Vita – en viltfinnare med egenskaper både för fjäll och skog precis som hennes mor var
Det blir lättast att börja med det goda nyheterna. Det ser ut som att Bris nedärvde sina fantastiska jaktliga egenskaper i sina avkommor. Idag fick jag återigen ta emot samtal från en glädjestrålande Roger som beskriver Vitas (Evita) bravader på jakt. I det jag sett av ChaCha under inventering och jakt samt fått höra om Vita så är det som att återuppleva Bris på jakt. Under första jaktveckan kändes tomrummet efter henne tydligt trots att både Mara och ChaCha både uppvisade talang och gjorde ett fint jobb som jakthundar.
Bris, en jaktkamrat och vän som jag kommer att sakna resten av mitt liv
Mara som mognat så fint som jakthund – tack för den fina första jaktveckan och jaktdagen i onsdags. Jag kryssar fingrarna för att det inte var de sista vi fick tillsammans.
Sedan till de tråkiga nyheterna. Mara som har fixat både rehabilitering, återuppbyggnadsträning, jaktträning och första jaktveckan utan bakslag har nu haft otur igen. I onsdags var jag ute på privat fjällmark och hundarna bjöd mig på en oförglömlig jaktupplevelse genom presentera ripa efter ripa åt mig i det vackra vädret. Tyvärr lyckades Mara troligen fastna och trassla in sig i sitt jakttäcke i de snåriga och branta sluttningarna då hon efter en stund borta kom tillbaka utan täcke. Jag såg inget speciellt på henne då utan fortsatte att jaga. På kvällen gick hon två steg som inte såg ok ut efter att jag hade masserat henne och sedan rörde hon sig som vanligt. Torsdag förmiddag tog jag en rastningstur med henne för att se hur hon rörde sig men inte heller då såg jag något som inte stämde. Vi gick upp på en eftermiddagstur och efter någon timmes jakt sprang hon utför en mycket brant sluttning rundade ner mot några tjärnar och kom upp och kunde inte stödja på höger bak. Jag och Peter bar henne ner från fjället i ett lakan som vi hämtade från jaktstugan. Lilla Mara som har ett sådant förtroende för mig hängde i lakanet runt halsen på mig hela vägen ner trots att det säkert inte var alltför bekvämt. På Östersunds Djursjukhus kan de inte säga så mycket mer än att det definitivt inte ser bra ut. Jag har efter en natts betänketid bestämt mig för att återigen åka ner till Petvett i Oslo för att ge henne en sista chans. På söndag natt ger vi oss av för att träffa veterinär Peder Haaland på måndag morgon.Utgången är mycket osäker men jag vill ändå försöka få ett svar innan jag tar något mer beslut. Visar det sig att hoppet är litet får jag ge henne hjälp att ta samma stig över ”regnbågsbron” som Bris.