Underbara dagar på skogen – en ynnest att ha tillgång till dessa marker
Den bästa delen av jaktsäsongen har nu passerat. Dagarna blir allt kortare, vädret mer instabilt och både ripor och skogshöns allt skyggare. Jag har varit ledig från jaktsäsongens start och därmed haft förmånen att tillbringa flertalet av dessa dagar på jakt tillsammans med våra fyrbenta. Denna säsong har i stort sett alla jaktområden på statlig mark varit avstängda under hela september månad vilket inneburit att vi i princip uteslutande har jagat på skog förutom de fem första dagarna.
Första fullvuxna tjädertuppen för Ran, hennes andra jaktsäsong
För de yngre hundarna Ran och Aras har fler dagar i skogen betytt att de också har fått mer erfarenhet av framförallt vuxna fåglar då det är långt mellan kullarna på våra skogsområden. Frånvaro av jakt på predatorer är troligen största orsaken till det, något som vi måste göra något åt för bibehålla fågelstammen, undvika stora svängningar och en gradvis nedtrappning. Ripor i all ära men jag måste säga att det smäller betydligt högre för mig när hundarna lyckas lura en tjäder eller orre i skotthåll. Glädjen över den första vuxna tjädertuppen för Ran var i alla fall stor liksom tillfredsställelsen över att Aras presenterat fler jaktbara situationer som medfört fällningar i skogen än tidigare år.
Mara inne på sitt 11:e år, fixar fortsatt fågel även om hörseln sviktar betänkligt.
Vi har som tur är även relativt god tillgång på ripa, bra för eventuellt kommande unghundar som skall jagas in. Med den utvecklingen som varit de senaste åren där jakten denna säsong krympt till en vecka i slutet av augusti och sedan öppnats först för någon vecka i oktober tror jag att det inte är att räkna med möjligheten att jaga in nästa unghund på fjäll…
Mindre slitsamt i skogen med kortare turer och skonsammare terräng än på fjället.
Mer skogsjakt passar i och för sig också bra nu när jag har de äldre hundarna Mara och ChaCha att ta hänsyn till. Trots allt är de fortsatt alltför pigga för att bara vara ”gårdshundar” och uppskattar verkligen att det blivit mer tid i skogen då de också fått sina turer. Att få jaga över gamla erfarna hundar är en ynnest och lite av en ”pensionsutbetalning” till både dem och mig. ChaCha som genomgick en större operation i våras efter en olycka vid skidåkning då hon trampade igenom fastnade och vred ett bakben så att både främre korsband, en stor del av menisken och benbitar på skenbenet lossnade har klarat sin rehab så fint trots hög ålder att hon har varit att räkna med under jakten. Det var inte utan att det kom någon tår då det fälldes första orren för henne under en kort kvällsjakt och ännu fler glädjetårar då jag fick skjuta tjädertupp för henne på rapport. Under alla år har hon bjudit på helt fantastiska jakter och det känns otroligt roligt att beslutet att operera blev rätt och nedlagd energi på grundlig rehab givit resultatet att hon kan fortsätta att lura skygga fåglar under bösspipan. Mara som vid den aktningsvärda åldern av 11 år fortsatt har pigga ben har dock i princip tappat hörseln. Något som inte påverkar henne i jakten men gör att vi alltid sätter gps halsband på henne trots att hon har en fantastisk reviering som gör att man alltid vet var hon är någonstans. Eftersom hon inte hör oss längre så finns såklart oron över att hon skall tappa bort oss trots sin otroliga kontakt eller göra illa sig så att vi inte hittar henne.
