För varje jaktdag får Aras alltmer erfarenhet och jag är hittills mycket nöjd med hans jaktliga utveckling
När nu min hemsida har återuppstått lägger jag upp ett inlägg från de avslutande jaktdagarna i Västerbottensfjällen. Men först ett STORT TACK till Andreas som fixade min spammade hemsida.
Då det inte blev någon valpkull den här våren bestämde jag mig snabbt för att som vanligt gå ut några avslutande jaktdagar i Västerbottensfjällen. Jaktsäsongen är två veckor längre där än nere hos oss i Jämtland vilket innebär några bonusdagar om man har möjlighet att åka. Med på turen den här gången blev ChaCha, Mara och Aras. Storm som fortsatt är oförskämt pigg och fräsch för sina 12 år lyckades tyvärr kliva ner i ett hål efter älgtramp på en motionstur 3 dagar innan vi skulle ge oss iväg och markerade på kvällen på ett framben. I och med att läkningstiden vanligen är längre vid hans ålder fick han bli hemma trots att han var haltfri ett dygn efter skadan. Tråkigt men inte värt att få en så pass gammal hund på lång konvalescens.
Som vanligt åkte jag upp och övernattade i Saxnäs då jag gärna vill starta turen tidigt på morgonen för att ha hela dagen på mig om något skulle gå fel under vägen. Den här gången fick jag dessutom under resan upp rapporter om både hårt väder och stora snömängder som kommit under de senaste dagarna. Ett tag övervägde jag att sno men då väderprognosen lovade lugnare väder om än kallt beslöt jag mig för att åka upp och prova. De senaste åren har jag övernattat på Marsfjäll Mountainlodge (http://marsfjall.se/) ett ställe som jag verkligen vill rekommendera. Ägarna och personalen är fantastisk trevliga och som fixar allt (även sovplats trots att det är fullbokat)de har en riktigt bra frukostbuffè och du känner dig välkommen med hundar. Som vanligt var jag den enda skidåkaren som övernattade där och ”skoterfolket” är alltid lika fascinerade av hur någon på egen hand kan ge sig iväg på skidor så långt. Aras trivdes som fisken i vattnet då han fick tillåtelse att ”mingla runt” bland ”glada” gäster men några öl innanför västen i sällskapsrummet.
Minus 16 grader då vi startade i Klimpfjäll men efter alla uppförsbackar mot Durreskalet hade både jag och hundarna fått upp värmen.
Efter att ha laddat hundarna med högenergifoder och tillräckligt med vätska och mig själv med den fantastiska frukostbuffèn startade vi runt 11-tiden från Klimpfjäll. Temperaturen hade då stigit till -16 grader vilket i stort sett har varit medeltemperaturen den här vintern. Spåren efter skoterleden var lösa men helt brukbara men på sidan av var det simdjupt. Det var därför med stigande spänning vi närmade oss de sista ospårade kilometrarna mot stugan men vi hade tur och naturbevakarna hade nyligen gjort en runda i området på skoter.
För första gången träffade jag andra jägare i stugan som legat där de senaste fem dygnen, trevligt med sällskap och skönt att komma till en uppvärmd stuga.
Föret i området var mestadels simdjup för hundarna vilket innebar betydligt tuffare förhållanden än vi haft under de tidigare åren. Uppe på platån hade vinden packat snön men de flesta riporna återfann vi björkskogen där det som sagt var simdjup för hundarna. Tillgången på ripa upplevde jag ungefär som förra året, inget toppår direkt och i tillägg hann de också lätta långt innan vi var framme då vi rörde oss långsamt pga det tunga föret. En annan skillnad jag upplevde var att riporna var mer samlade i flockar än tidigare år och att de inte hade kommit igång att spela. En tanke är att det berodde på den tuffa vintern som gjort att det var mer förmånligt för överlevnad att stanna i flock och vänta med spelandet till mer gynnsamma förhållanden? Temperaturen låg också mycket lågt denna gång, runt -30 nattetid och runt -15 till -20 dagtid, solen strålade dock från molnfri himmel alla dagar utom en då det var runt – 10 och snöfall.
