Äntligen tog vi oss iväg för en tur på vårat närmaste ”fikafjäll” Hottögsfjället, en liten pärla söder om Håckrenmagasinet. Upp till toppen är det en liten lagom tur på 12 km men med stigning från 580 m till 1040 m.
Om ni går dagsturer och tycker att ryggsäcken är för lätt, köp gärna in extra objektiv, stativ och givetvis en kamera modell större så lovar jag att det blir kilon i ryggsäcken
På uppvägen började jag träna att sätta upp kameran på stativet för att bilder på distans. Tyvärr hade batteriet i fjärrkontrollen blivit svagt och det var svårt att få kontakt med kamerans utlösare. Dagens försök blev inte så lyckat och hundarna tyckte att det var en vansinnigt löjlig övning att gå fram och tillbaka på samma stycke av stigen flera gånger.
Idag var det inte dagen med veckans bästa väder, varm temperatur men varvat med riktigt ordentliga regnskurar. Dimman vandrade fram och tillbaka för att av och till lätta så att vi fick se de bekanta vyerna. Det finns väl otaliga foton på våra hundar med Ottfjället, Vålådalsfjällen och Rulldalen i bakgrunden men jag tröttnar aldrig på att gå upp hit för andas fjäll luft för en kort stund och njuta av utsikten. Dagens vila på första utkiksplatån förgylldes av ripkackel och strax efter kom en ensam ripa seglande över bäckdalgången nedanför oss.
Juni för tre år sedan , hela flocken på utkiksplats med vinden i öronen och alla dofter i nosen. Freja 13 år är fortsatt pigg och med på alla våra vår-och sommarturer och även höstens jakt. Två av mina mest älskade och saknade hundar Freja och Bris finns inte med oss idag men det är nästan så att jag känner deras energi runt omkring mig då vi stannar och vilar på första utkiksplatån.
Fame (son till Bris) som stannade någon vecka extra hos oss innan husse fick semester och i och med det fick en debutanttur upp på Hottögsfjället
Hottögsfjället är ofta det första fjäll som valpar som vuxit upp hos oss satt sina små trampdynor på. En tur på 12 km i brant terräng brukar oftast vara för mycket för dem i ung ålder och de brukar då få ”skjuts” i ryggsäck på hemvägen och även stundtals på uppvägen.
Krypljungen, en av de första blommorna man brukar kunna se på fjällsluttningarna under tidig vår
Jag skulle tro att min far sitter och applåderar i sin himmel när han ser hur jag ligger på knä och kryper för att ta kort på blommor. Men oavsett, jag ÄR faktiskt väldigt fascinerad av naturens skiftningar och den intensitet som finns hos de växter som överlever i den karga fjällmiljön. Bra passivitetsträning också för hundarna som får vana av att ligga och vänta medan jag kravlar omkring och pillar med objektiv och vinklar.
Just som jag skulle börja fota lite utsiktsbilder så rullade dimman in igen och det blev snabbt rått och kallt.
Vi vände snabbt ner för att tända en kaffe eld och inviga vår nya norska kaffepanna så att den blev så där sotsvart som en ”sotpanna” ska vara. På avstånd hörde vi hur åskan började mullra och ge eko i fjällväggarna. Regnet satte återigen igång att sakta strila och man fick vara snabb att rulla in korven i tunnbrödet om det inte skulle blötas upp av regnet och bli en geggig gröt.
Våra hundar är väl mer eller mindre uppväxta med att somna till eldens sprakande och doften av nykokt kaffe. De får redan från början lära sig att sova i ”säck” och tar det som en signal till vila och sömn.
Fame (Bris son) sover gott i min ryggsäck med resten av flocken runt sig.
När de är riktigt små brukar jag rulla in dem i en extra tröja och stoppa ner dem i min egen ryggsäck där det finns plats då kaffepanna, mat och extra kläder är urpackade. Är de fortsatt trötta då vi ska vidare brukar jag packa om och lägga en del av min packning i de andra hundarnas klövjeväskor så att valpen fortsätta sova på vägen hem.
Idag när regnet strilade ner kändes det bra att hundarna kunde ligga varma och torra med ett täcke på sig i sina säckar medan vi satt vid elden och fikade. Varma, torra hundar är oftast lugna hundar som vilar och sover gott. Jag skulle själv bli rätt stressad om någon tvingade mig att sitta still i bara understället om jag frös.
Även om regnet inte gav inspiration till att plocka fram och blöta ner kameran tog jag i alla fall något vårfoto. De senaste dagarnas värme har fyllt på både stora och små vattendrag med smältvatten från det sista spåren av vår usla vinter. Jag börjar alltid tänka på ”Idas sommarvisa” då jag ser hur vattnet ”hoppar och far” i bäckarna på våren.
En sista bild på min favorit ”törrak” i gammelskogen upp mot fjällkanten. Det blir säkert fler turer under veckorna framöver och förhoppningsvis i bättre väder och snart, snart i sällskap av Mara.