En ugn jägare med imponerande blick för hundarnas inneboende egenskaper – ett lyckat samarbete med Aras i skogen
Jag lyfter ofta mina valpköpare och hur nöjd och glad jag är över att ha fått sådana ägare till mina valpar. Någon som ofta hamnar lite i skymundan men som jag verkligen vill tacka denna höst är Rasmus, fodervärd åt min hund Terra (Meracus Noblesse). Under sommaren har han fört fram Terra till resultat 10-10 på eftersöksgrenarna och under hösten format henne till en brukbar jakthund som troligen skulle gått till pris på fjäll om inte de planerade proven fått ställas in pga beviljade avlysningar för samebyarnas älgjakt för husbehov. Att ha några utomstående ögon som granskar ens beteende vid jakt är otroligt värdefullt och under dagarna vi tillbringat tillsammans har jag fått andra infallsvinklar vad det gäller mitt förhållningssätt till mina egna hundar. Råd och tips som har medfört ett bättre samarbete med ökat förtroende mellan mig och hundarna och därmed givit fler jaktbara situationer.
Terra, första skarpa eftersöket på skadat klövvilt
Terra har också tränats för eftersök och har i dagarna gjort sitt första skarpa sök på skadeskjutet rådjur. En uppgift hon tog sig an med stort fokus där hon metodiskt jobbade på det två timmar gamla spåret och fann djuret i sårlega.
Skogsprov i Orsa Finnmark, för dagen dimma och obefintlig vind
Endast en start vardera på prov har Ran och Aras fått i höst. Tyvärr var det under provet sämre med fågel än de haft under jakt på samma område under tidigare veckor, en hund gick till pris under de två dagarna. Vädret kan ha spelat in då temperaturen under den första dagen steg till + 24 grader redan vid kl. 09.30 och den andra dagen låg tjock dimma med obefintlig vind. Både Aras och Ran jobbade på och gjorde vad de kunde men tyvärr slutade det utan pris men med god kritik. En fördel med skogsprov är att man som provdeltagare kan få tillåtelse att gå med egen bössa under provet, något som passar mig betydligt bättre än att bara gå som ”hundförare”. Under resten av hösten ställdes klubbens ordinarie prov in pga att samtliga av samebyarnas utökade avlysningsansökningar för älgjakt för husbehov (vilket i år också gällde provmarkerna) beviljades av länsstyrelsen i Jämtland. Möjligheten att anordna särskilda prov blev i stort sett obefintlig då det från länsstyrelsen lades krav om att ansökan om att anordna prov skulle vara tillhanda minst 30 dagar innan provets genomförande. Dessvärre blir det nog ingen ytterligare möjlighet för mig att starta hundarna då jag under oktober sätter igång att jobbpendla igen. Med den utveckling som sker är jag lite rädd att meritering kommer att bli både en fråga om ekonomi (resor till andra delar av Sverige, kostnad för träning, stigande startavgifter) och fråga om goda kontakter både för att komma med på särskilda prov och få tillgång till ev. träning på annat än statlig mark. Jag ser därför en risk för att aveln på sikt kan bli mer baserad på person/uppfödare då detta styr möjligheten att prova hundar och därmed att vi kan gå miste om både bredd i avelsmaterial och goda egenskaper hos hundar som inte provas.
Anton, Camilla(bakom kameran) och Gaia (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) under gårdagens jakt i härligt väder för årstiden men med skygga vita ripor
Norske Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) på endagars besök på fjället
Jag har fram till nu haft förmånen att träffa alla utom en (som jag istället fått filmer och utförliga rapporter om) i den senaste kullen (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) efter 1 1/2 års ålder och kan konstatera att de har gemensamma drag både jaktligt och mentalt som jag är nöjd med och eftersträvat i min avel. Självklart baseras bedömningen på min egen uppfattning om vilka egenskaper jag vill se hos en vorsteh. Å andra sidan vet alla som köpt valp hos mig att jag alltid säger till presumtiva valpköpare att de skall komma till oss för att följa med på jakt och se våra hundar innan de bestämmer sig för om min avelsinriktning passar för dem. För mig som uppfödare är det ovärderligt att få möjligheten att få följa de kullar vi har då vi i Sverige inte använder någon form av kullutvärdering som instrument vid aveln. Avelsgodkännande baseras idag enbart på jakt- och utställningsmeriter och ställs inga krav på tex mentalbeskrivning. Jag skulle hellre se att vi utformar ett ”anlagstest” som inte baserades på dressyr och träning för hela kullar i 6-7 månaders ålder som tillsammans med mentalbeskrivning kunde vara del i instrumenten för aveln. Jag tror även att detta skulle underlätta för valpköpare att välja ”rätt typ” av vorsteh för jag tror aldrig att vi kommer att komma undan att olika uppfödare kommer att ha olika inriktning på vilka egenskaper de värderar och vilka de kan se bort ifrån hos rasen.
