Veckor vi helst vill glömma…inte kul att hålla en liten valp i stillhet i väntan på besked
Det har varit ett långt uppehåll på bloggen då vi haft ett antal jobbiga veckor i väntan på besked om läkning av Aras tå. Den näst sista veckan jag hade ortosen och två valpar kvar i huset fastnade jag i deras koppel och snubblade över dem vid en vägövergång. Tyvärr klev jag en av valparna(Aras) så illa på tassen att det blev en spricka i en av tårna på hö fram. Vi hade inte bestämt vilken av valparna som skulle stanna hos oss men efter olyckan blev valet självklart. Det blev några jobbiga veckor då vi fick hålla Aras i stillhet så mycket det gick och bandagera tassen då han fick röra sig begränsat både ute och inne. Inomhus blev det också en hel del bur vilket inte känns så schyst med en liten valp på 9 v. Aras tog det däremot enormt bra och accepterade både korta rastningar i sele, bli buren i ryggsäck för att vi skulle ta oss ut längre och bli dämpad så snart han ville vara mer aktiv som en vanlig valp. Mina vuxna hundar var också en stor tillgång under de här veckorna då de ”smittade” av sig sitt lugn på Aras. Återigen riktar jag ett stort tack till vet. Peder Haaland vid Anicura i Oslo som både snabbt svarade på mail med tusen frågor och gav en second opinion på röntgenbilder. Utan hans råd och hjälp vid avläsning hade det kanske satts in helt onödiga åtgärder, men att avläsa röntgenbilder är inte lätt utan kräver mycket erfarenhet. I mitten av förra veckan fick Aras vara med på sin första ”road-trip” då jag körde t or Oslo onsdag-torsdag med övernattning i bil och 3 tim sömn för mig så att vi hann i tid till besöket vid kliniken i Oslo. Peders bedömning var direkt att det troligen var läkt då tån var helt rak, ingen ömhet vid palpation och att han rörde sig helt obehindrat utan bandage. För säkerhets skull togs en röntgenbild som visade att sprickan var helt läkt och man endast kunde se lite callusbildning. Aras tyckte att det var helkul på kliniken och kastade sig genast in i en busmatch med Peder, helt överlycklig över att äntligen få vara en normal valp igen. Innan vi åkte hann han också med ett varv i receptionen och lämnade ingen djurvårdare utan pussar. Då vi ändå var nere i södra Norge passade jag på att göra en kontrollröntgen på Maras rotfyllda hörntand(en svit efter en brottningsmatch med ChaCha förra året) och den såg helt ok ut. Det var med enorm lättnad som jag styrde bilen hem igen genom den ljusa sommarnatten.
För min egen del har jag äntligen blivit befriad från ortosen och kan numera delvis sköta motionen av hundarna själv. Jag kan cykla mountainbike och också sedan jag blivit ”vattentät” simma i ”badtjärnen” tillsammans med hundarna. Än är det en god stund innan jag kan börja jogga, än så länge handlar det om 3-4 km promenad helst med stöd av stavar…Tåleden svullnar fortsatt upp och blir röd om jag överbelastar och vadmuskeln måste jag fortsatt vara försiktig med och inte belasta i någon högre grad. Planerna för höstens jakt blir därför att starta i skog i vår stuga där jag kan ta korta turer direkt från bilen. Fjällen får vänta till senare delen av hösten då jag förhoppningsvis ska klara lite längre sträckor.
Fortsatt är det goda rapporter från valparnas nya hem vilket är skönt att höra. Enormt roligt är också att 6 av 8 har bokat in sig på kullträffen i Arjeplog i augusti, jag ser verkligen fram emot att träffa alla igen.
Vi är så enormt glada och lättade att Aras tå läkt och att han har en framtid i flocken.
Det är inte bara hundarna som njuter av att komma ut, det är en fantastisk känsla för mig att få jobba ihop med dem igen även om det idag har sina begränsningar för min del. Mountainbike, simning och stavgång i gamla Atlas pensionärstempo är 1000 ggr bättre än kryckor och ortos på gården.