På väg hem med Västertoppen i bakgrunden
För att börja få lite längd på motionspassen för Mara och för allmänt välbefinnande för alla hundar och mig så fortsätter vi med korta övernattningsturer på fjället. Målet är att Mara ska kunna vara med på hela jaktdagar till hösten. Senor, ligament och muskler måste då vara tillräckligt uppbyggda och ha utsatts för successivt ökad belastning för att klara påfrestningen. Att återuppbygga muskler tar tid, men att få styrka och hållfasthet i senor och ligament tar ännu längre tid. Jag räknat med 2-3 månader innan jag kommer att våga belasta henne fullt ut. När vi kommer in i perioden från mitten av augusti då det återigen är tillåtet att släppa våra stående fågelhundar för träning så kommer hon att få gå kortare pass på våra närmaste träningsmarker.
Tisdagen bjöd på strålande väder och varmt i förhållande till den senaste tiden. Stigen upp på Ottfjället från Östra Vålådalen går ca 4 km genom urskog och sedan en brant stigning innan man når öppet fjäll. Vi passerade genom jaktområdet men jag valde medvetet terräng där jag trodde att jag inte skulle finna igen någon ripkull då jag inte vill störa i onödan. Av och till attackerades vi av ilskna fjällpipare som argsint dök ner mot oss för att vi skulle hålla avstånd från deras bon. Maras huvud gick runt, runt då hon samtidigt försökte hålla koll på fjällpiparna och var jag befann mig. Storm och Atla däremot ignorerade dem ganska snart och det var bara då de satt på marken framför oss som de stramade upp i stånd. Efter en stund med återkommande attacker resignerade även Mara.
Fortsatt vita toppar på Anarisfjällen efter midsommaren
Växter och djur högt upp på fjället har en fantastiskt förmåga till anpassning, under och bredvid snön lyser Krypljungen fortsatt med sina rosa blommor.
Högre upp på fjället låg nysnön kvar sedan ”snöovädret” vid midsommar. Det blir intressant att se om/hur väderomslaget eventuellt har påverkat föryngringen av ripa. Å andra sidan är det säkert inte första gången det blir hastigt väderomslag och riporna är ju anpassade till att leva högt upp på fjället utsatta för många gånger extrema förhållanden.
Jag fann en härlig tältplats bredvid en porlande bäck med panorama vy mot Smällhögarna. Då jag tycket att Mara hade varit igång tillräckligt många timmar slog jag upp tältet trots att det var tidig eftermiddag.
Sövande brus från bäcken någon meter bredvid mitt tält
Middag ute i solen
Jag och hundarna tog en tidig middag och en lång eftermiddagsvila även om turen inte varit så lång. Trots strålande väder blev det kyligt att sitta still då det blåste en kall vind. Mitt Hilleberg Nallo har den finessen att man kan öppna absiden både på sidan och vika upp det helt framtill viket gör att man kan få ett perfekt vindskydd. I lä var det härligt att luta sig tillbaka och läsa en bok till ljudet av en porlande bäck och sovande hundar.
Runt halvnio tiden på kvällen då både hundarna och jag vilat flera timmar gick vi upp en tur på Västertoppen. Vinden var isande kall däruppe och mina fingrar som tyvärr har fått allt sämre och sämre cirkulation satte effektivt stopp för mina planer att fota med stativ. Det blev ett snabbt avfyrat kort med automatinställningar på mina hundar innan reträtten. I horisonten tornade sig dessutom mörka regnmoln upp och jag ville gärna hinna tillbaka till tältet innan de nådde oss. Utsikten från Västertoppen är i alla fall värld en tur upp då man har en härlig vy över Ottsjön och de högre fjälltopparna runt om bla Sylarna, Anarismassivet, Lunndörren, Smällhögarna mfl.
Kokkaffe smakar av någon anledning alltid godare på fjället..
Tillbaka i tältet hann vi precis ”inomhus” innan regnet började smattra mot tältduken. Det blev det nattfika för både mig och hundarna i tältet, en stor fördel med att köpa ett tält med förlängd absid är att man inte behöver gå ut för varken matlagning eller hundmatning. Nätterna är förhållandevis kalla och i jämförelse med hur det var i maj känns det mer höstlikt. Hundarna fick ha värmetäcke och hade dessutom gärna krupit in i sovsäcken hos mig.
Under natten och tidiga morgontimmarna kom det några rejäla regnskurar och skyarna låg fortsatt lågt under tidig förmiddag.
Mara inväntar att jag ska packa klart medan hon håller koll på ljungpiparna vid vår lägerplats.
Då jag tagit det lugnt under förmiddagen hann vädret spricka upp och till mitt på dagen var det lika fint som under gårdagen. Tältning under sommar och tidig höst känns väldigt enkelt då man varken behöver gräva vindmurar eller skotta fast/upp tältpinnar och heller inte behöver tänka så mycket på hur och var man sätter upp sitt tält. Ihop plockning och rivning av lägret går då väldigt mycket snabbare än på vintern. Trots det tycker jag att varje årstid ger sin egen dimension på att vara ute.
Vy över Lunndörrspasset på vägen hem
Det är fortsatt inte någon mygg och knottplåga på fjället då det de dagar jag varit uppe blåst tillräckligt för att hålla dem på avstånd, eller om det är så att det inte varit någon ordentligt kläckning ännu. Jag hoppas på det första, dvs att det varit tillräckligt mycket vind för att jag inte skulle känna av dem, annars är det ytterligare en negativ faktor för ripkycklingarna. Nöjda hundar och nöjd matte kom hem igår eftermiddag och på kvällen hann vi dessutom med ett första pass med vatten och spårträning tillsammans med den ”västra” träningsgruppen.