Den här sommaren har jag simmat långa simturer tillsammans med hundarna i stort sett varje kväll på våra turer runt badtjärnen.
Ingen har väl missat att hela den här sommaren har bestått av en enda lång värmebölja? För alla ”normalsemestrande” har det troligen varit himmelriket men för oss med ”avvikande intresse” och diagnos i form av bokstavskombination HUND alt JAKTHUND har liknelsen varit mer helvetet…där sägs det ju också vara hett. Trots allt har vi lyckats hålla igång våra hundar på rätt bra nivå, lösningen har varit vatten, vatten, vatten på både in- och utsida. Våra träningsturer har kretsat kring områden där det med jämna mellanrum finns möjlighet att låta hundarna bada. I Järpen har alla turer förlagts till de högre områdena kring ”badtjärnen” då alla små vattendrag varit helt uttorkade efter veckor av värme. Vi har också valt sträckningar över våt myrmark samt stigar och gräsbeklädda körvägar som ligger i skugga av gran- eller lövskog där markfukten dessutom stannar kvar i marken trots torkan. På de korta turerna till fjälls har vi valt områden efter tillgång till tjärnar med vatten där vi tagit av klövjeväskorna och låtit hundarna vada och simma. På insidan har hundarna fått extra vatten genom att vi delat upp utfodringen på 3-4 ggr/dag, den totala vätskemängden har då ökat eftersom våra hundar alltid får foder och vatten kombinerat i sina skålar.
Ofta får man rådet att bara träna sena kvällar/nätter eller mycket tidig morgon då temperaturen är lägre och luftfuktighet/markfukt är högre. Det är säkert helt ok om det är på de tiderna man tänkt jaga i slutet av augusti/september. De senaste åren har tyvärr sommartemperaturerna envisats med att hänga kvar, ofta in i mitten av september och ibland ännu längre. Handen på hjärtat hur många av oss har då tålamodet att vänta med att premiärjaga? De flesta av oss med fågelhundar håller oss inte så många dagar efter den 25 aug. och även om vi undviker de hetaste timmarna mitt på dagen så får hundarna ändå jaga i betydligt högre temperatur än de tränats i under sena kvällar/nätter och tidiga morgnar. Min filosofi är istället att under träning försöka efterlikna de påfrestningar som hundarna ska utsättas för under jakt och där arbetstemperaturen är en av de viktigaste parametrarna.
Hundens försvar mot överhettning
Att ha ett väl fungerande försvar mot överhettning vid höga temperaturer och hårt arbete är en förutsättning för överlevnad hos både oss själva och våra hundar. Den inre temperaturen måste i stort sett hållas konstant för att de fysiologiska funktionerna inte skall sättas ur spel vilket i värsta fall kan leda till hjärtarytmier, cirkulär kollaps och att hunden avlider om det inte åtgärdas.
Så fort vi stannar passar våra hundar på att sänka kroppstemperaturen genom att lägga sig med buken mot våt mark i skuggan. De flämtar med öppen mun men har långt till överhettning då de varken grimaserar eller hänger ut tungan maximalt.
Hunden skyddar sig mot överhettning genom ”avdunstning av vatten”(evaporativ avkylning)via utandningsluften vid flämtning då den saknar svettkörtlar på kroppen. En frisk ung hund i bra kondition kan öka sin andningsfrekvens från 10-40 andetag i vila till 200 eller mer vid flämtning(Grandjean 2002). Då hunden höjer andningsfrekvensen andas mer luft in och ut per tidsenhet vilket ökar avgivning av vattenånga och därmed också värmeavgivningen vilket förhindrar att den inre temperaturen stiger över den kritiska punkten. En fördel med avdunstning via flämtning är att det den vattenmättade luften förs bort via andningsrörelserna och inte kräver vind eller fartvind för att det skall gå riktigt snabbt som för oss människor. En nackdel är att den ökade aktiviteten i andningsmuskulaturen som vid allt annat muskelarbete också ger en ökad värmeproduktion(Granjean 2002). Genom att minska andningsdjupet och öka antalet andetag kan hunden öka avdunstningen av vatten(och därmed värme) och bromsa koldioxidavgivningen och på så sätt motverka ett för högt pH i kroppen(alkalos)om systemet inte överbelastas(Fascetti 2012).
Varför vätskeersättning till hund?