Djup kall snö, jobbigt att ta sig fram i och stor förfrysningsrisk på mindre pälsade delar..
På grund av det tunga föret och låga temperaturerna beslöt jag mig efter första dagen att ta ut hundarna några timmar en och en då den hund som pulsade bakom mig fick slita nästa lika mycket som den som var ute på sök i den djupa snön. Dessutom låg kylan kvar i snön även om temperaturen steg under dagen och då det är omöjligt att skydda dem med kläder i lössnö var risken att förfrysa spenar och pungkulor för stor för att ha dem ute hela dagar.
Trots tungt före fick jag med hundarnas hjälp av och till möjligheten att skjuta någon ripa. Dessutom ovärderligt att kunna lita på dem som apportörer i snön.
Den här tiden på året är den vanligen inte några mängder med ripa man får chansen att skjuta, åtminstone inte om man bara går med hagelbössa och skjuter för hundarna. Trots det tycker jag att det ger otroligt mycket att jaga under allt annat än perfekta förhållanden då detta ger utmaning för både mig och hundarna. Erfarenhet som sedan gör att de blir skickligare i att anpassa sig till skiftande förhållanden, jag blir bättre på att läsa dem och i slutändan att vi finslipar teamarbetet i jakten. Aras uppvisade redan i höstas förmågan att ”ringa fast” skygga ripor som ”promenerade” framför honom och kommunicera med mig. Nu under de senaste dagarna klev han ännu ett steg närmare en rapport då han vid ett flertal tillfällen stannade upp i söket vände sig om och tog kontakt, inväntade mig och sedan smög fram och stramade upp i stånd. De ripor jag sköt för honom var på dessa jobb. I tillägg är han fullständigt lugn i skott viket gör att det är mycket lätt att skjuta för honom. Han fick också bevisa att han kunde klara en riktigt svår apport på vingad ripa som löpt undan i djupsnön. Mara och ChaCha sköter sitt jobb och att gå med dem är otroligt skönt och avslappnande då jag bara för ChaCha måste ge kommando i skott.
Kallt, kallt men förbaskat vacker då vi gav oss hemåt
Efter 4 dagars jakt måste jag tyvärr packa ihop för att starta färden hemåt trots att det fortsatt var en dag kvar att jaga. Den sista natten var den kallaste av alla och jag fick väntaf fram till 11-tiden innan temperaturen stigit till någonstans mellan -20 till – 25 grader. Solen strålade lika fantastiskt från en klarblå himmel och efter vi varit igång en stund kändes det riktigt behagligt. Under hela vägen hem fram till att vi var ca 3 km från Klimpfjäll var jag och hundarna helt för oss själva med bara de fantastiska vyerna runt ikring oss och solen som strålade. Durreskalet bjöd på lika lugnt väder som under uppvägen vilket inte är vanligt då det vanligen blåser där och det kan vara en utmaning att ta sig igenom. Under de här förhållandena vill man helst av allt bara packa om och ge sig iväg på några veckor tillsammans med hundarna men tyvärr var jag tvungen att återvända för att visa av mig på universitetet. Förhoppningsvis ska våren bjuda på några fina turer nere i Jämtlandsfjällen och väder och före tillåter.
Några ytterligare bilder från sista jaktturen för säsongen. Fler bilder finns som vanligt på facebooksidan för kenneln
Riktigt låga temperaturer nattetid och långt in på förmiddagen gjorde att jakten fick förläggas till mitt på dagen och några timmar in på eftermiddagen innan temperaturen återigen föll.
Lycka i teamarbetet!
Massor av spår men ofta lättade riporna långt innan vi var framme i det djupa och tunga föret.
Det är sällan man träffar på någon annan under vinterjakten, framförallt inte om man väljer att gå in i områden där skoterkörning är förbjuden. En otroligt härlig känsla att få jaga helt för sig själv tillsammans med hundarna med de vackra vyerna och tystnaden.
Snackspaus på väg hem, men nästa säsong återvänder vi förhoppningsvis igen.