spendera någon dag på plats innan de rätta dagarna infann sig. En fördel med det förutom att slippa åka en oherrans massa mil i onödan och göra ett antal valpspekulanter besvikna var att jag hann få en ordentlig bild av Ura. Det känns otroligt skönt att kunna skriva att Ura är minst lika trevlig och innehar samma inre lugn och trygghet som sin bror Usva. För mig är de mentala egenskaperna överordnat allt annat då en hund som är rätt ”ihopskrudd” i huvudet vanligen går att både dressera och utbilda till det man önskar. Dessutom är dagarna på jakt betydligt färre än dagarna hunden skall fungera i familjen och hemmet, en trygg hund fixar det mesta i fråga om miljöpåfrestningar och möten med såväl två som fyrbenta.
Ura, en öppen, trygg stadig hund med gott självförtroende – precis de egenskaper jag anser skall känneteckna en vorsteh.
Det blev en hel del hundpromenader tillsammans med Ura och ChaCha under dagarna vi inväntade parning då jag fick chansen att se hur han fungerade utan sin husse som var på jobbet. Ura uppvisade samma fina kontakt och lyhördhet som sin bror Usva som jag lånade med hem till Sverige för tre år sedan för parning. Ura kommer från en mycket jämn kull både vad det gäller mentalitet och jaktliga egenskaper. Samtliga i kullen har en hög apporteringsvilja oavsett vilket vilt det gäller och en stor vattenpassion. Både Uras ägare Petteri och uppfödaren Tapio beskrev att både Ura och hans kullsyskon var tidigt jaktmogna och uppvisade både koncentration och stor arbetslust. Dessa egenskaper i stort sett detsamma som ChaCha själv innehar vilket gör att jag hoppas på samma fina resultat i denna kull som den kullen som föddes för tre år sedan där kullbror Usva var pappa. Det var också roligt att se att Aras innehar många likheter med sin morbror Ura både vad det gäller mentalitet och exteriör.
Våren är på väg mot Östra Finland med fler ljusa timmar och dagar med solen högt upp på himlen. I väntan på parning nyttjade vi tiden för utevistelse.
Under den senaste veckan hade det varit milt väder detsamma som vi haft på hemmaplan. Sjön liknade därför mer en skridskobana då vi kom och skridskor hade varit lämpligare än skidor som bara fungerade på snösträngen efter land.
Ura, en vorsteh med de egenskaper som är anledningen till att jag valde rasen.
Väder, vind och temperatur skiftade under veckan vi tillbringade vid sjön Koprijärvi. Från milt och isigt med plusgrader till hård vind och snöfall och avslutningsvis strålande sol och -20 grader. Den stora sjön två steg från stugtrappen på den lilla stugan med tjocka timmerväggar som vi fick låna gav känslan av att vara på fjället de dygnen med busväder.
Mara var precis som vid förra resan med som ”sällskapsdam”. En uppgift som hon trivdes fint med.