När hunden är i vila och yttertemperaturen inte är hög andas den genom näsborrarna i nosen och sparar på så sätt på vatten genom att vattenångan som följer med utandningsluften kondenseras på slemhinneytan så att hunden inte andas ut så mycket vattenånga(jämför hur vattendroppar bildas på en kall spegel eller fönsterruta). När hunden arbetar andas den genom munnen då det är en vidare passage än genom näsborrarna och ger en högre avdunstning av vatten vilket är funktionellt för att motverka höjning av kroppstemperaturen men leder till ökad vattenförlust. Vid flämtning är det endast vattenånga som förs bort via andningsluften till skillnad mot svett från svettkörtlarna som innehåller både vatten och salter(framförallt natrium)(Grandjean 2000). Hos oss människor är den vanligaste formen av uttorkning brist på vatten som leder till för hög saltkoncentration vilket åtgärdas med – vatten. Törstcentrum aktiveras hos oss människor redan vid 2-3 % förskjutning i saltkoncentrationen medan vi först vid en förlust på ca 10% av vätskevolymen reagerar med törst. Om det är detsamma hos hund skulle i så fall enda orsak till att ge vätskeersättning innehållande salt i så fall vara att öka hundens törst. De vanligaste orsakerna till saltförluster hos hund är stora kräkningar och diarreér där hunden inte får behålla sin mat. Om hunden får mer salt än den behöver kommer den att kissa mer för att göra sig av med saltet vilket innebär att vätskeersättningen i så fall ha motsatt verkan än den önskade eller om den innehåller så lite salt att det inte rubbar balansen inte har någon verkan alls(Fascetti 2012). Hos oss människor leder en för hög salthalt i kroppen till att vi får en dubbel uttorkning dels genom att vi kissar ut mer natrium och dels genom ”uttorkning” av cellerna. Gissar att det är detsamma för hund då vi fungerar på samma sätt på cellstadiet. Så varför marknadsförs vätskeersättning av våra veterinärer och används så flitigt bland hundägare idag? Själv ger jag bara vätskeersättning de få gånger mina hundar fått sprutande diarrè som effekt av mindre lämpligt intag på egen hand i vår natur. Vid värme och jakt fördelar jag bara mat kombinerat med vatten på fler tillfällen samt ger extra vattning i form av smaksatt vatten.
När lufttemperaturen är hög klarar hundarna längre sträckor om marken är våt/fuktig. Hunden kyler kroppen genom att flämta men kallt underlag under tassarna skonar trampdynor och hjälper till att hålla kroppstemperaturen nere.
Fysiskt arbete i värme – ”värmeträning” av hund
Med ”värmeträning” kan jag visserligen inte påverka hundens grundläggande anatomiska hinder att klara värme och endast i liten grad dess och fysiologiska att klara arbete i värme Däremot kan jag kan genom rätt kunskap om deras individuella förutsättningar och framförallt att under träning lära mig att tolka deras signaler undvika överhettning vid jakt i hög lufttemperatur. Viktiga faktorer som påverkar hundens ”värmetålighet” är ålder, kondition, intag av mat och vätska de senaste dygnen och temperament. Hos en äldre hund är hjärtmuskulaturen vanligen inte lika stark som hos en yngre vältränad hund och pumpar därmed ut mindre mängd blod per slag vilket leder till ökad puls och belastning på hjärtat i värme. Kylsystemet prioriteras före muskulaturen som då får mindre syre och näringsämnen och den äldre hunden blir snabbar muskeltrött. Detsamma gäller för en otränad hund. Välfyllda vätske- och energidepåer gör att hunden har reserver att kyla kroppen längre och dessa kan behöva fyllas på om arbetet är under längre tid samt är givetvis en förutsättning för återhämtning(Fascetti 2012). Sist men inte minst spelar hunden temperament en avgörande roll hur länge den kan jobba och i vilken temperatur den ”tål”. En hund som alltid ligger på högsta växel och inte har förmåga att anpassa tempo oavsett temperatur är en hund som jag skulle vara mycket försiktig med när temperaturen kryper uppåt.
Varningstecken vid överhettning
De vanliga och generella varningstecknen för överhettning hos hund går att läsa på hemsidorna för de flesta försäkringsbolag och veterinärkedjor, det viktiga är att lära sig hur den egna hunden hanterar värme. Kan den lära sig anpassa fart och intensitet, försöker den på egen hand sänka temperturen då den riskerar att bli för hög genom att ställa sig i vatten eller lägga sig ned med buken mot marken eller i vattendrag? Kör den på tills den blir löddrig runt munnen, får vita streck på tungan och flämtar med tungan hängande långt ut och med munnen så öppen att den grimaserar om den inte stoppas? Med kunskap om den egna hundens beteende vid fysisk aktivitet i värme går det lättare att förbereda den inför och planera jaktdagarna i början av säsongen.
En stund i vatten sänker effektivt kroppstemperaturen. Varm och fuktig luft försvårar däremot avdunstningen via flämtning då luften är mättad, samma princip som sker för oss själva med problem med avdunsting via svettning.
Tips vid träning
Förlägg turerna så att ni har tillgång till vatten som hunden kan gå ned och kyla av sig i. Tänk på underlaget, varmt torrt och hårt underlag sliter inte bara på trampdynorna utan gör det också svårare för hunden att hålla nere temperaturen. Träning på våt myrmark, gräsbevuxna vägar och stigar i skogen som skuggas av träden ger ett underlag som ”kyler” under tassarna och gör att hunden kan jobba längre stund trots en hög lufttemperatur. Ta med en svamp/handduk och vattenflaska om det är långt till vatten och blöt hunden under magen och ljumskarna. Samma princip gäller för hunden som för oss själva att det är svårare att sänka kroppstemperaturen via avdunsting av vatten via svettning/flämtning i hög luftfuktighet. Att tänka på är också att vid tillräckligt hög lufttemperatur eller långvarigt arbete sätts tillslut hundens kylsystem ur funktion. Sist men inte minst fördela utfodringen på fler gånger under dagen. En vuxen människa kan ta upp ca 1,5 dl vätska/15 min så det är inte så stor ide att hälla upp en liter vatten och tro att hunden tar upp hela mängden.
Grandjean, D., & Canin, R. (2000). Practical guide for sporting & working dogs. Royal canin Group.
Fascetti.A.J., & Delany.S.J. (Eds). (2012). Applied veterinary Clinical nutrition. John Wiley & Sons.