I ”kulturensspår”….körskador av terrängfordon på barmark och söndertrampning ända ner till jordlagret något som inte borde vara försvarbart oavsett tillhörighet i kultur, etnicitet eller av ekonomiska intressen på allas våran fjällmark.
Sedan till något tråkigt…under de år vi jagat till fjälls har vi sett hur slitaget på fjällmiljön gradvis har ökat och då pratar jag inte om upptrampade leder på begränsade områden i anslutning till fjällstationer och stugor. Det som skrämmer mig är att se de vidsträckta områden i våra fjäll som idag är söndertrampade ända ner till jordlagret och områdena med nedbetat videris. De stora områdena där växtligheten har övertagits av gräs istället för vide och och en varierad flora vilket inverkar på bla häckningsmöjligheter och möjligheter för andra arter än tamrenen att föröka sig och fortleva. Dessa förändringar finns dokumenterade redan från mitten av 80-talet (Danielsson, B (1994) Härjedalens kärlväxtflora. SBT förlaget, Lund). Det kan vara av intresse att ställa en fråga till länsstyrelsen angående eventuellt genomförda miljökonsekvensanalyser. I tillägg har vi också allt större områden med djupa körskador av terrängkörning på barmark. Markskador som bidrar till förändrad vattenbalans i våra våtmarker (då terrängkörningen till stor del koncentreras till öppen myrmark) vilket bidrar ett ökat utsläpp av koldioxid i vår miljö. Körskador som vi upplever har ökat under de senaste årens ökade avlysningar för bla ”husbehovs jakt” på älg, något som blir märkbart då man färdas till fots och vi får lägga om våra gamla rutter pga att sönderkörning/söndertrampning gör allt större områden oframkomliga. Något förvånade är att det tillåts urdikning av våt/myrmark i renhägn och efter ”fyrhjulingsvägar” på fjället samtidigt som det läggs ekonomiska medel för att restaurera våtmarker efter urdikning som gjorts i jordbruk- och skogsnäring.
Ran har under sin uppväxt uppvisat de egenskaper som hennes anförvanter haft och som vi valt att bli ett riktmärke i vår avel.
Så till sist…Vi har beslutat att ta en kull på vår Ran (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) till våren, parningen planeras i mars 2022. Hane är i stort bestämd men min vana trogen förlitar jag mig inte enbart på meriter utan skall först träffa hanen i fråga och ta en jaktdag tillsammans. Egenskaper som är viktiga i vår avel är tex hundens stressnivå (förmåga att slå av- på, eventuell ljudlighet), arbetslust, jaktlust. Den förstnämnda är något som är av yttersta vikt då jag upplever att ljudnivån vid jaktprov idag har blivit näst intill outhärdlig, arbetslust och jaktlust för att hunden skall jobba oavsett brist/tillgång på vilt eller utmaningar i form av väder/kallt vatten/utmanande apporter etc. Om jag inte lyckas få möjlighet att starta Ran på något jaktprov innan slutet av februari kommer parningen inte att ligga under vorstehklubbens sida för godkända parningar. För egen del har det mindre betydelse då jag värderar att de två sista kullarna som är genetiskt mycket lika följer vår egen linje vad det gäller önskvärda egenskaper såväl mentala, jaktliga som hälsomässiga. Mer om denna parning kommer då jag helt bestämt hane.