En sådan här dag kan man leva på länge, samtidigt inser jag hur många jaktdagar jag missat genom att jobba heltid…
På väg ner från Gällivare till Järpen för två månaders valpledighet kunde jag inte låta bli att göra en avstickare till Tärnafjällen, framförallt inte efter att ha sett lördagens väderprognos. För en gångs skull så stämde även väderprognosen med verkligheten. Det blev en fantastisk dag med strålande sol och svag vind, helt perfekt för vinterjakt. Föret däremot krävde pannben av både två och fyrbenta då det inte varit någon ”blida” som packat ihop snön så att det blivit en botten. Hundarna gjorde en fantastisk insats då de simmade fram i snön utan att ge upp. Några större mängder med ripa hade vi inte men tillräckligt för att hundar med vilja att arbeta och lite rutin kunde ge mig tillfälle att ordna påskmiddagen. Jag njuter också lite extra av att se att Mara kan jobba hårt i flera timmar i sträck i tungt före utan att bli halt. Med tanke på hennes kämpiga tid med operationer och rehab har jag såklart frågat mig flera gånger om jag verkligen tog rätt beslut och det etiska att utsätta en hund för detta. Därför är det en otrolig glädje att få se henne i aktion på fjället igen, att hon sedan gav ett starkt bidrag till påskmiddagen försämrade ju inte intrycket. Storm gjorde också ett gott jobb då han med sina 10 år och 33 kg jobbade på samma nivå som alltid. Han precis som Mara visar då det det är skygga fåglar och knepiga situationer ett otroligt fint samarbete som oftast leder till skottchanser. Jag skulle inte för mitt liv vilja lämna över skyttet till någon annan då jag då skulle missa den där extra pirrande känslan då man ser hur hunden tar kontakt och blicken säger ”okej, jag vet var jag har ripan. Är du med, jag väntar bara på din signal”. Inte alltid vänder de på huvudet, men istället ser jag då hur de vinklar öronen och visar att de har kontakt med mig. Att sedan fälla över dem gör att man får känslan av att samarbetet djupnar då vi arbetar för samma sak. Jag har inget behov av att fälla mängder med fågel även om jag skulle ha chansen. Det är inte antal fällda fåglar som jag mäter min hunds kapacitet i, men självklart känner jag mig mer nöjd med att komma hem med några än med tom viltsäck. Lite som då man är ute för att plocka bär, det behöver inte var mycket i hinken för att man ska känna sig nöjd.
Det här blev säsongens sista jaktdag för mig vilket känns lite tråkigt då vårvintern är en otroligt härlig tid för jakt. Jag sällan ute och tränar färdiga jakthundar då jag absolut inte kan få samma känsla då som vid jakten. Däremot tränar jag gärna unga hundar under vårvintern så att de är mer eller mindre färdiga att skjuta över då höstsäsongen börjar igen. Normala år då jag inte väntar en valpkull lägger jag ofta några veckor i februari- mars då jag kombinerar längre turer in i fjällen med jakt. Jag går in i skoterförbudsområden med skidor, pulka med övernattning i tält och ödestugor, på så sätt får jag oftast vara helt själv tillsammans med mina hundar. Under de veckor jag är ute brukar jag aldrig höra ett skott eller se en enda jägare i de områden jag vistas, jag och hundarna kan bara njuta av lugnet och jakten tillsammans. Då jag kommer tillbaka i jobb efter valpkullen kommer jag därför att gå ner i arbetstid till 75% och dessutom jobba mer komprimerat. På så sätt öppnas möjligheterna igen för det som är viktigt i livet för mig – jakt och friluftsliv tillsammans med mina hundar.
”Trampa, kliva, dö”, föret krävde pannben av såväl två- som fyrbent jägare
Att apportera en ripa kräver inget större mod av en hund men att jaga ikapp en vingad i djupsnö kräver däremot en hel del j-vlar anamma.
Tack för den här säsongen…