ChaCha som vi fick möjlighet att återfå blir för varje år en allt säkrare jakthund och som det ser ut också nedärver sina goda jaktegenskaper
Tillslut efter flera käppar i hjulen, luftrörsinfektion för min del, löp för ChaCha och en bil som måste besöka verkstaden lyckades vi även i år komma iväg för att avsluta säsongens ripjakt i Västerbottensfjällen. Under tidigare år har jag förflyttat mig runt i områden där skotertrafik är förbjuden, jagat några dagar för att sedan skida vidare till en ny plats. Mestadels har jag bott i stugor men även haft någon tältnatt då och då om vädret varit ok. I år valde jag att gå ca 2 mil ut till en stuga och ligga kvar på samma plats. Delvis pga att jag själv nyligen varit rätt krasslig och dessutom har en del besvär med den fot som inte är op. och delvis för att Storm har fyllt 11 år och Aras bara är 11 månader. Storm har dock varit i så fin form under vintern att jag inte tvekade att ta med honom på turen. Aras ville jag gärna ta med trots att han var för ung att gå på drag framför pulkan då vinterjakten är perfekt tillfälle för unga hundar att få mer erfarenhet inför kommande höst. Tyvärr verkade de fina dagarna med stabilt högtryck passerat medan jag låg sjuk så vi startade vår tur i snöfall som gav konturlöshet och känsla av ”mjölsäck”. Färden ut blev lite spännande då ChaCha inte helt gått ur höglöpen och jag fick därför ha stenkoll på Storm som gick på drag med tikarna så fort vi stoppade.
Det kommande fem dagarna bjöd på en toppendag med sol men lite för mycket vind och de övriga med omväxlande väder med snö och någon solglimt här och där. Överlag var det lite för mycket vind vilket gjorde riporna otrygga och skygga. De vuxna hundarna hanterade de svåra förhållandena bra medan Aras med sin ringa erfarenhet hade det betydligt mer besvärligt. Trots allt gav det honom lite mer erfarenhet och då han har sin mors förmåga att nyttja vind och terräng så känner jag mig rätt övertygad att han kommer att bli en helt brukbar jakthund på sikt. Det här året var det dessutom betydligt fler stavtag mellan riporna men efter en del skidande fann vi fläckar med helt ok. tillgång. Det två sista dagarna fick vi stanna inomhus då det blev rejält hård vind i kombination med ymnigt snöfall. Valet att bo i stuga kändes helt rätt de här två dygnen och det enda som oroade mig var att jag glömt en påse med hundmat hemma och därför hade lite knappt med hundfoder och därmed ingen reserv. Som tur var hade jag vacuumpackat några påsar med torkad vom som fick fungera som förstärkning av hundfodret de sista dagarna och som frukost kombinerat med kokt ripa och laxolja på morgonen inför färden hem. Under dygnen med oväder hade det fallit flera dm snö ovanpå ett redan mjukt före med lössnö vilket gav ett mycket tungt före framförallt för hundarna. Jag valde därför att sätta stighudar under skidorna och själv bogsera ut pulkan de 3 km fram till skoterleden för att sedan gå tillbaka till stugan och hämta hundarna så att de fick simma fram bakom mig i mina spår. Väl ute på skoterleden fick vi fast mark under skidor och tassar då skoteråkarna redan varit ute och kört, de precis som jag hade legat fastblåsta i 2 dygn och ville nu ut och lufta sina maskiner.
Det var med lite vemod som jag avslutade årets vinterjakt då Storm som varit min klippa under så många år tyvärr fyller 12 nästa år och kommer att vara för gammal för att följa med på de längre turerna under nästa säsong. I år orkade han dock utan problem med att både hjälpa till att bogsera pulkan på både ut och hemfärden samt jakt i tungt före i flera dagar. För mig ger den en optimal upplevelse och känsla av samarbete att färdas och jaga tillsammans med hundarna under flera dagar och ibland upp till någon vecka. Jag är så tacksam över mina fantastiska fyrbenta kompisar som ger mig den möjligheten och för att vi har förmånen att kunna färdas och jaga i vår gemensamma fjällvärld. Nu när jakten är över väntar träning på vårvinterfjäll för Aras så länge det är tillåtet.
På väg ut i en ”mjölsäck”
Härliga vidder där jag och hundarna är helt för oss själva
Trots ett sämre år fann vi efter en hel del skidande fläckar med relativt god tillgång vilket blev god middag för mig och frukost för hundarna den sista morgonen
Under de två sista dygnen fick vi riktigt ”styggväder” då det inte blev någon jakt utan endast korta rastningar utanför stugan. Aras ser ut att bli en bra fjällhund då han inte viker ner sig trots tungt före och dåligt väder.
Stugmys, den här gången var jag glad att jag valt stuga och inte tält.
Tungt före även innan ovädret och ”simdjupt” för hundarna efteråt.
På väg hem ute på skoterleden efter 3 km i djupsnö