Århundradets vackraste höst men värdet av att få komma hem med Mara levande överväger med råge förlorade jaktdagar
Nu är vi tillbaka efter flera oroliga dygn av väntan inför beskedet om Maras framtid. Måndag morgon var vi på plats på PetVett i Oslo efter nattkörning och tråcklande i långa morgonrusnings köer. Första beskedet var en helruptur av främre korsbandet men hur det såg ut i övrigt vad det gällde miniskskador och bakrekorsband kunde vi inte få besked om förrän efter en artroskopi. Jag hade redan under timmarna i bilen ner till Oslo tagit beslut att operera om det var en god prognos så vi bestämde att Peder skulle ringa om det var alltför trasigt och det inte skulle vara ide att fullfölja operationen. Efter någon timme av orolig väntan i ett soligt och varmt Oslo fick jag beskedet att Mara var opererad och att det endast var det främre korsbandet som var helrupterat, minisker, bakrekorsband och akillessena var hel.
Maras framtid…
Enligt Peder ska Mara om läkning, rehabilitering och uppträning fungerar ha ett fortsatt liv som jakthund. Då hon kommer upp i åren runt 11-14 års åldern skulle hon teoretiskt sett kunna bli stelare i det knä där korsbandet var helrupterat men det beror till stor del på om hon hålls i fin form året runt. Innan operationen röntgades hennes vänstra knä och det såg helt fint ut utan någon påbörjad artrosutveckling. I samband med operationen av högra knät opererades även metallbit och skruvar ut ur det vänstra då benet nu är helt slutet och det inte fyller någon stabiliserande funktion längre.
Etiskt…
Säkert är det någon som ifrågasätter om det är etiskt att låta utföra en så traumatisk operation med efterföljande rehabilitering två gånger under så kort tidsintervall. Jag resonerade som så att om allt går som det ska har Mara mer än halva sin livstid kvar att leva ett liv som jakthund fullt ut. Rehabiliteringen handlar om två månader med efterföljande uppträning i ytterligare ca 2 månader då hon förutom att springa helt fritt troligen är mer i aktivitet än många ”vanliga” hundar. För mig var det ett självklart val då hundarna för mig betyder mycket inte bara som jakthundar och arbetsredskap utan också som individer. För Mara själv som bara lever i nuet så kommer en ”förlorad” jakthöst inte existera den dagen hon förhoppningsvis springer fritt på fjället igen. För mig betyder det så ofantligt mycket att slippa komma hem med ytterligare ett tomt koppel. Ekonomiskt bryr jag mig inte om det är försvarbart eller inte då pengar för mig bara har ett värde om de kan omsättas i något som betydelse, ex att kunna ge en individ möjligheten till ett fortsatt liv. Ett stort TACK till alla er som hört av er för att höra hur det gått för oss och till er som skickat lyckönskningar på facebook.