Ett nytt år

Härliga dagar på snö och i solstrålar som letar sig snett över horisontlinjen.

Nu är det ett tag sedan jag uppdaterat bloggen, nästan en månad men å andra sidan har det inte hänt så mycket under den tiden. Julen tillbringade vi i vårt paradis, dvs stugan mitt ute i Härjedalsskogarna. Vi hade fantastiska dagar med sol de få timmar som det var ljust, fina skidturer och någon jaktsväng efter gäckande orr- och tjädertuppar som alla är kvar i skogen trots fina jobb av hundarna. Tyvärr blev det plusgrader på juldagen och då temperaturen sedan sjönk till runt -10 grader igen blev snön hård och skrapig och det blev alltför mycket oljud då vi hasade fram på skidorna. Det blev helt omöjligt att smyga fram på stånden eller följa med på löparbetena som hundarna hade utan att skrämma fåglarna på alltför långa skotthåll trots att hundarna många gånger lyckades trycka fast dem på jaktbart håll. Riporna som vi fann i höstas lyste med sin frånvaro, kanske höll de till längre ut på de höglänta myrmarkerna men däruppe hade den hårda vinden skapat en hård och otäck skare som brast så där lagom så att det gick alltför hårt åt hundtassarna för några längre turer.

Jag läste en artikel där etologen Lars Fält intervjuades bla om vad man kunde tänka på för att skapa ett bättre förhållande mellan sig själv och sin hund. I ett av svaren angav han att många nog skulle få ett bättre förhållande till sina hundar om de gjorde fjällturer tillsammans med dem, det skapas speciella band när man är beroende av varandra och lever samman dygnet runt. Det var också en hel del tänkvärt ang. förhållande mellan individerna som lever i en flock och hur hundarna under tid hade lärt sig att tolka oss människor trots att vi inte har samma ”språk” eller tillhör samma art. En hel del som man kan ta till sig och fundera över då man uppfostrar och utbildar sina hundar till det ändamål man har tänkt använda dem till. Själv upplever jag aldrig våra hundar så nöjda som då vi bor tätt sammanpackade med dem i vår stuga på 40 kvadrat eller gör långa jakt- och skogs/fjällturer tillsammans med övernattning i tält. Under våra långturer upplever jag att det skapas band mellan oss då vi har ett ömsesidigt beroende då vi färdas och lever dygnet runt tillsammans, band som knyter oss samman även i vardagen. Jag vet inte om det beror på dessa band men jag har aldrig behövt tala om för våra hundar att de inte får lämna stugan eller tältplatsen utan mig trots att de vet att det finns både fågel och annat vilt utanför knuten. De har alltid lagt sig att koppla av och inväntat att jag ska ta initiativet men då vill såklart alla var med. Jag har också alltid fascinerats mer av deras lojalitet att bogsera fram en tung pulka eller bär klövjeväskor under långa dagar under våra långturer än deras vilja att jaga då det förstnämnda inte triggar deras inneboende jaktlust på samma vis. Det är också det här nära förhållanden som skapas som gör det så svårt och jobbigt då man förlorar någon av dem eller måste ta det ofrånkomliga beslutet att låta en gammal hund få hjälp över regnbågsbron. Dagen innan nyår var jag säker på att den dagen kommit för Atla då hon för första morgonen inte ville följa med då vi skulle ut på vår ”lilla morgonrunda”. Hon stannade då vi kom upp för första backen och i hennes ursäktande blick såg jag ” jag har följt dig på alla äventyr och jakter i snart 14 år men jag är ledsen men nu orkar jag inte”. Det var med tungt hjärta som vi började packa ihop för att ta oss ner till bilen, jag ringde och hörde efter att vår husveterinär fanns hemma. Hela förmiddagen låg Atla bara på hundbädden framför brasan under en filt och öppnade knappt ögonen. Då vi skulle ner till bilen funderade på om jag skulle bära henne men hon tittade på mig och följde sedan efter mig utan att stanna. På kvällen då vi kom upp till Järpen såg jag att hennes blick hade klarnat, hon tog kontakt, bad om mat samt ville ut på en tur. På nyårsafton var hon i stort sett som vanligt men lite tröttare efter promenaden. På nyårsdagen var hon sitt vanliga jag och försökte till och med att stjäla bullpapper från soffbordet. Jag ger gärna mina gamla hundar en fin ålderdom då de får vara pensionärer under de sista åren men de ska inte behöva gå och lida under lång tid om de blir sjuka. Nu gör vi en veterinärkoll på henne och ser om det finns något stort bakomliggande som går att hitta i så fall låter jag henne lämna oss annars får hon vara kvar så länge hon är pigg.

Det har varit mycket skriverier om raketer och påverkan på djur under de sista dagarna innan nyår. Jag lider verkligen med de djur som får panikångest såväl tama som vilda då vi inte kan ge dem en förklaring till våra dumma mänskliga påhitt. Då jag växte upp hade vi en finnspets tik som var med när ett Viggenplan kraschade 1 km från oss under en flyguppvisning då hon var unghund. Hon blev livrädd av allt som smällde förutom vid jakt och det var helt nödvändigt att se till ingen dörr var öppen då raketerna började vina på nyår. En nyårsafton var det någon som missade att källardörren inte var låst och hon hoppade i panik på handtaget och sprang iväg. Hon var borta i 3 dygn innan hon kom hem, tre dygn i -30 grader då vi var ute och letade. Idag är jag glad att ingen av våra hundar reagerar mer än möjligen med att säga säga ”boff” vid de första raketerna över huset och tala om för oss att nu är det annorlunda ljud utanför. När det sedan fortsätter att vina och smälla brukar de bara helt lugnt gå och lägga sig i sina bäddar och sluta att bry sig något mer. Aras verkar som tur är inte heller berörd utan följde samma beteende som resten av flocken vilket var skönt att se då han inte utsatts för så mycket smällar ännu.

Jakt i skog en verklig utmaning den här årstiden

Tyvärr alltför hård skare med grova kristaller på de högre myrmarkerna för hundarnas tassar men vi själva flöt fram på skidor där vi hösttid måste lägga betydligt mer energi för att ta oss fram.

Vi trampade upp egna spår till de fint preparerade skoterlederna som går i varierad terräng över höglänta myrmarker, små tjärnar och genom skogspartier. Den här årstiden väl så härligt som på fjället.